Jaget är uppdaterat

11 min

Vem är jag? Eller bör frågan lyda: Vad är ett jag? Boel Gerell reflekterar över ett undflyende begrepp som kanske har fått en ny innebörd i vår samtid.

Det finns inga bilder av min far som barn. Eller – om de finns – har jag aldrig sett dem. Som barnhemsbarn i trettiotalets Värmland blev han förmodligen sällan eller aldrig fotograferad. Ingen dröjde vid hans ansikte i förväntan inför möjligheterna som låg slumrande i de ännu ofärdiga dragen. Ingen jämförde hans utseende med sitt eget och letade efter likheter.

På köpet har jag själv inga referenser till någon farmor eller farfar med egenskaper som liknar mina. När jag var yngre bekymrade det mig att jag visste så lite om mitt förflutna, som om hälften av mig saknade distinkta konturer och när jag betraktade mitt ansikte i spegeln kände jag ett främlingskap inför somliga av dragen jag såg. De på den tiden mycket skarpa kindbenen, var kom de ifrån? Det raka, blanka håret som inte lät sig böjas eller kuvas ens av den kraftigaste locktång. Ivern som ibland fick mig att snubbla över orden, allt det som tillsammans med andra drag, egenheter och impulser utgjorde mitt jag. Var kom allt från egentligen, vilka var de där människorna som hade gett mig sitt genetiska material men ingenting mer?

Numera har jag accepterat mitt hårs obändighet och anpassat min frisyr efter villkoren. Jag har hittat sätt att kanalisera ivern in i projekt som gett resultat hellre än flackande förvirring. Och jag vill inte länge se mig själv som produkten av ett arv, utan som resultatet av ett kontinuerligt och ständigt pågående arbete. Mitt arbete. Som om jag på allvar hade möjligheten att välja.

Det har jag förstås inte, inte fullt ut. Men för att vi som människor överhuvudtaget ska kunna förmå oss att komma vidare måste vi lära oss att bortse från saker och ting och ta fasta på annat. Just denna förmåga till selektivt minne och prioriteringar skiljer människan från djuren och utgör det mest grundläggande kriteriet för en fri vilja, menar filosofen och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors.

I den föredömligt tillgängliga och pedagogiskt utformade boken ”Den svåra konsten att se sig själv” börjar han från början, med den rent bokstavliga självbilden, spegeln. En självklarhet i vår moderna tid men för inte så länge sedan en dyrbarhet för de få och utvalda, medan vanligt folk fick nöja sig med att söka efter sina anletsdrag i reflektionen av en blank metall eller ett stilla vatten. Med fotografiet kom revolutionen, när tiden med ens kunde hejdas och frysas i ett evigt uppsträckt nu att svepa i silkespapper och bevara för eftervärlden. Fortfarande inte för alla, men för allt flera i takt med att tekniken blev snabbare, kamerorna billigare och motiven allt rörligare.

En rörlighet som gick in i själva samhällskroppen och människor förblev inte med nödvändighet trädgårdsmästarens pojke, handlarens tös eller för den delen – oäktingen – i ett helt liv. Möjligheter gavs till förvandling, utbildning och självförverkligande i ett svenskt folkhem där ett barnhemsbarn från Värmland mycket väl kunde bli docent i Lund. Ett nytt jag i alla fall på ytan, en ny roll att spela och nya spelregler och ändå någonstans längst inne – förmodligen – densamme. Det är så jag tänker i alla fall, att förvandlingen aldrig är fullt ut genomgripande. Att något alltid blir kvar av barnet som söker efter bekräftelse och får den – eller inte får den. Att det är där det börjar och att många av oss inte kommer så värst mycket längre än så.

I Peter Gärdenfors bok lyfts språket fram som ett redskap för att skriva fram det egna jaget. Rent konkret i dagboksberättelser som i vårt moderna samhälle ersatts av bloggar och statusuppdateringar i sociala medier. Digitala torg där vi saluför våra jag och våra tjänster som möjliga uppdragstagare och potentiella partners. Att sälja och synliggöra sig själv är inte längre en skam utan en nödvändighet och en hel vetenskap görs av konsten att koka ner sina tillgångar till rätt antal rader, flankerade av en bild som i en enda sugande blick gör hela vår existens rättvisa.

