Snart tar vi Amerikabåten till Mars

10 min

Frågan tycks inte längre vara om – utan när – vi kommer till Mars. Maria Küchen funderar över vad som får oss att bryta upp och söka nya världar. På jorden såväl som i rymden.

År 2031 ger sig den första besättningen astronauter av från jorden. Ett år senare slår de sig ner på Mars. Åtminstone enligt planerna som presenteras av Mars-ONE, ett holländskt företag som redan har plockat ut kandidater till besättningen.

Det hela avfärdas av vissa som ett PR-jippo. Andra tar projektet Mars-ONE på fullt allvar. Frågan tycks inte längre vara OM människan en dag landar på Mars, utan vilka som gör det först.

NASA vill sända astronauter till Mars innan 2030-talet är över, i samarbete med bland rymdstationen ISS, privata företag och Kinas rymdfart. Andra människan på månen, astronauten Buzz Aldrin, stödjer projektet helhjärtat. I dag är han över åttio år men pigg och alert, och ses ofta bära en T-shirt med texten GET YOUR ASS TO MARS.

Och det privata rymdföretaget SpaceX meddelar att man vill sända iväg sin första bemannade rymdfarkost mot Mars redan 2024. SpaceX grundare, den excentriske och visionäre miljardären Elon Musk, vill se en koloni på Mars med en miljon invånare inom hundra år. Själva ändamålet med att grunda SpaceX, säger han, var att göra människan till en multiplanet species, en art som lever på många planeter.

Det låter rätt galet. Kan det verkligen genomföras, och i så fall, vad ska det vara bra för? Varför kolonisera rymden? Varför stannar vi inte bara där vi är och vårdar den enda planet vi faktiskt har?

Vi ger oss av för att vi kan och för att vi vill – och för att vi måste.

Tvånget att färdas genom rymderna betonas gärna i fiktioner: diktsviten Aniara; teveserien Månbas Alpha; David Bowies sång Space Oddity som finns på en LP från 1969, året för den första månlandningen. Rymdskeppets besättning har förlorat kontakten med jorden och är hänvisad till en färd mot det okända, utan hopp om återvändo eller räddning. Det blir metaforen för en mänsklighet som tappat kontakten med sitt ursprung, och måste underkasta sig en högteknologisk civilisation som människan har skapat men inte längre är herre över.

SF-fiktioner som Star Trek betonar i stället kunskapen och viljan. Där speglas en mänsklighet på väg framåt, inte bara tekniskt och geografiskt utan också etiskt ­– en mänsklighet som försöker förstå och respektera sig själv genom att se andra, antingen de nu är vulkaner eller klingoner eller besättningsmedlemmar med olika ursprung.

Jag får rysningar av Star Trek-seriens valspråk, inte bara för rymdens skull utan för det urmänskliga i uppdraget: to explore strange new worlds; to seek out new life and new civilizations; to boldly go where no one has gone before. Jag får rysningar av både lust och avsmak: av skönheten i det och av ekot från historien, ett eko från kolonialismen.

Att ge sig av med full insikt om att man aldrig kommer tillbaka, det har människor gjort sen urminnes tider. Från början var vi nomader. Vi vaknade varje morgon och lämnade platsen där vi hade sovit för att aldrig återvända. 

På jägar- och samlartiden, då ingick knappast individualismen och individens rätt till fria val i människans berättelse om sig själv. Individualismen är ny, och kanske är den fortfarande rätt så provinsiell. Den har uppstått och odlats i västerlandet under några hundra år, och individualismens utveckling har gått hand i hand med kolonialismen. Kolonisering av mars innebär att unga, välutbildade, äventyrliga och fertila människor frivilligt fattar individuella beslut att lämna jorden för att inte återvända. På nåt vis blir ju detta juvelen i den västerländska individualismens krona – en individualism som bejakar handlingskraft och styrka, men inte har lika mycket plats för det ömtåliga och stillsamma.

