Laget som alltid kommer igen: Ekots Daniela Marquardt i Berlin

3:49 min

Utrikeskrönikan 30 januari med Daniela Marquardt.

Berlin måndag.

Allt var upplagt för en toppenhelg, med ene sonen på efterlängtat besök från Sverige. Den  här gången skulle vi få ut mesta möjliga av våra få dagar tillsammans. Redan första kvällen hade  hans favorit-fotbollslag FC Union hemmamatch på stadion An der alten Försterei.

Nu blev det, åtminstone inte för mig, någon höjdarhelg. Influensan tvingade ner mig i sängen och det enda som sköt i höjden de gångna dagarna var feberkurvan. Men också i såna eländesstunder kan man hämta lite inspiration från de rödvita fotbollsspelarna i Berlins sydöstligaste stadsdel Köpenick. Och framför allt deras hängivna fans upphör aldrig att imponera.

Under lagets  50-åriga historia har de gång på gång visat prov på sin obändiga lojalitet med sitt järnlag, med smeknamnet Eisern Union. Få har väl varit uträknade och rest sig så många gånger som de, innan de etablerade sig i den tyska andraligan.

Sedan laget grundades 1966 har underdog-statusen varit en ständig följeslagare. Att de ens fick tillstånd att spela var oväntat i en tid när DDR-regimens ledare inte ville se någon konkurrens till sina gynnade Berlin-lag Dynamo och Vorwärts.

Trots att laget åkte jojo upp och ned i den östtyska fotbollsligan hade de några legendariska framgångar. Störst var FC Unions vinster mot det av sanna fotbollsfans avskydda Dynamo, som gick under öknamnet ”Stasi-laget”. Så blev Union för många anhängare också en efterlängtad ventil  att vädra ut sin frustation över tillståndet i DDR, och det lilla laget kunde stoltsera med att ha bland de högsta publiksiffrorna på sina matcher.

De dramatiska omvälvningarna efter DDR-regimens fall drabbade också FC Union.  Anhängare, spelare och funktionärer drog västerut. I det återförenade Tyskland var kraven för att spela i den gemensamma Bundesligan i praktiken  oöverstigliga för öst-lagen. Men flera hotande konkurser lyckades avvärjas, inte minst med de trogna anhängarnas aldrig sinande fantasi. I en av de mest spektakulära  aktionerna ”Blöd för Union” donerade fansen sitt blod och skänkte pengarna till laget som då kunde räddas kvar i regionligan.

När kraven på en modern arena på nytt höll på att knäcka lagets mödosamma återkomst samlades Unionarna till sin hittills mäktigaste insats. Tvåtusen fans investerade mängder med timmar och kraft för att riva den gamla och bygga upp en ny fotbollsarena.  Den stolthet och gemenskap som cementerades under de åren går inte att ta miste på. Den manifesteras i varenda match som är en gigantisk och kompakt familjefest i trängseln på ståläktaren.

Snart kan det vara dags att plocka fram spadar och hackor igen.  Fortsätter säsongens sportsliga framgångar har laget en chans att ta klivet upp i förstaligan. En stor dröm skulle gå i uppfyllelse. Men med den förhoppningen följer också en gnagande oro hos en del för att laget skulle riskera att förlora sin själ i den hårda konkurrensen.

Ja, så vandrar tankarna om matchen jag missade, medan sonen ändå kunde glädja sig åt framgången på plan och ännu ett steg närmare drömmen, efter segern mot Bochum.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".