Människa eller journalist?: Ekots Cecilia Uddén i Kairo

3:37 min

Utrikeskrönikan 16 februari med Cecilia Uddén

Kairo torsdag.

Kolla aldrig en bra story, det rådet fick jag för många, många år sen av en garvad Mellanösternjournalist, en cynisk gammal räv. Hans råd var att köra på, publicera även om man misstänkte att storyn kanske inte stämmer.
Jag tänkte på honom nyligen när jag var i Jordanien och träffade en syrisk familj från Aleppo som efter en säkerhetsprocess godkänts för vidarebosättning i en liten håla i delstaten New york.

De hade flygbiljetter o visum till USA, de hade sålt alla sina möbler inklusive den 6-årige sonen Fadis cykel. Dottern Midia hade övat på engelska glosor och satt full av förväntan och sjöng en ABC-sång.
Men på flygplatsen i Amman hade de fått vända, stoppade av USAs inreseregler. Jag träffade dem när de var som mest förtvivlade och besvikelsen hängde som tunga ögonlock i ansiktet på hela familjen.

Fadi, 6-åringen, vägrade prata med mig, men så fort jag tog upp kameran gjorde han tummen ner och så sa han surt att Jag har sett jag har sett att USA:s president gör tummen upp i TV hela tiden. Jag gör tummen ner för honom för han har förstört våra liv.

Jag åkte hem till Kairo med mina intervjuer och medan jag satt och klippte i ljudillustrationerna, kom nyheten att en federal domstol gått emot president Trumps inreseregler. Min gamle kollegas ord dunkade i bakhuvudet - kolla aldrig en bra story - men här var ju min faktakoll en världsnyhet - och jag skämdes bara lite när jag i hemlighet hoppades att familjen ändå inte skulle få komma till USA eftersom det skulle förstöra min story.

Så plingade det i telefonen. En av mina amerikanska journalistkolleger i Jordanien skickade en bild. På familjen när de vinkades av på flygplatsen. Fadi förväntansfull, Midia med rosett i håret och föräldrarna trötta med lättade med svullna resväskor - där de packat ner sina samlade ägodelar efter flykten på Aleppo. Min journalistkollega skrev: nu får de komma iväg. Alla här gråter av lycka, inklusive jag själv.

Och där satt jag i Kairo och stirrade på ljudspåren i redigeringsprogrammet på dator. Jag svor en stund. Sen tänkte jag: kan jag verkligen hävda att jag är människa i första hand och reporter i andra hand, som vi alla brukar säga när vi till exempel står inför en situation där man måste välja om man ska rädda ett liv eller dokumentera en drunkning.

Nu var det inte lika dramatiskt, men kan jag verkligen kan hävda att jag är människa i första hand och journalist i andra hand när min första reaktion var att känna besvikelse över att mitt reportage fallit, min story håller inte och hur ska jag förklara för desken att det inte blir något reportage - istället för att tänka på att 6-årige Fadi snart kommer att få en ny cykel i sitt nya hemland.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista