Fångade i mansgrottan

9:46 min

Finns det några likheter mellan bunkercellen och samhället utanför? Aase Berg läser Natascha Kampuschs bok ”Tio år i frihet” och funderar över män som stänger in kvinnor.

Vad hände med gillestugan? Det där rummet i källarplan med murrig färgsättning och sunkig heltäckningsmatta, ibland med en fondtapet föreställande bokskog på kortväggen?

Den räknades inte in i boarean eftersom den hade låg takhöjd och inga riktiga fönster, bara små gluggar ut mot nånting meningslöst i markplan, typ ett cykelställ.

Förutom att gillestugan var ett sätt att sänka fastighetsskatten och få fördelaktiga statliga lån var den också ett utrymme för slappande, där barnen kunde smeta popcorn på manchestersoffan utan repressalier. Även männen föredrog att hålla till där för att hänga med grabbarna och dricka mellanöl eller hemkört rödvin från de dammiga damejeannerna.   

Det representativa sociala livet utspelade sig i vardagsrummet. Det var där de fina möblerna stod, det var där man hade uppstyrda middagar. Vardagsrummet var kvinnans inredningsdomän. Hon hade inget eget rum. Hon hade bara ett showroom.

Mannen kunde alltid rymma till gillestugan, den funkade perfekt som Man Cave. Men om kvinnan ville rymma hade hon inget annat val än att dra från själva huset.  

Gillestugan var en mer rumsren parallell till källaren eller garaget, platserna för lägre drifter och ljusskygga verksamheter. Det är ju närmast en kliché att män ägnar sig åt det de kallar integritet i husets mest undanskymda utrymmen. Det oskyldigaste är väl att dra sig tillbaka till manlighetsgrottan för att syssla med nördiga hobbies. Eller, för all del, konsumera porr.

Men den som tror sig ha en frizon inom räckhåll upptäcker snart att det bara är en förlängning av fängelset. Den som inte har något eget rum alls måste däremot spränga sig ut i världen.

Ibland pågår värre verksamheter än hobbies och porrsurf i mannens heliga rum.  

Det är ingen slump att den skumraskiga manlighetens mest extrema utövare, män som går över gränsen och stänger in riktiga kvinnor, gärna använder sig av bunkerliknande källare.   

I Sverige har vi ju sen ett par år tillbaka vår egen källarpsykopat: Bunkerläkaren. Fallet är aktuellt på nytt eftersom hans offer nyligen publicerade en bok och intervjuades i både Skavlan och på dagstidningarnas kvinnonischade sidor för mindfulness och mjukporr.

Bunkerläkaren skulle göra om kidnappningsoffret till flickvän, eftersom det tydligen inte funkade på andra premisser än den totala kontrollens.

Det vore lätt att avfärda honom som ett monster. Men för att verkligen förstå hans beteende är det bättre att se brottet som konsekvens av viljan att äga kvinnan. Eller som en förlängning av den viktorianska dubbelmoralen. Det handlar fortfarande om horan och madonnan, men nuförtiden ska de gärna kombineras i en person.

Vissa kvinnor kan man ligga med utan att ägna sig åt samspel eller verklighet. Men detta väcker samtidigt förakt hos mannen, både mot kvinnan och mot sig själv. Det transaktionsmässiga sexets maktobalans är alltför skör. Kanske är det därför en del bunkermän har som mål att göra om sina fångar till hemmafruar – för att höja kvinnorna i respekt så att förövarna kan se sig själva i ögonen.

Bunkerläkarens offer har inte helt återhämtat sig från sitt trauma, men verkar ändå ha kommit ut som starkare.

För mannen blev friheten att bestämma allt och ha makt i slutändan snarare en fångenskap. Det kan knappast ha ingått i planen att gå på ständiga kisspromenader med offrets toypudel. Genom att stänga in en annan stänger kidnapparen också in en del av sig själv. Om han så bara av egenintresse vill hålla offret vid liv måste han ta på sig dygnet runt-tjänsten som nåt slags sadistisk servicepersonal.

