Vågar man gosa med en malmedelsbehandlad filt från 60-talet? Och vad säger tv-fågelns skapare – är det en häger eller en trana? I säsongens sista avsnitt får vi svar på frågorna som hängt i luften.

"Fiskargubben is a state of mind", säger Fredrik Björkman. Han har skapat ett eget museum där han samlar olika varianter av Harry Haerendels klassiska tavla "Der alte Seebär".

Prydnadsfigurer tillverkade av snäckskal väcker både rys och mys. Åtminstone för samlaren Jan-Erik Nilsson. Han har byggt upp en nätbaserad kult kring snäckdjur och andra svåra föremål.

Pocketboken är läsandets slit-och-släng-produkt. Den nöts och åldras snabbt. Vissa titlar kan med tiden bli dyrbara – om de är i prima skick och attraherar en nischad läsekrets.

I rumsljus ser det inte så märkvärdigt ut. I ultraviolett ljus strålar uranglaset med en gulgrön glöd. Men var inte rädd – uran kanske låter farligt, men den radioaktiva strålningen är försumbar.

1978 gick telefonmonopolets Sverige över från nummerskiva till knappsats. Standardtelefonen som togs fram var Diavox – med utbytbar kåpa för den som ville ändra färg.

Sveriges mest produktiva tavelmålare hette Herman Sixtus Andersson, även känd som Brokiga Blad. Anderssons ambition var att måla en miljon tavlor, men sade själv att han bara hann med 750 000 stycken.

På en utomhusloppis dök den upp: En mystisk, orange lackskiva med stämpel från tivolit Gröna Lund. Från skivspåren hördes mest knaster och sprak – men också några barn som sjunger "Mors lilla Olle".

Vad får man om man kombinerar ett gulligt litet dockansikte med en vacker grytlapp? Jo, en mysrysig ikon från tiden då vi "virkade in" saker – både för att pynta i köket och för att dölja pinsamheter.

Ära vare Gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden! Ja, så kanske det rimmades när tusentals snidade träfåglar placerades ovanpå nyligen inköpta tv-apparater i svenska hem i slutet av 50-talet.