"Det är inte normalt": Ekots Maria Persson Löfgren i Moskva

3:29 min

Utrikeskrönikan 31 januari med Maria Persson Löfgren

Moskva tisdag.

"Allt är som vanligt med mig, älskar er, snart ses vi!"

Den här krönikan skulle ha handlat om snöskyfflars rytmiska ljud som väcker oss i ottan. Om gårdskaren Igor, som beordrats att varje morgon också skotta hela lekparken ren från snö, fastän han själv tycker barnen kunde få behålla lite snö att göra traktorspår i eller rulla till en snögubbe.
Om den kemiskt tunga saltblandning, som han varje dag häver ut över hela innergården. Om bilar som kör på fotgängare utan reflexer. Om ambulanser som inte kommer och poliser som avfärdar en svårt skadad påkörd ung kvinna på vår gata med orden: hon är narkoman.

Men, nej, det går inte. Det går inte när jag ser Andrei Kizilo med öppen blå blick titta in i kameran och med ett förläget leende försöka svara på varför han valt den militära banan i livet och varför han leder en bataljon i krig i Avdijevka i Donbass i östra Ukraina. Han som är så ung, han som har en fru hemma och en åtta månaders son.

"Mnje vsjo normalna – allt är som vanligt med mig", säger han.

"Har" säger jag, men jag borde säga hade.

Han skulle fylla 24 år i maj Andrei. Vladimir fyllde 25 år några dagar efter nyår, Dmitrio fyllde 28 år för en vecka sen och den äldste Vladimir var årsbarn med min äldsta dotter. Hans 35:e födelsedag skulle ha firats i april.

Fyra nya namn som kommer skrivas på den allt längre listan över dödade ukrainska soldater. Meter efter meter med listor med namn och fotografier på en mur framför Mikaelsklostret i Kiev. Diagram och staplar, som trots allt har en liten optimism i det att antalet dödade blivit mycket färre under 2016 än de två åren före. Men nu är det 2017.

Och nu finns inget "vjso normalna" längre för dem som är i stridsområdet i Donbass. De har inte lyxen att irriteras över snöröjare som väcker dem. De har snö, men saknar inte snöröjning. Däremot el, gas och värme, som slagits ut i flera sönderskjutna områden. Mobilnätet svajar och för de anhöriga som via tv får en liten hälsning som soldatens.

Allt är som vanligt med mig, kan nästa besked bli det som Andreis unga fru mottog i måndags att hennes man, pappan till hennes pojke dödats i kriget i Ukraina.

Ett krig som pågår, som fortsätter, som mullrar till extra hårt just nu, som dödar fler än vanligt, men som dränks i oväsendet kring en Trump i Washington, en May i London och en Assad i Damaskus och annat som just nu världen ser som angelägnare än att en ung nation långsamt förlorar sin framtid när pojkar som knappt hunnit börja sina liv dör.

Det är inte normalt.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".