Makten att skildra en händelse i ord och bild

11 min

Var går gränsen mellan att berätta och exploatera? Lars Hermansson tar del av aktuella skildringar av lidande för att förstå mer.

Alla som läst en skildring av något hen varit med om vet att det känns futtigt: var det där allt? tänker man. Eller: det där stämmer ju inte. Eller ännu värre: det där är ju en medveten lögn. Och man inser att texten var avsedd för någon annan; i bästa fall för alla som inte var där, som inte kan komma dragande med sin egen version av det inträffade, i sämsta fall för en målgrupp som förväntas använda sig av texten på ett eller annat sätt, för att stärka sin självbild eller slå någon på käften, eller både och.

Extra tydlig blir den här problematiken när det gäller bilder. Det är inte de drabbade som behöver se sin egen upprördhet över ännu en dödsskjutning i Malmö, eller en bomb i Bagdad, det är vi som inte bor där som ska uppröras över det eskalerande våldet och samtidigt känna oss lugnade, eftersom det inte händer precis just här just nu. Det finns ett vi och ett de: ett vi som ska se bilden i trygghet och ett de som är avbildade i all sin otrygghet. Absurt tydlig blir denna adressatproblematik när personen vi ser på bilden är död.

Vad menar vi med att exploatera en människa i text eller bild? I sin essä ”Att se andras lidande” berättar den amerikanska författaren och litteraturteoretikern Susan Sontag om hur samma bilder av barn som dödats vid beskjutningen av en by under senaste Balkankriget delades ut i propagandasyfte både vid serbiska och kroatiska presskonferenser. Barnens död kunde utnyttjas gång på gång bara man ändrade bildtexten.  Ett solklart fall av exploatering eftersom avsikten bakom ”publiceringen” är så uppenbar. Men avsikten bakom en journalistisk eller litterär skildring av andra människors lidande och död är inte alltid lika lätt att urskilja. Vilket inte betyder att den saknar syfte. Journalister brukar hänvisa till allmänintresset, författare till fördjupad förståelse och liknande. Att skildringens hur, alltså textens form, tonfall och attityd, är en del av syftet glöms ofta bort, i synnerhet vad gäller journalistik som sällan underkastas lika ingående formanalys som viss litteratur.

 

Så om vi tittar på journalisten Magda Gads reportage från krigszoner som Ukraina och Irak publicerade i Expressen de senaste åren, och ställer dem bredvid den danske författaren och journalisten Carstens Jensens senaste roman ”Den första stenen” som utspelar sig bland danska och engelska FN-soldater i krigets Afghanistan – hur skiljer sig dessa texter åt med avseende på formen? Om man bortser från det mest uppenbara, att Jensens text är fiktion och Magda Gads ett slags, tja, fakta, att det rör sig om olika krigsskådeplatser, och att texterna är väldigt olika långa, samt att Gads reportage stagas upp av fotografier, så är likheterna mellan texterna kanske intressantare än skillnaderna.

Såväl Gad som Jensen tycks vilja inta ett journalistiskt ”flugan på väggen-perspektiv”, alltså en neutral observatör som inte avslöjar sig genom excentriska ordval eller känsloladdade metaforer. Såväl Gad som Jensen är måna om att framstå som pålästa, det är fakta som ska tala, inte känslor. Men Magda Gads indignation lyser igenom i hennes val av detaljer, det är alltid väldigt kallt, eller tvärtom stekhett, eller lerigt eller ökentorrt i kriget, alltså outhärdligt, aldrig är det en ljummen sommardag med fågelkvitter. I ett längre reportage från den irakiska arméns offensiv mot det IS-befästa Mosul från i höstas, tillåter hon sig en metafor: några soldater som slevar i sig bulgur från en tömd ammunitionslåda inte långt från en improviserad begravning, gör det citat ”lika snabbt som männen skyfflar jord vid graven” slut citat.

 

Men trots den journalistiska vederhäftighet som bägge tycks eftersträva, vill såväl Gad som Jensens också skaka om läsaren genom braskande detaljer från krigszoner läsaren förväntas sväva i okunskap om - det är knappast de boende i området texten riktar sig till - och så väl Gad som Jensens använder sig gärna av barn för att uppnå effekten. I en talande sekvens låter Jensen en amerikanskt fostrad afghanistansk byracka springa omkring och leka med en barnarm tills en dansk soldat kokar över och slår ihjäl hunden med en skovel. Magda Gad skildrar barns utsatthet i nästan allt hon skriver. I reportaget från Mosul berättar hon bland annat om en liten pojke som citat ”nästan tultar” ut i skottlinjen, men klarar sig.

Är det här användandet av barn och barns kroppsdelar för att uppnå en litterär effekt en fråga om exploatering? Vem är det som exploateras i så fall, den ”nästan tultande” pojken enbart, eller irakier generellt, eller alla som bor i ”de där” våldsdrabbade länderna? Och spelar det förresten någon roll att Jensens barnarm är fiktiv och inte verklig?

