Pekskärmen från underjorden

10 min

Även våra mest högteknologiska apparater är beroende av gruvbrytning. Kulturredaktionens Mattias Berg går under jord för att utforska vår digitala tids beroende av råvaror.

”GÅ är den grundrörelse, som utföres när det huvudsakliga syftet är att förflytta kroppen framåt eller bakåt med ett eller flera steg… Vid gång på sand, järnvägsslipers, inom hindrade områden och under liknande onormala förhållanden användes en standard på 17,0 TMU per steg.”

Citatet är hämtat ur Sara Lidmans och fotografen Odd Uhrboms rapportbok ”Gruva” från 1968: en samling vittnesmål från ett Sverige precis i steget från industriellt till postindustriellt samhälle.

Fotografierna och intervjuerna med gruvarbetarna ger bilden av människor hårt trängda av en delvis omänsklig hantering. Pressade mellan urberget och vardagen, inneslutna i en strukturomvandling som till sist kommer att helt onödiggöra dem själva.

Och definitionen av GÅ kommer förstås inte från någon av de intervjuade anställda – utan citeras i boken ur Brevskolans kurs i produktionsteknik. Där presenteras de olika momenten i det nya tidsstudiesystemet MTM. Som till exempel också lär oss att maximitiden för ÖGONFÖRFLYTTNING är 20,0 TMU.

Strax före jul fick jag själv tillfälle att komma ned i den Kiruna-gruva som Lidman och Uhrbom dokumenterade för snart ett halvsekel sedan. Då den stora strejken också bröt ut, bara något år efter rapportbokens utgivning.

I Besöksgruvan på 540 meters djup är allting avskalat och rent. Vad som 1968 var huvudnivån har nu förvandlats till ett gigantiskt visningsrum, med dåtidens utvinningsfordon som gruvindustriella dinosaurier längs bergväggarna. Här finns också ett fint litet museum, med gamla fotografier och fler föråldrade föremål.

Men inte heller härinne får vi någon reell bild av utvinningens vardag. ”Aldrig visar dom turisterna hur det är när arbetaren ska in i rök och gas efter rasten”, som någon av de anonyma anställda säger i Sara Lidmans intervjuer.

Ändå är ju gruvan fortfarande högst levande, även ovanför ytan: kanske mer än någonsin. Sprängningarna sker nuförtiden nattetid, för att just rök och gas ska hinna vädras ut ur gångarna innan morgonpasset tar vid – vilket får staden att dallra som en aladåb. Och Kiruna centrum måste flyttas tre kilometer österut, för att inte dras ned i de uråldriga djupen när malmådern exploateras vidare nedåt.

Tydligare än så kan väl knappast illustreras hur industrialismen ännu håller tjänstesamhället i järngrepp, eller kanske järnmalmsgrepp. Den digitala tidens analoga fundament. Att råvaruekonomin fortfarande regerar.

Huvudnivån i Kiruna har nu flyttat drygt 800 meter under Besöksgruvan, till nästan 1,4 kilometers djup. Och projektet att ta sig ända dit – liksom, givetvis: att flytta hela staden – motiveras ju av att råvaran, trots vissa fluktuationer på senare år, fortfarande betingar ett tillräckligt högt pris på marknaden.

Samtidigt som västvärlden genomgick sin digitala revolution, mellan 1950 och år 2000, ökade också produktionen av järnmalm globalt med 400 procent. Den av koppar och zink ungefär lika mycket. Så gruvbrytningen behåller helt enkelt sin position även i virtuell tid.

Men frågan är hur länge till.

I tidskriften Geologiskt forum läser jag att de flesta kända tillgångarna av vanliga metaller kommer att vara slut om 15 till 150 år. Järn och aluminium räcker längst. Reserven av nickel, den vanliga metall där produktionen ökat allra mest under efterkrigstiden: med 700 procent, spås inte finnas kvar mer än ett halvsekel framöver.

Vi tycks alltså närma oss det definitiva slutet på industrialismen, råvarans tid – och därigenom kanske även på postindustrialismen. För också våra mest högteknologiska apparater är fullständigt beroende av något så gammaldags som gruvbrytning. Och av snabbt sinande metaller.

Indium är ett flagrant exempel. En tidigare rätt obemärkt metall, som blivit helt central för den digitala livsföringen genom att tillsammans med tenn bilda en förening som gör pekskärmarna möjliga. Enligt en EU-rapport kommer efterfrågan av indium 2030 vara mer än tre gånger som stor som tillgången. Dessutom är indium en sorts biprodukt vid utvinningen av zink – vars kända reserver beräknas vara slut om 20-25 år.

Naturligtvis kan de här kalkylerna justeras i takt med nya fyndigheter, ny teknik och ökad återvinning. Men känslan jag får av alla dessa rapporter är ändå att vi digitala människor mest skjuter problemet framför oss. Att fossila råvaror snart blir ett lika känt begrepp som fossila bränslen.

Att metallerna kan ta slut mitt i en tweet.

Skogen är den andra av industrialismens emblematiska råvaror. Och även den har – inte minst genom pappersmassan – haft en överraskande central position också i postindustrialismen.

För man sade ju att vi med datorernas intåg skulle få ett papperslöst samhälle. I själva verket nästan fyrdubblades Västeuropas konsumtion av tryck- och skrivpapper från 1975 till år 2000. Det enda som verkligen förmått bryta utvecklingskurvan var Iphonens ankomst 2007. Men fortfarande är papper, i olika former, en av till exempel Sveriges allra största exportvaror.

Den tyske journalisten och litteraturvetaren Lothar Müller beskriver i sin underbart uppslagsrika bok Weisse Magie, ”Vit magi”, hur papperet varit så symboliskt motståndskraftigt, så amorft, genom historien. Att det ständigt liksom absorberats av tid och medieutveckling. Lyckats förvandla sig själv till toapapper, sedlar och fotografier.

Lothar Müller funderar också i bokens sista kapitel om pappersmediet i det högteknologiska samhället. Där menar han att precis som tryckpressen skapade ett mångbottnat samspel mellan tryckt och otryckt material, är den direkta motsättningen mellan ”analogt” och ”digitalt” ofta skenbar. Relationen går snarare att jämföra med den mellan någonting rått och någonting kokt.

Men oavsett om det kokta fläsket nu är stekt eller rått, och hur det i längden går med just papperet, kommer väl skogen att leva vidare. För till skillnad mot metallerna är den här råvaran helt förnybar, till synes oändlig.

Redan rasar också striden över vad som kallas Framtidens guldgruva. I tidskriften Miljöaktuellt läser jag en stor kartläggning av positionerna inför – citat – ”det kommande råvarukriget”. När rivaliserande samhällsaktörer alla vill ha biomassa från skogen som ersättning för fossilekonomin.

Frågan blir då vad som händer med våra gruvor. I Sara Lidmans och Odd Uhrboms rapportbok citeras också ur LKAB:s faktabroschyr för anställda vid förvaltningen i Kiruna:

”Datamaskinen på 420-metersnivån”, står det, ”kan förmodligen ses som inledning till en epok med automatisk processtyrning av allt fler och större produktionsled. Det är inte otroligt att morgondagens malmproduktion kommer att vara styrd av datamaskiner från början till slut; från gruva till hamn.”

Och snart är vi väl framme vid den punkten. Inga människor – men kanske heller ingen metall.

Det tycks inte längre självklart vad som försvinner först där nere i underjorden.

Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".