Västvärlden bygger nya läger

9:38 min

Idag förknippas ordet koncentrationsläger uteslutande med nazisternas förbrytelser. Men begreppet är nödvändigt också för att förstå samtiden. Det menar idéhistorikern Patricia Lorenzoni.

Enligt ordböckernas definitioner betyder koncentrera att samla ihop något. Vi koncentrerar våra tankar kring ett specifikt ämne. Med tilltagande urbanisering koncentreras befolkningen till städerna. Vi köper koncentrerad juice för att spara plats i matkassar och skafferi. Det är ett tämligen neutralt ord, varken positivt eller negativt laddat.

I sammansättningen koncentrationsläger har det en helt annan klang. När den tyske litteraturvetaren Victor Klemperer 1933 stängdes av från sitt universitet för att han var jude, började han föra dagbok över språkets förändringar i Nazityskland. Anteckningarna samlades i boken Lingua Tertii Imperii: Tredje rikets språk, och här noterar han koncentrationsläger som ett ord som kommit tillbaka. Under hans pojkår hade det förekommit i rapporter om boerkriget i Sydafrika, och betecknat de läger britterna upprättade för boerbefolkningen. För den unge Klemperer hade det, som han skriver, en "exotisk, kolonial och otysk klang". Nu hade det plötsligt blivit namnet på en tysk institution, instiftad i fredstid och vänd mot den egna befolkningen.

Klemperer reagerade på ordet koncentrationsläger som främmande. Men redan 1933 förutspådde han att det i framtiden skulle komma att förknippas uteslutande med Hitlertyskland. Han kan sägas ha fått rätt. På så sätt har det för oss fått en klang lika främmande som en gång för Klemperer, som ett ord som betecknar något i det förgångna.

Nazisternas läger var det rum i vilket den så kallade Endlösung, den "slutgiltiga lösningen", gjordes möjlig. Men koncentrationslägrens historia föregår nazisternas massutrotningsprojekt, och fortsätter efter Nazitysklands fall. Följer vi denna historia, ser vi också att lägren på intet vis förutsätter en totalitär stat.

Ett koncentrationsläger är en plats för internering av civila på obestämd tid. Spaniens massinterneringar av landsbygdsbefolkning i det spansk-kubanska kriget på 1890-talet kallades re-concentración. Britterna upprättade enligt samma taktik concentration camps under det sydafrikanska boerkriget kring sekelskiftet 1900, och kort därefter skulle USA skapa liknande läger för civila i Filippinerna. Inte heller som beteckning på tyska praktiker var ordet nytt. Som ett led i kampanjerna mot herero- och namabefolkningarna i början på 1900-talet upprättade tyskarna flera Konzentrationslager i det som idag är Namibia.

1900-talet är interneringslägrens tid. Victor Klemperer noterade att de nazistiska lägren, i kontrast till britternas concentration camps, byggdes i fredstid. Vad han inte noterar är att de första Konzentrationslager på tysk mark hade anlagts av Weimarrepubliken och socialdemokraterna på 1920-talet, inklusive ett Konzentrazionslager für Ausländer för internering av östeuropeiska judiska flyktingar.

Den italienske filosofen Giorgio Agamben beskriver lägret som den plats där lagen har upphävts och allting därför är möjligt. I de nazistiska förintelselägren fick detta sin mest fasansfulla innebörd. Men det Agamben insisterar på är att lägret – detta undantagsrum – inte bara hör de totalitära staterna till. Snarare, hävdar han, är lägret själva böjningsmönstret för det politiska i moderniteten.

Agamben renodlar vissa argumentationslinjer på ett ibland drastiskt vis. Men hans argument är grundade i minutiösa läsningar av filosofiska och juridiska texter, från antik romersk rätt till moderna demokratiska konstitutioner. 

Hans filosofi om lägret manar oss därför att tänka kring det som sker i vår egen tid. Redan för tjugo år sedan, i boken Homo Sacer: Den suveräna makten och det nakna livet, talade Agamben om lägret som modernitetens yttersta sanning. Lägret är det permanentade undantaget, ett rum där normal jurisdiktion har upphävts. Här sammanfaller rätten med handlandets kraft. I klarspråk: det är en värld där lag och våld blir omöjliga att skilja åt.

Västvärlden bygger idag nya läger. De byggs inte under krig, såsom britternas läger i Sydafrika. Inte heller byggs de för så kallade inre fiender, såsom nazisternas eller Stalinregimens läger. Istället är det människor på flykt som samlas ihop och interneras i dessa rum som lagen har övergivit.

Lägrens direkta funktion är att försvåra för människor att göra bruk av artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, den som lyder: var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Australien lät redan 2001 anlägga interneringsläger i Stilla havs-staterna Nauru och Papua Nya Guinea. Dit transporteras flyktingar innan de ens hunnit ta sig till Australien, och där sätts de i, som det heter, "förvar" medan deras ärenden utreds. Levnadsförhållanden här är så skandalösa att Australien förra året stiftade en lag som förbjöd envar som beträtt lägren att berätta någonting om insidan. Säkerhetspersonal, läkare, lärare, hjälparbetare – alla är belagda med munkavle under hot om två års fängelse. En av dem som ändå fortsätter tala, barnläkaren David Isaacs, har bland annat i Sveriges radio berättat om systematiska sexuella övergrepp, om hur barn kallas vid nummer istället för vid sina namn, och om hur internerade så unga som sex år gamla söker ta sina liv. Isaacs berättelser bekräftades nyligen när den brittiska tidningen The Guardian publicerade över två tusen incidentrapporter, från perioden 2013 till 2015, som läckt ut från lägret i Nauru.

När Europeiska Unionens flyktingavtal med Turkiet trädde i kraft i våras, förvandlades flera av de läger som vuxit fram på de grekiska öarna till interneringsläger, omgärdade av taggtråd och låsta grindar. De gräsrotsvolontärer som tidigare arbetat intensivt på öarna skars nu av från all kontakt med nyanlända flyktingar. Ty de som är ämnade för lägren, måste från första början avskiljas och isoleras från oss andra.

När taggtråden rullades ut fanns enligt Rädda Barnen, bara i lägret Moira på Lesbos, över tusen barn. Omvandlingen till interneringsläger fick Läkare utan gränser att avsluta all sin verksamhet här. Organisationen vill inte förknippas med denna människohantering. Även UNHCR avslutade de flesta av sina åtaganden, av samma skäl. Human Rights Watch talar om lägren som präglade av våld, kaos och osäkerhet. Det är en plats där livet saknar värde.

EU:s läger kallas för hotspots. Ingen i ansvarig position säger koncentrationsläger. Victor Klemperer fick rätt i sin förutsägelse, ordets starka association till Hitlertyskland gör att vi värjer oss för att se det i vår samtid. Men dessa stängda flyktingläger är del av samma historia som de läger Klemperer såg växa fram på 1930-talet. Det är storskaliga anläggningar där civila, inklusive barn, hålls inlåsta utan brottsmisstanke och under hälsofarliga levnadsvillkor. Här upphävs de lagar och konventioner som skulle garantera individens rättigheter.

Om Agamben har rätt i sin analys, kan detta aldrig bortförklaras som tillfällig krishantering. Det är först när vi ser att lägren är regeln snarare än undantaget, som vi kan hitta strategier för förändring.


Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare