Vårt liv som akvariefiskar

9:57 min

Vi lever i synlighetens surrealistiska tid. Kanske behövs det en surrealist för att förstå den? Mikael Timm tar André Breton till hjälp.

Det är vinter. Utan tvekan vinter. Ändå kvittrar fågeln med aggressiv energi. En småfåglarnas Trump. Efter en vecka då den var morgon väckt mig alldeles för tidigt ger jag mig ut för att hitta den. Tänker tala den till rätta eller slänga grus på den. Ett så subtilt budskap förstår den säkert.

Det är bara det att fågeln inte syns. Den hörs och jag kan gissa ungefär i vilket träd den sitter. Men den syns inte. Fågeln har inte bara tagit fel på årstid. Värre är att den också har tagit fel på tidsandan. Vi lever i synlighetens tidsålder men fågelfaen vägrar visa sig.

Osolidariskt skulle jag säga. Om inte just ordet solidaritet vore ett otidsenligt begrepp. En uppdaterad fågel skulle veta att Transparens är nyckelordet närhelst någon makthavare vill vinna sympati. Och  Synlighet är målet för de miljoner som visar upp sig i sociala media.

Redan förra århundradet karaktäriserades som bildens tidsålder. Då avsågs att bilder ersatte ord i nyhetsrapportering. Nu lever vi i en tid med bilder av okända människor som gör vardagliga saker ingen nyhetsredaktion intresserar sig för.  

Makthavarna konkurrerar med de okända så gott de kan. Trump lägger ut bilder av sig själv på sociala medier och twittrar. Hans textbudskap är entydiga men hans bilder är värda att begrunda. Ta videoklippet från en fotografering ordnad av en tidskrift. Trump befinner sig i ett litet kontor högt upp i en skyskrapa med en ilsken örn på skrivbordet. En örn som till på köpet heter Uncle Sam och som hugger efter Trump och blänger surt på honom. Den bildsekvensen får mig att undra vad surrealisterna skulle ha sagt. Ingen av grundarna är i livet men deras härförare André Breton skriver i sin roman, Nadja, om ett hus av glas. Det är i början av boken där Breton presenterar sig för läsaren. Han konstaterar att den psykologiskt mästrande romanens dagar är över, och skriver:

"För egen del skall jag fortsätta att bo i mitt glashus där man när som helst kan se vem som besöker mig, där allt som hänger från taket eller på väggarna håller sig kvar som om det vore förtrollat, där jag vilar på natten i en glassäng med glaslakan och där vem jag är förr eller senare kommer att visa sig för mig som ristat i diamant."

De där raderna, skrivna på 20-talet, har levt kvar, frikopplade från romanen. Vad menade egentligen Breton med att leva i ett hus med glasväggar där han till och med ska sova under genomskinliga lakan?

Ja, i boken följs citatet av att Breton polemiserar mot tanken på att en författare skall försvinna bakom sitt verk. Breton namnger Lautrémont, en 1800-talspoet som egentligen hette Isidore-Lucien Ducasse och efterlämnade en mycket liten produktion och knappt uppmärksammades under sin livstid. Efter Lautrémonts död upptäcktes fler dikter. De publicerades som Les chants de Maldoror och bollen var i rullning. Surrealisterna tog den döde, bortglömde författaren till sig och lanserade framgångsrikt hans verk.

Idag är det väl inte många som läser Lautrémont. Däremot är bilden av ett glashus fortfarande tydlig. När jag första gången stötte på Bretons ord fnissade jag – vilket nog Breton inte tyckt om. På svenska är ordet ”glashus” kopplat till naivitet och självgodhet. Den som bor i glashus kastar första stenen, är ett tvetydigt skämt med Bibelanspelning.

En av dem som greps av Bretons rader var författaren Walter Benjamin, samtida med Breton. I sin märkliga bok ”Passagearebetet” som från början var tänkt att vara en introduktion för tyskar som skulle turista i Paris, men växte till flera tusen sidor prosafragment om stadsliv i alla bemärkelser och filosofi, arkitektur och litteratur, säger Benjamin entusiastiskt att detta att bo i glashus är den främsta revolutionära dygden medan diskretion är något för småborgare, ja värre än så – för småborgerliga uppkomlingar.

En anledning till att Benjamin gillade Bretons tanke om glashuset var att man genom att bygga i glas skulle få bort de instängda, överinredda hemmiljöer Benjamin avskydde. Det politiska och estetiska gick samman.

Så sent som i början av 60-talet skriver Susan Sontag, en beundrare av Walter Benjamin:

Transparens är den värdefullaste, den mest frigörande egenskapen konsten – och konstkritiken – kan ha idag. Transparens innebär att konstverket lyser med det ljus det själv utstrålar, tinget är vad det är.

Susan Sontag avled 2004, innan sociala medier slagit igenom, men hann uppleva modern arkitektur där just transparens är ett nyckelbegrepp.

Inom arkitektur talar man om olika sorters transparens. Sontag skrev om betydelsebärande transparens. Med det avses att form och innehåll är ett. Bokstavlig transparens innebär att man kan se igenom eller långt in i en byggnad.

Inte så märkligt, kan vi tycka, som lever i en tid med många glasfasader. Ofta är det kontorsbyggnader i vilka man kan betrakta människor på ungefär samma sätt som man ser på fiskar i ett akvarium. Själv sambo med ett 30-tal fiskar har jag förstås undrat över hur fiskarna ser oss utanför akvariet. Vilka selfies skulle de ta om jag gav dem var sin liten vattentät smartphone. Skulle mina och deras bilder av akvariet stämma överens?

Tanken på insyn omhuldades av kalvinisterna som föredrog gardinlösa fönster så att alla kunde se in och konstatera att inget omoraliskt skedde i hemmen. Tanken på glashus uppstod betydligt senare, i början av 1900-talet då sådana visades på flera utställningar, alltså experimentbyggnader som använde den nya tekniken och förenade glas med järnbalkar. På 30-talet byggdes ett berömt glashus i Paris som fortfarande finns kvar. Surrealisterna hade konkreta byggnader att inspireras av. Under 90-talet lekte en del konstnärer med att förvandla glasfasader till jättelika filmdukar. Man skulle då kunna ta en glasfasad i Tokyo och på den visa bilder från Sergelstorg och omvänt ta Kulturhusets glasfasad och där projicera bilder från Tokyo. Tanken var att människor i olika kulturer skulle kunna se varandra, därigenom skulle man skapa bättre förståelse människor emellan.

Idag hör man inte mycket om sådana projekt. Twitter, Facebook, och andra nätapplikationer har gjort det onödigt. De nya bildströmmarna visar inte kollektiv utan individer, låt vara individer som ofta tar bilder av exakt samma saker och därmed nästan blir ett kollektiv.

Bretons ord om glashus och glaslakan var kanske mest ett försök att hitta en anslående metafor, hans ord handlar också om jag-bilden, men helt klart finns en koppling mellan insyn och moral. För Walter Benjamin, som dog på flykt undan nazismen var klarhet/klarsyn/insyn eftersträvansvärt. För Milan Kundera som levt under kommunistdiktatur i Östeuropa är glashuset en aspekt av diktaturen. I essäsamlingen Romankonsten skriver han:

”Glashuset: en gammal utopi och samtidigt en av det moderna livets mest fruktansvärda sidor. Ju mer slutna statens angelägenheter är, desto öppnare måste den enskildes angelägenheter vara.”

I ett annat sammanhang kopplar Kundera glashuset till medias förtjusning i att visa kända människors privatliv med hänvisning till ”öppenhet”. Han hade sett den döende sångaren Jacques Brel ducka för kamerorna utanför sjukhuset.

André Breton, Walter Benjamin och Milan Kundera är helt olika sorters författare men en sak är gemensam: för ingen av dem var transparensen självklar. Att se det privata är för alla tre extraordinärt.

För den som nu växer upp är det förstås tvärtom. Att se hur de andra lever, att själv bli sedd, att synliggöra sitt liv, också de privata delarna, är det naturliga. Att inte bli sedd är onaturligt. Och sorgligt.

Akvariet är snart vår naturliga livsmiljö. Breton vann. Vi lever i en surrealistisk värld.

Mikael Timm, medarbetare på kulturredaktionen

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".