"Den rädde krigskorrespondenten": Ekots Johan-Mathias Sommarström, södra Mosulfronten

3:40 min

Utrikeskrönika den 21 februari 2017. Mosul.

Södra Mosulfronten, tisdag

Jag vaknar upp på en stor militärförläggning. Sömnen är inte mycket att skryta med.

Under hela natten avbryts sömnen ungefär varje halvtimme av att amerikanerna i basen intill skjuter raketer mot mål i Mosul. Schyssta grannar. Har sovit i en grön fältsäng i en tältliknande byggnad. Det stinker av strumpor på tork och svettiga underkläder.

Ingen här har duschat på flera dagar- tvätta händerna gör man med våtservetter. Och inte visste jag att det finns SÅ många olika läten människor kan göra på nätterna. Och att det finns så många lukter människor kan avge.

Det värsta är toaletten, vi är nog säkert hundra man på varje toalett- ja alltså hål i golvet och lukten är så lång ifrån rosor och vanilj man kan komma. Men det finns el här och det är tryggt och säkert och det är nästan slagsmål om att få komma hit.

Vi är nära fronten där IS just nu bekämpas men vi är ändå i säkerhet.

Det är ett tufft jobb jag har- att hänga med militären. Åka i deras bepansrade fordon eller i konvojer. Se när de lappar ihop sina krigsskadade kamrater. Bevittna hur helikoptrarna cirklar och avfyrar missiler eller hur stridsflygplanen fäller bomber, det är jättemacho.

För att inte tala om skottlossningarna alldeles tätt inpå eller granatelden som antingen kommer mot oss eller från oss.

Det är inte många som får möjligheten att följa ett krig på så nära håll, men jag måste erkänna- det är något fel med allt det här.

Jag träffar soldater som är fantastiska människor och som kanske kommer att dö om en timme. Jag träffar civila som fått hela sina liv helt förstörda av kriget- och jag avskyr det.

Varje dag när jag åker mot fronten känner jag en klump i magen och en röst i huvudet som säger NEJ- GÖR DET INTE.

Jag hör automateld och blir livrädd.

Ibland ser jag bilder för mitt inre på min familj tänker att jag aldrig längtat så mycket och att jag bara måste få se dem igen snart.

Jag som länge tyckte det var obehagligt att vara ute sent på natten i Stockholms innerstad, vad gör jag i ett krig, vid en front.

I bilen ser jag mig alltid oroligt omkring, tänk om vi ändå åker för långt. Tänk om vi hamnar där IS är eller tänk om det kommer en självmordsbombare mot oss.

Jag känner mig harig.

Jag tycker att alla andra är så lugna och behärskade. De som säger ”det är ingen fara, vi kan åka lite längre”, eller kollegor vars enda mål tycks vara att se så tuffa strider som möjligt. Herregud jag vill ju inte se några strider- ändå gör jag det. Gång efter gång och det blir aldrig lättare.

Jag berättade för en kollega en gång hur jag kände och hon frågade ”varför gör du det då? Varför åker du dit? Det är väl ingen som tvingar dig?”

Nej det är ingen som tvingar mig.

Men jag har sett hur nyhetsrapportering från konfliktområden varierat. Hur en del har överdrivit kraftigt om det ena medan de blundat för det andra. Eller att de i sin rapportering har en agenda. Att visa att den ena parten är bättre.

Krig är sällan så enkelt även om det i just det här kriget, just nu, faktiskt är det. Här finns den onda, IS.

Jag måste få se med mina egna ögon vad som händer, måste få se hur de olika parterna agerar, måste själv få se och prata med de civila. De som får sina hem, familjer, liv och drömmar krossade.

Nu drar jag ut igen, mot fronten. Undrar hur långt jag kommer i dag innan jag börjar fundera på om det är dags att vända.

 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".