Frivilliga mars-pionjärer finns det förvånansvärt gott om. Mars-ONE har idag ett startfält på hundra kandidater. Där finns Ritika från Indien, Sandra från Brasilien, Sadegh från Iran och så vidare, men de flesta är européer och amerikaner.

De vill inte stanna kvar där de befinner sig. Inte heller jägar- och samlartidens nomader stannade kvar där de befann sig. Vi hade ännu inte börjat odla något, så jorden band oss inte. Vi bröt upp, ständigt, men på jägar- och samlartiden var vi inga djärva marsresenärer eller romantiska poor lonesome cowboys i silhuett mot solnedgången. Vårt kontinuerliga uppbrott var inte som till exempel i On The Road av Jack Kerouac. On the road är en rätt så tidstypisk västerländsk nittonhundratalsgestaltning av individens, oftast mannens, flykt från ansvar och sammanhang. På jägar- och samlartiden däremot, då bröt vi upp för att vi behövde samla mat för dagen.

Vi fortsatte för att vi måste, då som nu. Att stanna kvar var inte ett alternativ, säger en del människor som på vinst och förlust har flytt från outhärdliga förhållanden i sina hemländer. Människan har fötter, inte rötter, säger andra.

Vi strävar kanske mot Mars för att vi inte riktigt längre får plats på en alltmer överbefolkad och förödd jord, och vi strävar som sagt mot Mars för att vi kan och vill, ja ”vi” och ”vi”. De högteknologiska västerländska planerna på att kolonisera Mars är förstås ett projekt för ett fåtal, och det hela kanske förblir en Startrek-aktig dröm bara, men, drömmen om något annat där ute, något okänt som vi ännu bara kan fantisera om, den är en allmänmänsklig drivkraft. Åtminstone i vissa lägen.

En stor del av Sveriges befolkning bröt upp från jorden de kände, utan återvändo, för mindre än tvåhundra år sen. Och vikingarna, de norska vikingarna! Som koloniserade Färöarna, Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Island, Grönland och fortsatte ända till Nordamerika!

Jag har en storslagen inre bild av hur dessa modiga vikingar gav sig ut från norska kusten, ut över ett okänt hav, utan att ens veta om det fanns något där ute. Men fullt så filmiskt var det nog inte på riktigt att fara från Norge till Island, inte ens för de första pionjärerna. Island lär ha upptäckts av misstag. En norrman vid namn Nadodd sägs ha seglat vilse när han skulle ta sig från Norge till Färöarna på åttahundratalet och hamnade i stället mycket längre åt nordväst.

Nadodd följdes av andra, av familjer och hushåll som hade tröttnat på att lyda under det framväxande norska kungaväldet, eller behövde mark att bruka, eller ville ha mer mark fast de kanske inte behövde det. Färden mellan Norge och Island tog som snabbast tre dygn, så några marsfärder var det knappast frågan om. Snart uppstod två tämligen väl trafikerade trader: eyalei∂, ”övägen” och ”úthafslei∂”, havsvägen. Övägen gick från Norge via Shetland eller Orkney, vidare till Färöarna och så till Island. Havsvägen gick som namnet antyder rakt ut över havet.

I dag finns liknande leder i luftrummet. De transatlantiska luftlederna mellan Europa och USA är rena motorvägarna med tät flygtrafik. Och SpaceX grundare Elon Musk målar upp bilder av en liknande tät skytteltrafik så småningom mellan jorden och Mars.

I hans planer ingår ett enormt rymdskepp som kan ta hundra personer åt gången, ett slags rymdens Amerikabåt om man så vill. Och redan 2024 är det alltså tänkt att en första mindre besättning rymdvikingar ger sig av till Mars – inte av misstag som när Nadodd råkade hitta Island, de har en färdplan. Och de kommer inte att upptäcka en plats som vi inte redan har sett i teleskop och via satelliter. Men att stanna kvar här på jorden är kanske då inte längre ett alternativ.

Maria Küchen, författare och kulturskribent

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".