Om att vara journalist i Kina: Ekots Hanna Sahlberg i Peking

3:20 min
Utrikeskrönikan den 5 oktober 2016. Kina.

Peking, onsdag.

En lyssnare som hette Bengt skrev till mig efter min förra krönika. Han undrade om jag, som till och med har en kinesisk svärmor, verkligen kan kallas för svensk journalist. Så här skrev Bengt:

" med Din ...oerhörda lust till landet Kina, kan man väl undra över om Du kan vara korre för Sverige???? Och om Din lusta för Kina och dess människor leder till att Du skyddar Kina???

Bäste Bengt – skrev jag i mitt svar – så här tänker jag om mig själv medan jag står vid skrivbordet i gamla stan i Peking och skriver till dig:

Jag är i första hand en journalist och reporter, i andra hand har jag en nationalitet eller flera, i tredje hand är jag man eller kvinna, och så vidare. I min yrkesutövning är hedersbegreppen källkritik och opartiskhet, därtill kommer kännedom om de människor, platser och företeelser som beskrivs. Dessutom krävs förmåga till empati; för att kunna uppfatta och ge varje part rätt till sitt "bästa citat".  Jag har märkt att det är samma uppfattning om yrket som utmärker oberoende journalister i Kina och på andra platser på jorden. Tyvärr uppmuntras den inte av statliga medier i Kina, där ord som patriotism och säkerhet i stället blivit vägledande. Det är oroande att den tendensen tycks öka just nu, samtidigt som privatägda kinesiska medier får allt svårare att publicera oberoende journalistik.  Jag vet inte hur många gånger jag har hört kinesiska yrkeskollegor besviket konstatera att deras reportage slängts eller redigerats till oigenkännlighet kvällen innan publicering. Det är också en av orsakerna till att många journalister byter yrke i Kina. 

Jag har under det senaste året i Peking känt mig mer ensam och privilegierad än någonsin därför att jag får ha en arbetsgivare som tillåter mig att fritt rapportera det jag iakttagit - inklusive sådant som skulle kunna uppfattas som ofördelaktigt för Sverige som nation. Jag är alltid stolt över att kunna säga till människor i Kina, när de frågar: "Nej, jag arbetar inte för svenska ambassaden. Nej, jag måste inte gå dit för att ta emot förhållningsorder. Jag får till och med lov att skriva en avslöjande rapport om svenska myndigheter. Där jag kommer ifrån har vi haft en tryckfrihetslag i 250 år.”

Men tryckfrihet är inte ett "svenskt" värde. Lika lite som "frihet", "jämlikhet" eller "jämställdhet". Mänskliga rättigheter respekteras i många situationer i Sverige, på ett sätt som verkar himmelskt jämfört med Kina just nu. Men mänskliga rättigheter och tryckfrihet är inte "svenska", utan mycket större än så. Just nu, i vår tid, omfattar Sveriges regering och många människor i Sverige dessa värderingar. Så har det inte alltid varit. Man kan bara hoppas att det fortsätter att vara så.

Personligen hoppas jag att Kina, det land jag kom till som 20-åring, i framtiden också kommer att vara ett hem för både tryckfrihet och mänskliga rättigheter. Jag vet inte om du har funderat över vilka värderingar hos mig som du tycker är viktigast för att kunna lita på mig som korrespondent i din radio. Men när du har tänkt färdigt får du gärna berätta det för mig.

Vänliga hälsningar,

Hanna Sahlberg