Resultatet blir gärna en radikal förenkling, så skarpt skuren att den närmar sig lögnen. Eller för att uttrycka saken på ett modernt vis: det är ”alternativa fakta”. Och det kan tyckas falskt och förflackat men är egentligen inget nytt. Livslögnen är en universell företeelse, skapad för att göra tillvaron mer hanterlig. Softade porträtt och verbala skönmålningar har i alla tider använts för att göra parter mer attraktiva på marknaden. Det nya är egentligen i vilken utsträckning allt vi häver ur oss samlas och bevaras.

Kvar efter ett liv blir inte bara fysiska rum och faktisk kvarlåtenskap utan också ett antal digitala utrymmen som måste städas ur och stängas. I de fall den döda inte lämnat några nycklar efter sig riskerar livet att fortsätta på nätet, som om ingenting har hänt. Födelsedagar firas, minnen reproduceras och avlägsna vänner hör då och då av sig och föreslår en träff. För det var ju så länge sedan.

Långt under den publika salongen sträcker sig rottrådar från våra liv på nätet. Besökta sidor, privata funderingar och preferenser vi för länge sedan förträngt lever kvar i ett slingrande nätverk av sökningar som förmodligen säger långt mer om oss än vi vill veta. 

Marknaden är fri och det är lätt att tänka att allt är möjligt. Och det är det kanske, för somliga, men inte för alla. För många är klättringen upp ur klassamhällets djupaste brunn än brantare än den någonsin var i sextiotalets Sverige. Ofta räcker det med lite, en svag brytning, fel kläder eller ett namn som skaver för att en pust av det smittande utanförskapet blixtsnabbt ska få oss att rygga tillbaka.

Instinkten att söka efter likheter och gemensamma drag hos dem vi möter är djupt rotad i den evolutionära processen. Bara på dem som står oss nära tycker vi oss fullt ut kunna lita, när det kniper. Fernissan kring djurets råaste och mest grundläggande överlevnadsinstinkt är tunn som en foundation och driften att i första hand försäkra sig om det egna släktets fortlevnad överskuggar i många fall överjagets vilja till tolerans och inkludering. När djuret får råda blir det främmande ett hot mot gruppen, en osäkerhetsfaktor besten i oss i värsta fall är beredd att göra sig av med. Kanske är det något av den rädslan det föräldralösa barnet bär med sig genom livet, att inte självklart höra till, att vara med på nåder.

Om vi nu är djur. Men det är vi väl inte?

”De farligaste orden i varje språk är vi och dom” skriver Peter Gärdenfors och hänvisar till den fria viljan som motgift mot de primitiva drifterna. För den tänkande människan borde det stå klart att mångfald på sikt gagnar gruppen och i förlängningen den egna individen. Att också rädslan för det främmande är något som förenar oss och gör oss till dem vi är; människor.

”Jag tänker, alltså är jag” som den franske filosofen René Descartes slog fast redan på 1600-talet.

Och jag tänker på flickan som i juli 2011 tryckte sig mot den bara stenen i en klippskreva på norska Utöya. Genom glipan i terrängen såg hon massmördarens ben närma sig, dröja och fortsätta vidare. Med fingertoppar domnade av skräck famlade hon efter mobilen och…

Ja vad gjorde hon? Ringde hon sina föräldrar eller kanske polisen? Nej. Hon uppdaterade sin Facebooksida, en enda rad som omfattade hela miraklet.

”Jag lever”.

Eller för att använda Descartes modell.

”Jag uppdaterar, alltså är jag”.

Boel Gerell, författare och kulturskribent

 

Litteratur

Peter Gärdenfors: Den svåra konsten att se sig själv. Natur & kultur, 2017.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".