Politiskt våld i litteraturen: Född skyldig på grund av hudfärg

11 min

Richard Wright framstod på 40-talet som en av sin generations viktigaste författare. Anneli Jordahl har läst klassikern "Son av sitt land".

Det är i slutet av trettiotalet. Tjugoårige Bigger Thomas bor i Chicagos slum där han och gänget roar sig med att leka rollspel. Var och en tilldelas en hög position i samhället. De härmar Generalen, Företagaren och Presidenten. Allt slutar i tung stämning. ”… de får vad de vill och vi får ingenting ” … som att leva i ett fängelse.”

När Bigger erbjuds ett jobb som chaufför hos miljonärsfamiljen Dalton är det en stor sak. Familjen berömmer sig med att ömma för de svarta. Dottern, studenten Mary, sympatiserar dessutom med kommunisterna. Frågar om Bigger är med i facket.

I en stund av oreflekterad radikalitet blir Bigger beordrad att gå med henne och pojkvännen, den aktive kommunisten Jan, på restaurang. Helst på sydsidan, dit de svarta går. Skulle han sitta till bords med vita, äta och dricka rom, säga ”du”. Som om de vore jämlika! De unga radikala förstår inte vidden av de mörka krafter som sätts i rörelse.

Native son - Son av sitt land - som kom 1940 räknades till den så kallade protestlitteraturens främsta roman. Richard Wright var under 30-och 40-talen den mest inflytelserika afroamerikanske författaren.

Wright är skicklig på att skapa en nervig spänning mellan pregnant tecknade karaktärer, var och en med sin plats i samhällshierarkin. Biggers skakiga utsatthet i vita människors närhet. Han tackar först nej till restaurangbesöket. Driver de med mig? Känslan av att bli lurad - i ett jämlikhetens rollspel - provocerar. En fullt begriplig reaktion på de dubbla budskapen: Vi är vänner. Passa upp mig!

Vid hemkomsten tvingas en salongsberusad Bigger bära en stupfull Mary upp till sovrummet och lägga henne på sängen. Hon gnyr och yrar och han förmår inte stå emot driften att kyssa henne. När han smeker hennes bröst öppnas dörren av Mrs Dalton. Bigger trycker en kudde över ansiktet på Mary för att hon ska hålla tyst. När modern stänger dörren märker han till sin fasa att flickan är död.

Romanens första del påminner mig om Strindbergs Fröken Julie där en adelsfröken bjuder upp och utmanar den socialt uppåtsträvande betjänten. ”I kväll är Fröken Julie galen igen; komplett galen”, lyder dramats första mening. Mary befinner sig - precis som Julie - i psykiskt obalans, destruktiva krafter drar nedåt. Trotsigt njuter hon av att sätta sin ansedda familjs heder på prov. Med sin rättviseideologi uppfattades ”de röda” som ett lika stort samhällshot som de upproriska afroamerikanerna.

Jag tror inte Richard Wright hade läst Strindberg, men det ödesmättade dramat - mellan den blonda Mary och familjens nyanställda chaufför - gnistrar av samma virrvarr av motstridiga krafter. Marys pendling mellan överklassfasoner och sårbarhet, Biggers kast mellan förakt och åtrå, klassosäkerhet och manligt styrkeöverläge.

Julie och Mary offras som en konsekvens av att de vägrar hålla korrekt avstånd till tjänstefolket. Alltmedan Mr Dalton fortsätter med sin välgörenhet och vårdar sitt varumärke som de fattigas generösa vän. Samtidigt hyr han ut slitna råttbostäder till svarta för ockerhyror, och vägrar låta dem bo i de vitas tryggare kvarter.

Richard Wrights roman kan på sitt sätt läsas som en bladvändare om kapitalistiska systemet, mycket påminnande om John Steinbecks Vredens druvor. Bigger ser en chans att ta tillbaka från de rika och iscensätter en utpressning mot familjen Dalton.

