Ett avsnitt från OBS
10 min
Politiskt våld i litteraturen: Utopin som ursäkt för avgrunden
Tor 20 okt 2016 kl 13:04
När den politiska utopin låter ändamålen helga medlen kan romanen utgöra ett viktigt motgift. Ola Larsmo läser Robert McLiam Wilsons "Eureka street".

Tro det eller ej, men antalet dödsoffer i terrordåd i Europa var som störst på nittonhundrasjuttio- och åttio-talen. Och just från 1980-talet bär jag med mig en del idéer som jag saknar i dagens debatt

Jag tänker främst på den tidens utopikritik. I skriverier från sjuttiotalet om Rote Armeefraktion, RAF, och deras terror i Förbundsrepubliken kunde man ibland höra formuleringar som  ”Visserligen, men de vände sig mot den kvardröjande fascismen i Tyskland.” Problemet med den satsen är i första hand orden ”visserligen, men”. Det var samma ”men” man kunde få höra från dem som försvarade USAs terrorbombning av Vietnam. Visserligen. Men. Det betyder: vi vet att fruktansvärda övergrepp begås, men ändamålen helgar medlen. Det finns ett högre syfte. Alltså är övergreppen på något dunkelt vis berättigade.

Det sena sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet var den tid då utopikritiken sköt in sig på den sortens försvar för det oförsvarliga. Böcker som André Glucksmanns ”Kokerskan och kannibalen” och Bernard Henri-Lévys ”Barbari med ett mänskligt ansikte” var filosofiska bästsäljare. Madeleine Gustafsson skrev den fina essäboken ”Utopin och dess skugga.” Den före detta marxisten Glucksmann plockade vältaligt ned sin egen 68-generations alla förhoppningar och ursäkter – varefter han genast började propagera för utplacerandet av en massa kärnvapen överallt i Europa och föll in i högstämd kalla kriget-retorik. Som om han inte hört vad han själv nyss sagt. Men insikten om utopin som ursäkt för avgrunden dröjde sig kvar.

Den konflikt på nära håll som sysselsatte mig personligen var Nordirland. Jag reste där, jag läste in mig så som andra fördjupat sig i Vietnamkrig eller i Mellanösternkonflikt. Också i Sverige mötte man ofta en lite luddig tanke om att provisoriska IRA hade en oklar men dock rätt på sin sida – eftersom de antogs företräda den katolska minoritet i Ulster som länge förnekats många medborgerliga rättigheter. Att spränga varuhus var på något vis en tragisk nödvändighet.

Men sådan såg inte verklighetsbeskrivningen längre ut i de romaner som skrevs av yngre författare på Irland. Här fanns en leda och ett äckel inför en berättelse om Nationen i vars namn det var rätt att offra andras liv. Terrorismen på Nordirland, såväl den ”katolska” (inom stora citattecken) som den ”protestantiska” har skildrats intensivt och välfångat i många romaner – som Eoin McNamees ”För Gud och Ulster” om knivmorden på katoliker utförda av de så kallade Shankill-slaktarna – eller Bernard MacLavertys ”Cal”. Men den bok som gjorde det starkaste intrycket på mig och många andra var Robert McLiam Wilsons ”Eureka Street” som gavs ut för precis tjugo år sedan. Den är länge en pikareskroman som målar upp ett 360-graders panorama över Belfast de sista åren före fredsavtalet, The Good Friday Agreement. Men sedan kommer det helt omvälvande elfte kapitlet.

En ung kvinna, Rosemary, är på väg ut för att äta lunch i centrala Belfast och går och tänker på den man, Sean, som hon nyss inlett ett förhållande med. Flera sidor skildrar hennes vardag, belyst av en ny förälskelses ljus. Ingenting i romanen förbereder oss på det som sedan händer. Som det står: ”Hon vände sig om för att mumla ett tack och upphörde att existera”. En bomb exploderar inne på lunchrestaurangen och flygande glas skär henne bokstavligen i bitar. Det är samma sak som drabbar den man som nyss höll upp dörren för henne, mamman och de två barnen vid fönstret. Och tiotalet andra lunchgäster och folk som passerar förbi på gatan.

