Sura jämtar

25 min
Släktbands landskapsupplaga 17 nov 2008 Turen har kommit till det landskap som bytt plats geografiskt. Från att tidigare ha varit centralt beläget i ett Norge, till att hamna i periferin i nuvarande Sverige. Den tyske författaren Alexander Ziegler skrev om jämtarna i en reseskildring vid mitten av 1800- talet: Jämtarna förefaller vara enkla, grova, käcka män. Jag fann dem mera allvarliga, tigande och trumpna än glada, språksamma och livliga.

Den här beskrivningen med tigande trumpna jämtar skulle kunna översättas till det nu mer vedertagna begreppet surjämte. Men om man frågar hembygdsforskaren Bo Oscarsson i Östersund om epitet surjämte, visar det sig att det finns många förklaringar.

- Vi jämtar vill gärna se en förklaring till begreppet surjämtar som inte hänger ihop med vårt humör, för vi är ju ganska gladlynta. Det finns flera förklaringar. En är att jämtarna åkte ut som forbönder, en sorts handelsresande, och när det regnade och föll blötsnö blev deras pälsar och kläder våta. När de sen kom till gästgiverierna och marknaderna luktade de säkert surt. En annan teori är att de fraktade mat, fågel och annat som surnade och luktade illa.

- Ytterligare en teori står författaren Carl- Göran Ekerwald för. Han menade att surjämt är en beteckning på en urgammal släkt från Jämtland med rötter från Torbjörn Sur som var far till den berömde islänningen Gisle Sursson. Torbjörn fick namnet Sur efter det att han räddade sig från att brännas inne i en mordbrand genom att hälla sur vassla över sig.

Men det finns också en modernare förklaring till begreppet, och den handlar mer om grannträta mellan folk från Medelpad och jämtlänningar.

Men när man letare i skriftliga källor verkar det finnas minst lika många beskrivningar om hur  vänliga och trevliga jämtarna är. Så här skrev till exempel John Kruse 1903 i Svenska Turistföreningens årstidskrift

Sitt rykte för godlynthet och humor tyckas mig jämtarna motsvara. Jag har aldrig sett en så munter och slagfärdig slaktare som en bonde på torget i Östersund, som en marknadsdag sålde kött i långa banor under ständigt leende lugn, godlynthet och pratsamhet.

Hur som helst är Jämtlands historia komplicerad. Under årens lopp har jämtarna fått byta nationalitet många gånger. Från mitten av 1500- talet och hundra år framöver kom Jämtland att tillhöra omväxlande Sverige och Norge- Danmark inte mindre än 13 gånger.

Bo Oscarsson berättar att han brukar föreläsa om Jämtlands historia och ta exemplet med Storsjön. Idag är det Sveriges femte största sjö, tidigare var det både Norges och Danmarks största.

- Och vi har dessutom haft fem huvudstäder genom århundradena; Trondheim, Oslo, Bergen, Köpenhamn och Stockholm.

Med andra ord har det inte alltid varit så självklart att jämtarna känt tillhörighet med svenskarna.

I den svenska historieskrivningen är det freden i Brömsebro 1645 som innebar slutligt svenskt styre över Jämtland. Men det folkliga motståndet mot svenskarna levde under flera hundra år, både före och efter fredsfördraget.

Och det är också något som avspeglar sig i de många dokument som finns bevarade, inte minst på Landsarkivet i Östersund. Eftersom det är ett svenskt arkiv beskrivs de jämtländska motståndsmännen som landsförrädare.

Georg Hansson som arbetar på arkivet berättar att det äldsta dokumentet i arkivet är från 1371, men att många arkivhandlingar nu finns på Riksarkivet i Stockholm, Oslo eller Köpenhamn. När vi ber att få ta del av ett dokument som skildrar motståndsmän från tidigare kilar han ner i arkivets källare och hämtar upp en dombok från år 1700.