Bunkerläkaren hamnade dessutom i ett riktigt fängelse till slut. Nu är det han som sitter inburad.   

Den här typen av brott är en mörk skrattspegel av det normativa äktenskapet, där mängder av studier visar att kvinnor mår sämre än män. Vid skilsmässor – vi kan kalla det frisläppande – känner kvinnorna sig oftare lättade medan männen i högre grad sjunker in i depression.

Ett av de internationellt mest kända kidnappningsoffren är Natascha Kampusch, som hölls som fånge från tioårsåldern tills hon lyckades fly när hon var arton. I boken 3096 dagar beskrev hon tiden som inspärrad. Och för en tid sen kom hennes andra bok i översättning av Per Holmer - Tio år i frihet – som handlar om livet efter rymningen.   

Med sitt unika jämförelsematerial har Kampusch en skärande blick för de osynliga fångstburarna i det vi andra tror är ett fritt samhälle.

I källarhålan lärde hon sig vilka reaktioner som blev följden av ett visst beteende, och skaffade egna maktmedel för att parera gärningsmannens straff. Ett mikrokosmos av manipulativt maktmissbruk och destruktiv psykologi, alltså. När hon kommer ut till de ”goda” människorna – ja, hon sätter goda inom citattecken – upptäcker hon likheterna mellan källarens mikrokosmos och detta makrokosmos. De personer hon uppfattar som mest vettiga är patienterna på psykavdelningen hon vistas på till en början. Alla andra spelar ett raffinerat spel. Hon möter människor som vill skuldbelägga offer, offer som använder sitt martyrskap som makt, hon ser orgier i fördomar, förtal och skvaller, mediadrevens lystna hetsjakt.

Kort sagt – från källarens fångenskap har hon hamnat rakt i käftarna på den av samhället  sanktionerade narcissismen, där alla söker ytlig självbekräftelse och använder offret för egenintressen och sentimentalitet.  

Kampusch gör en klassanalys och inser att mediabilden av henne färgas av uppväxten i en av Wiens miljonprogramsförorter. Hon ser ironin i att kidnapparen försökte iscensätta sitt liv som fasadborgerligt –  han var proper och prydlig med välklippt gräsmatta. Det är just den sortens människor som efter frisläppandet moraliserar över henne som person snarare än över själva brottet.

Vad Kampusch har gjort i fångenskapen, är att öva sig på frihet. En frihet som kommer inifrån oavsett yttre omständigheter. Därför kommer hon inte ut som det vrak människor förväntar sig. Hon pratar inte i grymtanden och väsningar, krälar inte på alla fyra – tvärtom är hon attraktiv, intelligent och välformulerad. Hon gav aldrig upp sin identitet under fångenskapen. Den styrkan vändes till hennes nackdel när hon släpptes ut – att hon inte var totalt nedbruten sågs som ett tecken på att det inte kan ha varit så illa som hon påstod.  

Gärningsmannens källare har numera fyllts igen med cement.

Gillestugornas tid är förbi, numera byggs husen på betongplattor.

Men den manliga integritetens källare är inte utplånad. Den har blivit en inre källare istället. Motståndet mot jämställdheten bedrivs idag mer dolt. Fångstmetoderna har blivit mer diffusa och komplicerade, men de har inte försvunnit.

Ur askan i elden. Kampusch gick från den uppenbara fångenskapen till den subtila och manipulativa.

Att jämställdheten tar så lång tid på sig beror inte bara på att männen vill behålla sina privilegier. Det beror också på att frihet är jobbigt. I dagens läge är ingen fri. Även den som har makten är bojad vid bunkern. Den som stänger in en annan är samtidigt sin egen fånge. Gillestugan har förvandlats till en labyrint.

Aase Berg, poet och kritiker

 

Litteratur

Natascha Kampusch: Tio år i frihet, översatt av Per Holmer, Albert Bonniers förlag 2016.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".