Mynt, sedlar och pengar: Mynt är minne

9:45 min

Konsten på mynt och sedlar kastar ljus över historia och nutid. När pengarna försvinner riskerar vi att förlora kontakten med en urgammal symbolvärld, menar Linda Fagerström.

Vi har fått nya sedlar i Sverige. Fina, i starka färger ska de tydligen vara, med bilder av Astrid Lindgren och Birgit Nilsson – har jag hört. För hemma hos mig har de inte synts till. Jag hanterar aldrig sedlar eller mynt längre. Den där snygga plånboken i rött skinn jag köpte förra sommaren ligger och skräpar i en låda. Betalkort i mobilfodralet, det räcker.

Så sent som i fjol kändes det rationellt att köpa ny plånbok. Nu skulle det aldrig falla mig in. Från klingande mynt och slitna sedlar till ljudlösa digitala transaktioner, på bara några månader. Praktiskt, jovisst. Men även om det finns mycket att vinna på att slippa den konkreta pengahanteringen, går också något förlorat när sedlar och mynt försvinner. Siffror på en skärm ersätter trots allt inte riktigt känslan av en bunt sedlar i jackfickan eller myntens tyngd i handen.

Ett av de äldsta orden för valör, drachma, handlar om just det där: hur metall möter hud. Drachma, som grekerna fram tills nyligen kallade sina pengar, betyder näve eller handfull. Uttrycket skapades innan pengarnas tid, då betalning skedde med metallstänger. En normalstor hand kunde greppa sex stänger. Den som sa ”Ge mig en handfull!” eller ”Det kostar en näve!” avsåg alltså sex sådana stänger. Då pengar introducerades som betalningsmedel någon gång kring 600 år före vår tideräkning, fick mynten helt enkelt heta drachma.

De blev snabbt populära i det antika Greklands många stadsstater. De gjordes i silver, guld och elektrum, en legering av guld och silver – och stämplades med bilder som visade varifrån de kom. Mynt från Aten pryddes till exempel med en bild av stadens skyddsgudinna Atena. På baksidan, det som numismatiker – myntkännare – kallar frånsidan, fanns hennes symbol ugglan, och en olivkvist. Genom bilderna blev de grekiska mynten representanter för sina städer och identitetsstärkande, patriotiska påminnelser om den egna nationens historiska mytologi och, förstås helt konkret: rikedom.

Traditionen med profilporträtt på mynt uppstod först senare och etablerades på allvar i romarriket. När den romerske kejsarens makt växte till envälde, kom han att personifiera imperiet – varför det blev naturligt att hans bild också prydde rikets mynt. Så snart en ny kejsare kröntes, slogs nya. Ibland kunde det röra sig om skickligt utförda porträttlika bilder, och faktum är, att många medborgare i det vidsträckta riket först via mynten nåddes av själva nyheten om att ett tronskifte ägt rum. Därför fungerade pengar som en viktig antik nyhetsförmedlare. Och att vi idag har kungens profilporträtt på svenska enkronor, är alltså en rest av den romerska idén om regenten som symbol för hela riket.

Även figurerna från det antika Greklands mynt dröjer sig kvar in i nutiden. På grekiska en-euromynt finns nämligen en bild av den atenska drachmans frånsida, den med Atenas uggla. En bild av ett mynt på ett mynt, alltså. Det är inte bara är en visuell vits, utan också något annat: en påminnelse om att pengar är en grekisk uppfinning. Betraktat mot bakgrund av den senaste tidens turbulenta ekonomiska relation mellan EU och Grekland, blir grekernas euromynt nästan provokativt. Som ville det säga: okej ungdomar, för 2 600 år sedan uppfann vi pengar – och nu försöker ni alltså berätta för oss hur det här med betalning fungerar? Den där grekiska euron är helt enkelt en historielektion i miniformat. Den hjälper oss att minnas den långa historia som format dagens Grekland och egentligen hela Europa.