 

Hur vi förhåller oss till dessa och liknande frågor beror nog ytterst på om vi uppfattar syftet med texten som gott. Om vi kanske tycker att författaren verkar mer intresserad av att skriva väl eller framställa sig själv som god eller, gud förbjude, underhålla, än att, ja vad då? Vad förväntar vi oss av texter som Gads och Jensens? Ökad kunskap om tillvaron i en krigszon? Säkert. Men också, tror jag, ökade förutsättningar för empati hos oss själva som läsare. Ytterst tror jag också att vi förväntar oss ett ställningstagande mot våld och krig i alla dess former, ett pacifistiskt imperativ som legat som en ofta ohörbar grundton under så gott som alla krigs- och våldsskildringar (i alla fall de hallstämplade) sedan kameran uppfanns.

Innan dess, menar Susan Sontag i sin essä, visste de flesta inte hur kriget såg ut ”på riktigt”, och kunde därför förledas att tro på romantiserande och heroiserande skildringar i såväl text som bild. Men när journalfilmerna från första världskrigets tröstlöshet och helveten blev allmänt kända gick det inte längre att försvara krig annat än som ett nödvändigt ont. 1900-talet blev fredsrörelsernas århundrade. Idag är det inte så många som ropar ”Aldrig mera krig”, men det ligger ändå som ett outtalat krav på en skildring från en våldshärjad plats att skildringen tar ställning mot, vilket Magda Gad gör nästan övertydligt i sina reportage, för att inte tala om webbversionernas videoklipp där hon talar in rakt in i det lidande och den ondska hon blivit vittne till.

Många av oss är idag också så trötta på bilder från krigsskådeplatser, och medvetna om photoshoppandets bedrägliga och exploaterande möjligheter, att vi föredrar den litterära och journalistiska krigsskildringen framför den fotografiska. Det är svårt att som fotograf idag få samma genomslag som Svetlana Aleksijevitj och Peter Englund har fått med sina böcker om krig och krigets långvariga effekter.

Poeten Jasim Mohameds nya bok ”Vittnen till meningslösa händelser”, är långt ifrån någon krigsskildring. Däremot är det en skildring av krigets långvariga effekter. Men det är inte en skildring av migrantliv, trots att referenser till flyktingar och gränskontroller förekommer i var- och varannan dikt. Nej, snarare är Mohameds bok en skildring av den existentiella förtvivlan som drabbar poeten vid insikten om hur flyktingar har det. Det är ingenting som nämns i boken, men poeten har ett hus på den grekiska ön Samos där han ibland bor och ägnar sig åt frivilligarbete med migranter. Mohameds litterära strategi är diametralt motsatt Jensens och Gads, där detaljer ur de drabbades vardag skildras minutiöst, där fakta går före känslor. Mohameds poesi är bildrik och symbolbemängd, den vibrerar av återhållen vrede och poeten själv tar plats i dikten som vittne.

Det är en vansklig strategi, risken är förstås att de egna känslorna och de många bilderna skymmer det som utlöste dem. Och så skulle det kanske ha blivit om inte Mohamed satte in migrationens tragik i ett historiskt och ekologiskt perspektiv, som ibland antar närmast mytiska proportioner. Så här: ”Det regnade vid gränsen över/ dem som bar åt oss vår tillblivelse/Batongen talade/sitt modersmål/Taggtrådarna/växte/på veteåkrar”. Orden ”dem som bar åt oss vår tillblivelse” har en nästan biblisk klang, och antyder att migranternas olycka utgör grunden för vår lycka, deras fattigdom en förutsättning för vår rikedom. En batongens världsordning som bygger på en tydlig åtskillnad mellan vi och de.

De avbildade andra, som avbildats för vår skull. Vår ökade kunskaps skull, vår ökade empatis.

Det är förstås omöjligt att på det här sättet jämföra poesi med fiktionsprosa och journalistik.  Varje genre har sina för- och nackdelar, för att inte tala om olika tillkomstprocesser. En diktsamling kan ta år att skriva, ett reportage ska ibland vara klart på några timmar. Det brukar sägas att reportage, i synnerhet om de beledsagas av starka bilder, kan bidra till att förstärka eller vända opinionen i frågor som det finns en opinion kring. Ibland brukar det också sägas också om en enstaka bilder, som till exempel fotot på den syriske pojken Aylan Kurdi ilandfluten vid en strand i Turkiet: att den skulle ha bidragit till en större öppenhet gentemot krigets offer. En öppenhet som i så fall snart förbyttes till sin motsats. Om poesin överhuvud taget har någon verkan i dessa sammanhang, vill jag tro att den är mer djupgående och långsiktig. Å andra sidan är läsarna så få att krigen kommer att bestå.

Lars Hermansson, författare och kritiker



Litteratur

Carsten Jensen: Den första stenen, översatt av
Fredrik Ekelund, Albert Bonniers förlag 2017.

Jasim Mohamed: Vittnen till meningslösa händelser, Bokförlaget Edda 2017.

Magda Gads artiklar i Expressen finns samlade här: http://www.expressen.se/geo/magda-gad/

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".