Inställda på hög beredskap: Ekots Margareta Svensson i Paris

3:20 min
Utrikeskrönikan den 16 september 2016. Frankrike.

Paris, fredag.

Det är inte varje dag jag får höra en serenad från gatan nedanför - men jag behövde bara komma till Paris - så hände det.

Det var mitt på eftermiddan som en man i prickig skjorta kom förbi, med ena handen drog han en vagn med en bandspelare på och i den andra höll han sin trumpet - akustiken mellan byggnaderna på gatan är utmärkt och både jag och en kvinna i huset mitt emot fick varsitt småleende på läpparna.

En serenadmusiker i Paris må vara en kliché, men en trevlig sådan och här behöver vi positiva överraskningar mer än vi kanske förstår.

För på grund av terrorhotet är det som att alla är inställda på hög beredskap, vi är alerta och reagerar snabbt på höga ljud.

På ytan är det mesta som vanligt. Paris är en av världens mest besökta städer, men framför allt ryssar, japaner och italienare har ställt in sina resor. Och i varuhusen lyser de med sin frånvaro.

Det är nu, som några vänner till mej fick erfara, som man som turist kan bli uppgraderad till bättre rum på hotellet, eftersom rummen ändå står tomma. Och de som har tid att gå på museum säger att köerna är nästan obefintliga.

Och det är ju trevligt så länge man tänker bort orsaken.

Samtidigt måste vi finna oss i köerna som bildas i varuhusens entréer när handväskor ska sökas igenom, och vi finner oss i att beväpnade militärer patrullerar på gatorna.

Vi förstår varför stora evenemang ibland ställs in. Och gläds när de som blir av blir succé. Förra veckan sprang t ex 30.000 kvinnor loppet "La Parisienne" genom centrala Paris

Vi andas ut när planerade attentat misslyckas som de gastuber som plötsligt en dag stod utanför en bil vid Nôtre-Dame och vi förfasas när det uppdagas att tonåringar är beredda att utföra attentaten.

Mina bästa ögonblick från de senaste veckorna är när högkvalificerade musiker plötsligt dyker upp nånstans, en hel orkester som spelar klassisk musik i tunnelbanan, jazzmusiker utanför parken eller mjukt lågmälda maliska musiker på gitarr och sång, i tunnelbanan. Musiken är lugnande och det är underbart att se när leendena sprider sig bland medpassagerarna i tunnelbanevagnen. Eller när grannar som annars låtsas att de inte ser varann utbyter leenden bara på grund av en serenadtrumpetare.