Att mynt hänger ihop med minne hörs nästan på namnet. I antikens Rom förknippades uttrycket moneta både med mynt och minne. Det romerska imperiet influerades starkt av allt grekiskt, inte minst religion: guden Zeus blev hos romarna Jupiter, hans hustru Hera blev Juno. Den grekiska minnesgudinnan Mnemosyne fick i romersk tappning bli en av Junos många personifikationer, Juno Moneta. Hennes tempel låg på Kapitolium-kullen mitt i Rom. Byggnaden användes också som myntverk, när romerska mynt började tillverkas på 260-talet före vår tideräkning. Gudinnans namn gled så småningom över till att gälla också själva mynten: moneta. Det som idag på italienska, spanska och franska heter moneta, moneda, monnaie – det vill säga mynt, är ord som har sitt ursprung i detta romerska myntverk. Att orden mynt och minne liknar varandra är alltså ingen slump.

Och nog framkallar mynt och pengar ofta minnen. Gamla 25-öringar påminner många om barndomens utflykter till kiosken för att köpa lördagsgodis. Andra tänker på samtal från telefonkiosker med rasslande myntinkast. Själv minns jag en tågluff för länge sedan då väninnan och jag som säkerhetsåtgärd förvarade sedlar i behån. I cellen hos nunnorna där vi hyrde, skrynklade vi varje morgon ihop italienska 100 000- och 50 000-liressedlar med Caravaggio och Berninis porträtt på, för att de skulle bli mjuka och inte skava. Med dessa barockmästares ansikten pressade mot huden kände vi oss både säkra och lite hemligt utmanande. Åtminstone gentemot nunnorna.

Bredvid porträttet av Caravaggio på 100 000-liressedeln fanns också en bild av hans målning ”Spåkvinnan”, där en kvinna lurar pengar av en oförstående yngling i plymförsedd hatt. Återigen en bild av pengar på en peng, alltså: en blinkning till dem som känner till målningen och vet vad den handlar om – men också ett sätt att stolt lyfta fram en nationalsymbol, Caravaggio, och en av hans mest älskade målningar.

Sedan antikens Grekland är vi alltså vana vid att mynt och sedlar minner om historien och pryds av nationella symboler; ugglor eller kejsare, konstnärer och kungar. I euroländerna gick allt detta förlorat då de gemensamma eurosedlarna infördes 2002. För tvärtemot vad många tror, föreställer bilderna på sedlarna inte alls kända byggnader ur Europas historia. Nej, de är bara skickligt skapade bilder av sådant som liknar kända historiska europeiska byggnader. Bilderna ska påminna om Europas historia, men inte gestalta den på riktigt. Var politikerna oroliga för, att bilder av riktiga byggnader skull påminna alltför mycket om alla de katastrofer som idéer om nationalidentitet orsakat?

Något var det i alla fall, som gjorde det omöjligt att enas om vilken byggnad från vilket land som skulle symbolisera Europa på sedlarna. Euromynten fick bli säkerhetsventil, med fritt spelrum för nationella monument. Men som representanter för den europeiska unionens identitetskänsla, är eurosedlarnas bilder nästan tragiskt symptomatiska: en kompromiss, så utslätad och anonym att den blivit totalt identitetslös – ungefär som EU självt allt oftare framtonat på sistone.

När vi alltmer sällan handskas med pengar, förlorar vi kontakten med en urgammal symbolvärld, som under årtusenden förfinats och varierats för att fungera som uttryck för nationell tillhörighet, kollektivt minne och som nyhetsförmedlare. Kanske borde jag, som en motståndshandling, fylla den där plånboken från förra sommaren med prasslande sedlar och tunga mynt? Släpa den med mig överallt av ren och skär kulturhistorisk altruism, som en medborgerlig plikt? Förmodligen. Men jag är rädd att det inte kommer att hända.

 

Linda Fagerström, konstvetare och kritiker

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista