Politiskt våld i litteraturen: Är förändring möjlig?

10 min

Hur har litteraturen förhållit sig till det politiska våldet genom historien? Dan Jönsson har läst två svenska romaner som gestaltar historiska dåd på svensk mark.

Det sägs att när Anton Nilson, Amaltheamannen, 1972 fick sig tillsänt ett ex av Per Anders Fogelströms nyutkomna roman ”Café Utposten” orkade han inte läsa den. Han lär ha bläddrat lite förstrött, ögnat igenom några stycken här och var, och snabbt konstaterat att det var en onödig och undermålig bok. Ingenting att bry sig om. Jag kan på sätt och vis förstå honom. Fogelströms lilla roman om händelserna i juli 1908, när Anton Nilson tillsammans med två kamrater sprängde strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö hamn och en engelsk strejkbrytare dog, tar sig utan tvivel vissa, rätt svårbegripliga konstnärliga friheter. Att det är Amalthea-attentatet den handlar om är omöjligt att missförstå, men Fogelström har av någon anledning förlagt handlingen inte till det historiska Malmö utan till en namnlös hamnstad, strejkbrytarna som attentatet riktas mot är inkvarterade i en barack på land istället för på en båt, titelns Café Utposten ligger på en liten bergknalle vid hamnen och inte som det verkligen gjorde, mitt i stan, med mera. En sorts estetiska försiktighetsåtgärder som i och för sig är allmängods inom den historiska romangenre det här är fråga om, men som i just detta fall skapar en distanserande effekt som på en gång står i skarp kontrast mot attentatsmännens ideologiska kompromisslöshet och samtidigt tar udden av det politiska dilemma där berättelsens moraliska kärna är belägen. Svårt att riktigt begripa som sagt.

Men jag misstänker förstås ändå att Anton Nilsons antipati mot Fogelströms roman inte främst var av estetiskt, utan av ideologiskt slag. ”Café Utposten” publicerades alltså 1972, första utkastet skrevs fem år tidigare – romanens tillkomst sammanfaller alltså precis med en period, under Vietnamkriget, studentrevolterna och gruvstrejken, när den svenska socialdemokratin utmanades av en revolutionär, inte sällan våldsbejakande, rentav våldsromantisk vänsterrörelse som i många avseenden verkade besläktad med den radikala ungsocialistiska rörelse där Anton Nilson och hans kamrater hörde hemma.

För reformisten Fogelström var denna radikalism djupt främmande, och ”Café Utposten” bör nog läsas som hans inlägg i den ideologiska polemiken. Förloppet ses ur attentatsmännens och deras sympatisörers perspektiv, men i ett eftersinnande historiskt släpljus med en sentida ramhandling där Nilsons alter ego Axel Stålenborg, nu i åttioårsåldern, har stämt möte på Utposten med sin gamle kamrat Ruben Lind. De två var en gång i tiden med i samma ungsocialistiska förening men Lind höll sig utanför attentatsplanerna, och över en kopp kaffe och en mazarin för de ett trevande, lite motvilligt samtal som liksom hejdar sig så fort det bränner till inför de stora, svåra frågorna. Vid ett bord längre bort sitter en grupp långhåriga ungdomar, kanske några av den nya tidens radikala aktivister. Historien tycks gå igen.

Ruben Lind, som nog får sägas vara författarens språkrör i romanen, är den som ställer frågan vad som egentligen vanns med attentatet, vad det var som gjorde våldet nödvändigt, med andra ord om det finns någonting som skulle kunna rättfärdiga den människas död som blev priset. Och Fogelström är inte sämre författare än att han låter sin berättelse pröva radikalernas svar: vi uppnådde det vi ville. Strejkbrytarna åkte hem. Försöket att vrida strejkvapnet ur våra händer misslyckades. Att människor skulle dö var aldrig meningen, men strejkbrytaren hade valt sida och var inte oskyldig.

Men i historiens ljus tvivlar både Lind och Stålenborg själv på det resonemanget: visst, de engelska strejkbrytarna försvann, arbetarna fick gå tillbaka till fabriken – men på villkor som var sämre än dem som de från början hade gått i strejk mot. Och strejkbryteriet försvann inte; bara några år senare drevs alla spårvagnar i Stockholm av strejkbrytare. Stålenborg fick ge nästan tio år av sitt liv – för vad? Allt arbetarrörelsen uppnått under de sex decennier som gått tycks dem nu i själva verket som ett resultat av sega förhandlingar och fredlig kamp.

Nej, det är klart att Anton Nilson inte ställde upp på den historieskrivningen. Men vad hade han räknat med? Romankonstens eviga svar på det politiska våldets moraliska dilemma, från Dostojevskij och Conrad och framåt, är och kommer förmodligen alltid att förbli besinningens tvivel. Jag skulle tro att det har något med genrens själva väsen att göra: den politiska våldshandlingen ses som ett överskridande av normen, en social avvikelse som onekligen är intressant som psykologiskt fenomen men som filtrerad genom språkets distansering verkar främmande och oförsvarlig. Romanen kan vara ett ovärderligt instrument för att belysa handlingens individualpsykologiska dilemma, men det politiska förblir innerst inne oåtkomligt.

Ändå finns det kanske trots allt en möjlighet att med en kyligare estetik undvika ett alltför moraliserande perspektiv. Nå fram till något mer allmänmänskligt. I sin roman från 2009, ”Mörker, stanna hos mig”, berättar Ann-Marie Ljungberg historien om attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå våren 1940. Bombdådet utfördes av en hemlig grupp militärer, högerjournalister och poliser, krävde fem dödsoffer och är än idag Sveriges blodigaste terrorattentat genom tiderna.

Medan synen på sprängningen av Amalthea inom vänstern och arbetarrörelsen alltid har varit kluven, minst sagt, så närmar sig Ljungberg i den här boken ett politiskt illdåd som knappast någon kan tänka sig att försvara. Men hon gör det utan all historisk efterklokhet, med stark inlevelse i sin huvudperson, journalisten Paul Wilhelmsson, och de personliga och ideologiska drivkrafter som i skuggan av det finska vinterkriget gör honom övertygad om handlingens nödvändighet. Och som heller inte släpper taget när katastrofen är ett faktum, konspirationen avslöjas, Finland sluter fred med Sovjet och hela förloppet framstår som ett enda gigantiskt, förödande haveri. Wilhelmsson förblir i övertygelsen att det han gjorde var det enda möjliga och rätta, men för läsaren framträder istället bilden av en liten människa som i den fåfänga tron att kunna vända historiens hjul tvärtom slutar med att köras över av det.

Det är en tragisk, pessimistisk vision. För alldeles oavsett vad vi tycker i det ena eller andra fallet vill vi ju ändå gärna tro att vi som enskilda människor kan påverka historiens skeenden, att vi kan göra skillnad – eller hur? Den politiska våldshandlingens dilemma ställer oss ytterst inför den frågan, om vårt personliga ansvar inför historien, vår möjlighet att göra motstånd mot en fientlig övermakt, att med en aktiv handling gripa in och ge historien en knuff i annan riktning. Det är politikens eviga grundproblem. Alla de moraliska följdfrågorna, om våldets mänskliga pris, om vanmaktens våld kontra övermaktens, etcetera – ställs i ljuset av denna historiefilosofiska grundfråga: är förändring möjlig? Den tid vi just nu lever i verkar ha svårt att tro på det, och då löser sig resten av sig själv.

Svarar vi däremot ja tvingas vi också att ta ställning till den svåra frågan om vårt ansvar inför denna möjlighet. Inklusive om det någon gång kan vara rätt – rentav en plikt – att ta till våld.


Dan Jönsson, författare och kritiker

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".