I domboken kan man läsa om Mårten Jönsson, en enkel bonde från Föllinge som utåt sett vare en trogen svensk undersåte, men som i det fördolda var motståndsman och samlade information om svenskarnas armé i Jämtland, för att sen lämna den till norska underrättelse män.

Men en dag gick allt snett. Det var försommar och två norrmän kom till ett hemligt möte hos Mårten Jönsson. Helt plötsligt knackar det på dörren och grannens son kommer in. Mårten blev skraj för att bli avslöjad och skickar därför norrmännen till tolvmannen Lars Persson för att mörka ner historien och säja att norrmännen bara skulle betala en skuld.

Trots att norrmännen höll fast vid sin berättelse togs de som fångar och transporterades till skansen på Andersön där de torterades, och avslöjade Mårten, varpå Mårten fängslas och torteras. Nu avslöjar Mårten Lars Persson.

Mårten och Lars förs i bojor till landsfängelset på Frösön. Och det är då Mårten kastar sig ner i Ytterån tyngd av bojor och skuldkänslor för att ha avslöjat sin vän Lars.

Bo Oscarsson inflikar att historien om Mårten Jönsson inte tog slut med detta. Mårten drogs upp på stranden där en påle stöttes in i kroppen i väntan på att en bödel skulle komma och gräva ned honom. Den närmaste bödeln fanns då i Gävle.

- För några år sedan satte man upp en minnessten för att hedra frihetshjälten Mårten grävdes ned vid strandkanten eftersom självpillingar inte fick begravas på kyrkogården när det här utspelade sig.

Hur väl kan då jämtarna sin historia?

- Ganska lite, säger Bo Oscarsson. När jag gick i skolan var det lite som stod i skolböckerna om Jämtlands historia. Freden i Brömsebro 1645 nämndes, men inte så mycket mer. Idag är det mycket bättre när man tittar i skolböckerna.

Men hur många gick åt i striderna?

- Många, speciellt vid nationsväxlingarna i slutet av 1564 och när Sverige anföll 1611. Många jämtar flydde till norska sidan, bröt ny mark och bosatte sig där. Och om man tittar på befolkningsutvecklingen strök nästan lika många med som under digerdöden, säger Bo Oscarsson.

Om du är intresserad att läsa mer om Jämtlands historia och språk kan du klicka här för att komma till Bo Oscarssons hemsida

Vill du läsa mer om Landsarkivet i Östersund klickar du på den här länken 

Kartor till historien

På Krigsmuseet i Stockholm finns en kartavdelning. Björn Gäfvert, som var chef där tills alldeles nyligen har tagit fram några historiska kartor över Jämtland -och de är många. Jämtland blev ju svenskt område i u med freden i Brömsebro 1645, och den svenska militären började genast upprätta kartor över sitt nya geografiska område. De många striderna som pågick i området var också en orsak till att det upprättades kartor.

-Jämtland var ett strategiskt viktigt område, berättar Björn Gäfvert. Här byggdes snabbt upp en rad befästningar, skanskar, som det delvis finns ritningar över, och inte minst var Jämtland utgångspunkten för anfall mot Norge, något som man gjorde flera gånger. Under en kort tid 1658-1660 var också Trondheim län en del av Sverige. Under de åren var Norge delat på mitten, i en nordlig och en sydlig del.

Från tiden före 1645, dvs den norska tiden, finns det däremot inga kartor på det svenska Krigsmuseet. 

-Vill man hitta sådana får man ta sig till riksarkiven i Köpenhamn eller Oslo, tror Gäfvert.

Han har tagit fram en karta från 1645. Namnet Christina står tryckt överst, det var hon som var drottning vid den här tiden och som skulle ha vederbörlig ära också i kartmaterialet.