Romanens utgivning orsakade ett ramaskri. Varför gestaltades Bigger till en stereotyp av en våldsam svart ung man? Undrade afroamerikanska läsare. Så ondskefull att han inte ens urskuldade sig för mordet och som dessutom hade mage att känna sig lättad och befriad.

Den kontroversiella romanen blev en bästsäljare vilket aldrig tidigare hänt en afroamerikansk författare. Richard Wright anklagades för att ha sålt ut sitt folk för pengar. En ung adept, författaren James Baldwin, befarade att de vita rasisterna härmed fick vatten på sin kvarn. Provokationen kunde knappast stärka afroamerikanernas medborgarrättskamp. Allt stormade kring Richard Wright som tvingades fly till Mexiko.

Son av sitt land fick förstås även vita läsare att rasa. Ett finmaskigt filosofiskt, politiskt och socialpsykologiskt idébygge visade upp Bigger Thomas som en produkt av ett samhälle där afroamerikaner lever ett helt liv svältande och livrädda för ”den vita världens vrede”. Det hjälpte inte att det också fanns kritiker som hyllade Son av sitt land som ett litterärt storverk. Den jämfördes med Dostojevskijs Brott och straff där den unge studenten och antihjälten Raskolnikov mördar procenterskan som skor sig på andras nöd.

Biggers öde är liksom förutbestämt: Född skyldig på grund av hudfärg. Måttet av olyckshändelse, vad beträffar Marys död, räknas nämligen inte in och Bigger döms till döden för ”lustmord”. Bistert konstaterar han: ”Man säger att svarta gör så här. Så det spelar ingen roll om jag gjorde det eller inte.”

Att den anklagade dessutom berövat sin flickvän livet - hon var den enda som kände till hur Mary dog – bryr sig åklagarna knappast om. En rik vit flicka ställs mot en fattig svart flicka. I rättsapparaten är det mycket tydligt vilka liv som räknas. Något som också försvarsadvokaten trycker på i sin långa slutplädering. Ett brandtal mot en civilisation - som med slaveriet i sin skuldbörda - borde veta bättre än att låta människor leva utan hopp och utvecklingsmöjligheter. Inför döva öron visar advokaten på det kontraproduktiva i dödsdomen. En våldshandling som göder hatet.

Wrights ursinniga sanningspatos låg honom i fatet, tyckte hans kritiker i USA. Just detta är romanens adelsmärke, ansåg däremot Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre. Son av sitt land läste de som en existentialistisk roman, skriven av en kompromisslös frihetskämpe. Wright bosatte sig i Paris där han behandlades som en celebritet av stadens intellektuella.

Richard Wright - som avled i Paris 1960 - är relativt bortglömd. Men förhoppningsvis får författarskapet en pånyttfödelse, tänker jag, när jag läser den höstaktuella självbiografiska essän Mellan världen och mig av new yorkbon Ta-Nehisi Coates. För sin tonårsson berättar Coates om afroamerikanernas långa historia av fysisk utsatthet. Känslan av fredlösa kroppar.

Titeln – Mellan världen och mig - är hämtad från en dikt av föregångaren Richard Wright. Under ett träd finner diktjaget fasaväckande rester från en publikt bevittnad avrättning.

Biggers pappa dödades av en polis i ett upplopp där ingen ställdes till svars. Känns det igen? En nutida proteströrelse som Black lives matter växer sig allt starkare i USA. Den stora uppslutningen bakom aktivisternas kritik mot polisbrutalitet inger hopp förändring.

Wright förutspådde en brutal framtid via Biggers försvarsadvokat. Bristande insikter om vad Biggers liv betydde kunde få konsekvenser, varnade han. Ett nytt inbördeskrig var inte otänkbart. I rättssalen säger han:

”Denna pojke är inte ensam om att känna sig utestängd ”…” Det finns millioner andra ”… ” våldets hot svävar över vår framtid”.

Kanske Black lives matter-rörelsen lyckas i sin kamp. Kanske har vi en dag en poliskår och en rättsapparat som inte dömer svarta hårdare än vita.


Anneli Jordahl, författare

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".