Ett avsnitt från OBS
10 min
Varför är det så svårt att förstå amerikansk politik?
Fre 21 okt 2016 kl 13:04
Det utbredda missnöjet med politikerna i USA är ingen nyhet, menar Mikael Timm, som avtäcker de historiska rötterna i höstens presidentvalsdebatt.

Ja, det där var förstås Donald Trump som förolämpade sin motståndare. Trumps brister har utretts många gånger, så låt oss ägna oss åt varför Trump trots allt har anhängare. Är han något helt nytt i amerikansk politisk historia – eller del av en tradition?

Amerikanska medieanalytiker har självkritiskt talat om att media tog Trump lite för lättvindigt under primärvalen. Istället för att granska honom i sakfrågorna använde man honom som en publikfångande clown, som i repliken vi hörde om vissa kroppsorgans storlek. Men när nu journalisterna väl börjat syna Donald Trump i sakfrågorna, förblir han svår att beskriva. Declan Walsh skriver i New York Times om hur redaktionen får mail från utländska läsare som undrar varför valkampanjen handlar om e-post, Obamas födelsecertifikat och skönhetsdrottningar. Ja, varför är det så svårt att förstå Trump, att förstå USA?

*

Något måste det ju vara som gjort Donald Trump till presidentkandidat. Hans vinster i primärvalen kan inte bara bero på att han lurat väljarna, i så fall skulle andra amerikanska populister blivit presidenter för länge sedan. Hur fungerar Trumps trollspö?

Ja, i likhet med Jimi Hendrix – som mig veterligt Trump aldrig refererat till – så har han en förståelse för språkets rytm och melodi, dessutom vet han att den retoriska helheten kan vara större än delarna.

Låt oss lyssna till Trump i våras när han fick frågan om det är rätt eller fel att diskriminera personer på grund av deras religion, detta mot bakgrund av Trumps förslag att vägra muslimer inresetillstånd till USA.

*

Hela svaret – här var det kortat - var exakt en minut, 220 ord det har Evan Puschak som driver sajten Nerdwriter räknat ut. Av de 220 orden är 172 enstaviga, 39 ord är tvåstaviga och bara fyra ord är trestaviga. Och två ord är faktiskt fyrstaviga, ett är ”temporary” som han sväljer.

Boston Globe analyserade 19 kandidater som fanns i början av valrörelsen, man körde ett språktest som används i skolor. Trumps språk var jämförbart med fyra- klassares, Hilary Clintons låg i mitten av skalan, som en åttaklassare och vänsterkandidaten Bern Sanders var som en avancerad gymnasists. Trumps framtoning i hemmahos-reportage påminner mig om Axel Wennergren, förtjust i lyx, en rätt nervös magnat med bräcklig ekonomi och ännu tunnare kunskaper om världen. Wennergren kallades för världens bäste dammsugarförsäljare. Och Evan Puschak ser Trump som den ultimate försäljaren.

*

Låt oss se på valrörelsen som en del av historien. Förutsättningen för Trumps framgångar sägs vara det utbredda missnöjet med politikerna. Må vara, men jag tror knappast väljarnas missnöje med politikerna är större nu än låt oss säga under Richard Nixons tid vid makten på 70-talet eller Woodrow Wilsons tid vid första världskriget. Inte är jag säker på att valkampanjerna är smutsigare nu än de var på 30-talet när Franklin D Roosevelt vann. Och vad gäller populistiska excesser har Trump föregångare som den berömde eller beryktade Tom Pendergast i Kansas City på 30-talet eller Huey Long som var guvernör i Louisiana under depressionen, bägge nog faktiskt ännu mer drivna populister än Trump själv och Huey Long vann sina val. Alla dessa tre fascinerar likt Shakespeares Richard II omgivningen med sitt brutala förakt för konventioner.

Så - Nej, Trump är något helt nytt, hans framgång är kopplad till det historiska arvet.

Nationalstaten USA föddes ur missnöje. De immigranter från hela världen som tog sig till USA gjorde det för att de var missnöjda med sakernas tillstånd i det egna landet. Det kunde vara svälten som drev människor till USA, religiöst förtryck, politisk ofrihet. Gemensamt var att immigranterna ogillade regimerna i sina hemländer till den grad att de emigrerade. Självfallet var de djupt skeptiska mot varje form av statsmakt i sitt nya hemland.

När president Obama för några år sedan med stort besvär drev igenom den sjukvårdsreform som fått smeknamnet Obamacare förvånades många icke-amerikanska bedömare av hur utbrett motståndet var.

Att höginkomsttagare var ovilliga att betala mer skatt var kanske inte så konstigt. Men varför var så många väljare som de facto skulle gynnas av reformen motståndare till den?

Svaret kan formuleras på två sätt: Dels gäller det att anställda ofta har sjukförsäkring som en löneförmån, de tycker alltså att statlig sjukvårdsförsäkring är onödig. Men kanske ligger det avgörande åter i historien: en god amerikan har makten över sitt liv. Man skall lyckas av egen kraft, inte därför att staten eller föräldrarna griper in. Pappas pojkar är inte populära, det vet Jeb Bush.

Synen på statens roll märks i alla möjliga sammanhang. Amerikanska poliser och domare är ofta folkvalda vilket ur europeisk synvinkel öppnar för politisering och kanske korruption, men ur amerikansk synpunkt ses som en garant för att lokala tyranner inte ska kunna förtrycka medborgarna – alltså ett synsätt som ärvts från de första immigranternas erfarenhet. Likaså är det naturligtvis med rätten att bära vapen – den var logisk för människor som hade erfarenhet av statlig förföljelse.

Mycket av den amerikanska konstitutionen handlar om att korrigera statsapparatens beslut. Hillary Clintons flera decennier långa karriär står för denna del av amerikansk politisk historia: politikern som proffs. Under valkampanjen har det framkommit hur starka band Clinton har till de superrika. Det handlar inte som i fallet Trump att försöka räkna sig till dem, nej Clinton tycks helt enkelt känna sig hemma när hon möter miljardärs-entreprenörer, sådana som Obama ondgjorde sig över i ljudklippet tidigare. Vid de mötena är hon en framstående yrkeskvinna bland andra framgångsrika problemlösare. Hon förkroppsligar traditionen av politiker som en sorts super-hantverkare som smörjer, reparerar och underhåller den ibland skramlande samhällsmaskinen. Här går skiljelinjen mellan kandidaterna. Det verkligt originella med Trump är varken hans språk eller åsikter – utan hans pessimism som får honom att vilja förstöra samhällsmaskineriet.

Nå, hur än detta, nästa eller det därpå följandet valet går lär varken reparationspolitikerna eller populisterna försvinna ur amerikansk politik.

Som William Faulkner sade är det förflutna inte dött, det är inte ens förflutet.


Mikael Timm

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".