Poliserna behöver beskyddare: Ekots Alice Petrén i New York

2:51 min
Utrikeskrönikan fredag 23 september 2016. New York.

New York, fredag morgon,

Han stod bakom mig i förrgår i en mataffär, i sin mörkblå uniform och höll skärmmössan i handen. En polis. Han var kort, mörkhårig och såg italiensk ut. När vi trampade där i kön och väntade på att kinesen i kassan skulle ta betalt, såg jag plötsligt kortet fäst på insidan av hans polismössa i en plastficka. Det såg ut som en madonnabild och bakom den låg det fler kort. Jag frågade vad det var och han sa att det var till minne av en kollega. Någon du jobbade med? Han nickade. Som dog i tjänst? Ja, nej, döda kollegor, sa han vagt och gick sedan ut.

De var uppemot 50 poliser i hörnan vid Lexington Avenue och 48:e gatan på kvällen. Runt om ligger många lyxhotell, legandariska Waldorf Astoria bland annat. Inne på Intercontinental gick en polis med en stor bombhund runt i lobbyn, andra hade säkerhetskontroller som på flygplatser och gatorna var delvis avspärrade med piketer och stängsel.

Presidenter, premiärministrar och rader av andra ministrar från hela världen är nu i New York för FN:s årliga generalförsamling och många bor här i kvarteren.

Den stora skaran mörkklädda poliser stod där i hörnan i halvmörkret en bra stund. Jag såg en av de kvinnliga ta upp sin bilnyckel. De var inkallade utifrån, från Queens, sa hon, och skulle gå av sitt skift. Stämningen var upprymd. Verkligen lättad. Jag hörde hur hon glatt konstaterade: Allt gick bra idag!

Kanske hade hon varit med några kvarter bort några timmar tidigare, då det kunde ha slutat i båda skadade och döda. Några bangladeshare protesterade mot sin politiska ledning och vips kom först en hel hop oppositionella springade, sedan kom de regimtrogna. Alla var rasande och poliser sprang emellan och flyttade kravallstaket och motade dem åt varsin sida av gatan, varifrån de vrålade åt varandra.

Stressnivån inom poliskåren är rimligtvis hög, för även om kontrollerna är rigorösa så är det fullt möjligt att slinka igenom. Jag har själv gjort det nu några gånger, av helt harmlösa skäl. Det är så orimligt många människor att ha koll på hela tiden.

Jag försvarar inte om det går snett, om polisen använder övervåld och mörkar dubiösa händelser, men jag har tänkt på den där bilden, som följer den där polisen varje arbetspass. För att stilla min nyfikenhet fick jag igår en annan polis att hala upp kortet på sin beskyddare, ärkeängeln Saint Michael, som var nerstoppad i skyddsvästen nära hjärtat.

- Det hjälper kanske inte, men det känns bra att ha något där, sa den katolske polisen och trodde att många, oavsett religion, bär på något föremål som ska skydda i dessa osäkra tider.