I händerna på en sämre författare hade skildringen av ännu ett bombattentat blivit till en episod som skulle skapa allvar mitt i en underhållande roman. Men McLiam Wilson har andra avsikter. Han beskriver exakt vad en bomb gör med människokroppar. Han ger varje lemlästat lik ett namn, en historia, drömmar och förhoppningar. Inklusive åttaåriga Nathalie, vars hjärnskål och blonda hår en räddningsarbetare hittar där den fortfarande sitter fast i hennes favoritmössa. Det pågår sida efter sida och läsaren slipper inte undan; detta är det politiska våldet, detta är nationalismen, detta är terrorn som den ser ut på riktigt. Den har till syfte att slita upp hål i den sociala väv vi kallar samhället och den gör det genom att slita sönder kroppar. Syftet är att skapa rädsla, misstänksamhet, fördjupa motsättningar. Den lyckas nästan alltid.

Motgiftet är att som Robert McLiam Wilson och andra skarpsynta författare påminna om värdet och komplexiteten hos de liv som är terrorvåldets förbrukningsmaterial. Som han skriver i slutet av det fruktansvärda kapitel elva:

”Vad var det som hade hänt? Något banalt. Det historiska och politiska förloppet hade kört fast. En person, eller flera, hade beslutat att handling var av nöden. En del historier kortades av. En del avslutades. En självsvåldig redigering hade utförts. Det hade varit lätt.”

Romanen återför oss till verkligheten, ned från den nationalistiska utopins spökzon där allt är överskådligt och vissa övergrepp nödvändiga. Den påminner oss om vad som händer när glassplitter skär genom mänskliga vävnader. Och sociala.

Det är samma påminnelse om skillnaden mellan liv och totalitära idéer som vi möter i McLiam Wilsons föregående roman, Ripley Bogle från ödesåret 1989, där ännu ett av den nationalistiska terrorns offer får sin historia:

”Tänk på att döda någon. Kom igen. En kille. En stackars trist jävel. Vemsomhelst. Tänk på att döda honom. Ta den tid ni behöver. Tänk på det. Tänk på hans liv, hans mamma och pappa. Tänk på hans barn. Tänk på alla han legat med, de bröst han kysst, de lår han nypt i, allt sådant där. Tänk på hans tandvärk, hans förstoppning, hans ölmage. Tänk på böckerna han inte läst, människorna han inte mött och platserna han inte sett. Tänk på hans fåfänga och förbiseenden, hans girighet och egoism. Tänk på hans flit och hans vänlighet, hans mildhet och ömhet. Tänk er in i när han köper sina omoderna skor och sina plågsamt billiga kavajer. Tänk på hans dåliga skämt och pinsamma stunder. Tänk på hans babyspråk och tänder, hans termos och smörgåsar, hans fotografier, hans obetalda räkningar, hans möbler, hans handstil, hans skalliga fläck, hans favoritmat, hans cigaretter, hans fotbollslag, hans smutsiga strumpor, hans ansikte och hans levnadsbana. Tänk på honom. Tänk på hans liv. Tänk på att döda honom. Tänk på det.”

Människor är verkliga. Utopier och ”historiska nödvändigheter” är inte det. Och jag är, som så många andra, förbluffad och skrämd över att de kommer tillbaka nu, de där högre idéerna: vare sig de är av nationalistisk, religiös eller annan politisk natur. Det är som om vi inte lärt oss någonting alls av 1900-talet. Men romaner är ett av de ställen där vi påminns om att andras liv och erfarenheter är lika verkliga och viktiga som våra egna och att olika verkligheter måste existera sida vid sida om vi inte ska kvävas. Romaner som Eureka street.


Ola Larsmo, författare

Robert McLiam Wilson

Eureka Street, Översättning Eva M Ålander, Bonniers 1998

Ripley Bogle, Översättning Eva M Ålander, Bonniers 1999

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".