Om människorna i Rozis värld; Johanna Melén, Budapest

2:59 min

Utrikeskrönika den 2 februari 2017. Budapest.

Budapest, torsdag

Häromdagen satt jag vid ett köksbord här i Ungerns huvudstad och pratade med Rozi, 15 år. Hon redogjorde för de tre typer av människor hon mött i sin egenskap av ungrare - och rom.

Den första typen, sa Rozi, är de som är intresserade av att hjälpa till för att göra saker bättre. Hon tittade på Kriszta som satt bredvid henne vid köksbordet och som genom sitt utbildningsprogram för romska barn hjälpt Rozi komma hit till Budapest för att få den utbildning hon som 15-åring har rätt till men som hon inte får eftersom hon är rom.

Sedan, sa Rozi, finns den andra sortens människor som är mer neutrala, som inte tror de kan göra någonting, förändra någonting eller som helt enkelt inte bryr sig.

Och så finns där den tredje gruppen och det är människorna som är fientligt inställda och som bara bryr sig om saker som vilken hudfärg du har, sa Rozi.

Som journalist handlar mycket av ens arbete om att berätta om saker som inte fungerar som de ska, om människor som inte gör vad de borde om sådant som aldrig borde hända men som ändå gör det eftersom människor är så olika och har så olika syn på tillvaron.

Mellangruppen är vi väl ganska många som hör till, som kanske reagerar på saker, känner och tänker men det blir inte mycket mer än så för vad kan väl en ensam liten människa göra? Den tredje gruppen möter jag personligen ganska sällan och skönt är ju det, för Rozi är det säkert mycket vanligare. Men påfallande ofta när jag är ute och reser och samlar material till kommande reportage stöter jag på eller hör talas om den första gruppen människor som Rozi redogjorde för; de som faktiskt gör något för att saker ska bli lite bättre. Det kan vara ganska små saker men som ändå betyder väldigt mycket om man är i en utsatt situation eller har varit med om någonting hemskt.

Som barnen från flyktinglägret utanför Aten som började skolan nu i veckan, för första gången på mycket länge. När de kom in på skolgården möttes de av leenden, ballonger, ja till och med applåder. Vilken värmande känsla i magen, särskilt i jämförelse med andra barn från andra flyktingläger i Grekland som istället mötts av demonstrationer och burop på sin väg till skolan.

I dag ska jag besöka ett träningsläger för ungerska gränsjägare. Snart ska de ut i fält och jaga flyktingar och migranter som utan lov tar sig in i Ungern. Vilken av Rozis tre människotyper de tillhör beror på vem man frågar, själva tycker de säkert att de gör något väldigt bra. Hur det än är med det är det skönt att veta att det där i de ungerska gränstrakterna också finns dem som samlar in kläder, brer smörgåsar och kokar te utan att bry sig om hudfärgen på den som behöver något varmt i magen.

Sådana människor som gett 15-åriga Rozi den utbildning hon har rätt till men som hon inte får eftersom hon är rom.

 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".