Ett Aleppo sjuttio år senare : Ekots Thella Johnson i Warszawa

3:38 min

Utrikeskrönikan den 25 oktober 2016. Warszawa.

Någon gång till slut kommer livet tillbaka.

Jag tänker på det när jag följer nyheterna från Irak och Kurdistan, om offensiven som ska befria människor från två år av skräckvälde under terrororganisationen IS.

I Warszawa bor jag i en lägenhet i stadsdelen Wola, ett av många områden i den här staden som jämnades med marken under andra världskriget. Warszawa var vid vissa kritiska skeden av kriget som ett Aleppo eller Mosul i Europa. Kontrollerat av nazisterna ibland, av motståndsrörelsen ibland.

Sönderbombat så att till slut endast femton procent av staden stod kvar. Människorna levde bland ruinerna och stred för det som ännu fanns, om de inte dödades eller lyckades fly.

Här i Wola ägde en massaker rum. Under en vecka i början av augusti 1944 dödade tyska soldater mellan fyrtio- och femtiotusen människor, mestadels civilbefolkning, i systematiska massavrättningar. Och detta var förstås bara en av alla de grymheter som parallellt utspelade sig i olika delar av staden. En stor del av Warszawa utgjordes av det judiska ghettot och dess omgivande murar. Där byggde nazisterna in judarna och tvingade dem så småningom att bära särskilda gula tygmärken på kläderna.

Invånarna i Warszawa-ghettot deporterades i hundratusental till förintelselägret Treblinka som byggts nordost om Warszawa. När ett antal judiska motståndsmän i ghettot beslutade att göra uppror mot befälen, beordrade nazisterna att Warszawa-ghettot skulle brännas ned. Ytterligare tiotusentals dog där och då, många brändes levande i sina hem. Hur hämtar sig en stad, ett samhälle, en kultur från något sådant? I Warszawa-avsnittet av arkitektur-podcasten Staden försöker programmakarna först att helt hoppa över andra världskriget. De vill hitta ”en annan berättelse”, säger de.

Men ju fler människor de talar med, ju mer inser de att det inte går att hoppa över det allra grymmaste i historien. Det finns för alltid kvar som påminnelser. Och hur mycket man än bygger upp, rekonstruerar eller bygger helt nytt, finns alltid något gammalt kvar någonstans.

När jag och min polska väninna åker genom stadsdelen Praga på den östra sidan om Vistulafloden stannar hon plötsligt bilen, backar några meter och ber mig titta in genom ett valv i ett gammalt tegelhus: Där, ser du? Där är en sån där madonnastaty som ännu finns bevarad.

Innergårdarna där jungfru maria-skulpturer står och håller vakt om de boende är typiska för just Praga, sedan 1800-talet en fattigare arbetarstadsdel i Warszawa dit många flyttade från landsbygden för att söka arbete i storstaden. Madonnakulten var utbredd här och under krigets värsta skeden smyckades innergårdarna av mängder av skulpturer och små bönealtare.

Vissa delar av Praga, som den vi åker genom, tillhör de få ynka procent av Warszawa som klarade sig undan den värsta förstörelsen. Madonnastatyerna står där som en påminnelse mitt bland skyskraporna och de nybyggda strandpromenaderna längs Vistula.

Och sedan ett par år tillbaka delar det nya judisk-historiska muséet Polin ut gula påskliljor på stan varje april, till minne av det nedslagna upproret i Warszawa-ghettot.

 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".