Den är stor, kanske 1½ X 1 meter, vackert målad, inte minst vad gäller den så kallade kartuschen, märket som förklarar vad det här är, men också i sådana detaljer som kompassrosen – som för övrigt sällan är ritad i rak nord-sydlig riktning. En sådan här praktkarta, som Björn Gäfvert kallar den, hade flera funktioner i 1600-talets Sverige:

-Dels ville man tala om att ”det här är vårt” och det gjorde man då på tidens praktfulla sätt. Men man ville också veta vad det var man hade fått som krigsbyte. Vilka byar, vägar och floder och sjöar fanns i området.

Centrum i 1600-talets Jämtland är Frösön mitt i Storsjön. Vid den här tiden fanns ingen stad i Jämtland.

-Den stora jämtländska staden hade historiskt varit Trondheim, berättar Björn Gäfvert.

Orsaken att Jämtland var så strategiskt viktigt var att bergskedjan mellan Sverige och Norge var relativt lättforcerad.

-Det var här man kunde passera, det var till exempel mycket svårare att ta sig över bergen nere i Härjedalen.

Trondheim var under lång tid ett område som Sverige ville ta över. Björn Gäfvert har tagit fram en karta från 1670-talet – och den är full med svenska förhoppningar om utvidgning västerut:

-Det är en karta som visar vad man ville, man kan kalla det en planeringskarta säger han.

Den är ritad så att väster ligger rakt upp, Nordsjön hägrar i bakgrunden, det är dit man syftar.

På Krigsarkivets topografiska avdelning finns inte bara kartor över geografiska områden. Här har man också bevarat ritningar över militärens befästningar. När Sverige tagit över Jämtland från Danmark-Norge började man raskt bygga en rad försvarsskansar. Björn Gäfvert tar fram en ritning från 1648 över en skans på Andersö i Storsjön, oerhört vacker. Efter en stund upptäcker vi att den är ritad med söder uppåt och norr nedåt, något som är konstigt för en nutida betraktare.

-Det var inte förrän ganska långt in på 1700-talet som det blev standard att rita kartor med norr uppåt, utan man gjorde lite som man ville, som man tyckte var lämpligt just då, förklarar Gäfvert.

På de gamla kartorna finns alltid en ordentlig kompassros så att man kan orientera sig. Det finns också alltid med ett skalstreck, och en kartusch som bland annat förklarar vilket område kartan visar och när den är ritad.

Precis som skansarna med tiden blev omoderna så blev också kartorna det. Hela tiden ritades det nya kartor allt eftersom nya tekniska kunskaper och kanske framför allt nya behov hos militären dök upp. De första stora praktkartorna fick sällskap av mindre och mycket mer detaljerade kartor där socknar, kyrkor, vägar och broar var utritade.

Det finns också på Krigsmuseet några kartor som visar vilken väg svenska soldater tagit, var de stannat, var det blivit strider på vägen, vilka broar som fienden bränt osv. Karl den tolftes general Armfeldt har lämnat några sådana kartspår efter sig från tidigt 1700-tal.

Ändå är det viktigt att ta de tidiga kartorna, särskilt då pratkartorna med en nypa salt. De var inte sällan skrytobjekt som mer var till för att förhärliga stormakten Sverige än att ge en riktig bild av landet:

-Det är inte alldeles säkert att man visste exakt var gränserna gick, berättar han. Det var inte förrän i mitten av 1700-talet som man noggrant gick igenom gränserna, satte upp gränsrösen och karterade ordentligt.

De personer som ritade kartorna var viktiga personer. En av de största var Erik Dahlberg, mannen bakom det stora praktverket Suecia Antiqua som innehöll bilder på svenska slott och herresäten, grovt överdrivna i magnitud och pampighet.

-Det var en väldig status att vara god kartograf, säger Björn Gäfvert. Gjorde man en extra vacker karta kunde det räknas in när man skulle befordras. Men betalningen var fortfarande helt beroende av vilken rang man hade.

-De som hade höga tjänster var väldigt högavlönade, de andra var det inte, slutar Björn Gäfvert.