Gambierna drar en suck av lättnad: Richard Myrenberg i Gambia

3:20 min

Utrikeskrönika den 26 januari 2017. Kigali.

Kigali torsdag.

Det vi lördags eftermiddag som jag fick information om att något var på gång på flygplatsen i Banjul, Gambias huvudstad. Jag hade befunnit mig där ett antal dagar för att följa dramat kring Yahya Jammeh, landets starke man och diktator i mer än två decennier. Påtryckningarna var enorma, och allt pekade på att han skulle ge med sig efter valförlusten i början av december förra året. Men när?

Jag sprang ut på de öde gatorna, alla turister hade lämnat landet några dagar tidigare, men lyckas ändå hitta en taxi. Jag bad honom skynda sig, det verkar som om Jammeh drar härifrån, sa jag. Men att få en gambier att köra fort, ja det låter sig helt enkelt inte göras. Här hostar man fram i gamla mercor i 45 kilometer i timmen, max. Det är som det vore oartigt att lägga in tvåan och köra om. Och kanske är det ändå bra. Med tanke på den omfattande konsumtionen av ganja, dvs marijuana - jag hade redan åkt med ett antal chaufförer som rökte i bilen - så var det nog bra att vi inte höll autobahn-hastighet.

Under resan ut hann jag fundera över denna intensiva nyhetsperiod. Till exempel min debut i tv-kanalen al-Jazeera där jag intervjuades om läget. Det gick bra, men jag glömde eller hakade upp mig på ett viktigt ord, som jag tjatat om i varje sändning - Ecowas. Denna regionala samarbetsorganisation i Västafrika som varit en stor spelare i det gambiska dramat. Hade det inte varit för Ecowas militära och diplomatiska påtryckningar så hade nog Jammeh fortfarande suttit vid makten - i strid mot alla regler. Men nu hade styrkor gått in från Senegal och i Dakar stod nigerianska flygstridskrafter redo att agera om Jammeh inte gav med sig. Samtidigt hade organisationen, efter det att tidsfristen gått ut, skickat in dem som stod Jammeh närmast, presidenterna från Guinea och Mauretanien, för att övertyga den envise mannen, att det här: det går inte längre.

Ecowas hantering av hela krisen kommer att närstuderas av afrikakännare och statsvetare under lång tid framöver. Den flexibla kombinationen av hårda militära muskler och mjuka diplomatiska samtal gav utdelning, utan att våld behövde användas. 

Det visade sig att jag hann i ganska god tid till flygplatsen ändå. Jag och andra kollegor lyckades ta oss ut på plattan där ett litet jetplan väntade. Efter någon timme kom så kortegen med skottsäkra bilar, sirener och limousiner. Sedan gick det fort. Jammeh ställde sig vid ett litet podium och lyssnade på militärorkestern som spelade Gambias nationalsång, sedan begav han sig med raska steg in i planet och viftade med koranen som en sista hälsning. Därefter kom ögonblicket som så många gambier väntat så länge på - planet lyfte i mörkret, vi såg bara de blinkande lamporna försvinna.

Gambier som jag träffade där berättade om tortyr, mord och försvinnanden av oliktänkande. Hur alla var rädda att kritisera Jammeh, att det fanns angivare överallt. Hur han systematiskt stal, ja, plundrade landet på pengar och resurser. Hur han levde ett liv i lyx och flärd. Den klassiska bilden av den starke afrikanske ledaren. Många finns kvar, men nu är en av dem borta från makten.

I samma ögonblick som Jammeh försvann i skyn, var det som en suck av lättnad gick igenom landet. Redan i taxin på väg därifrån märktes det. Chauffören i jättelik rastamössa sjöng glatt med i Beres Hammonds reggae-klassiker. Han verkade nöjd. Gambierna kan börja andas igen.

 

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista