Fettisdagen och lidandets banalisering: Sveriges Radios Cecilia Uddén i Kairo

4:23 min

Utrikeskrönikan 28 februari med Cecilia Uddén

Kairo på Fettisdagen.

Men här har vi ingen fettisdag, Mardi Gras, eller Riokarneval - ganska konstigt med tanke på att det egyptiska folket aldrig brukar försumma något tillfälle till fest, till exempel dagens fest inför fastan - förresten var jag nog över 30 innan jag fattade att allt detta var samma sak -  karnevalen i Rio och Venedig, Mardi Gras - det vill säga feta tisdagen - i New Orleans, svenska semlor och engelska shrove tuesday när man äter pannkakor gjorda på ägg mjölk o smör. Det fett man ska avstå ifrån under 40 dagars fasta inför påsken. Det är nu vi ska äta fisk, grönsaker och olivolja.

Och här i Egypten, där de kristna kopterna utgör mellan 10 och 15 procent av befolkningen, finns det alltid en faste-meny på restaurangerna så här års - siyami som det heter - med rätter som garanterat inte innehåller mjölk ägg och kött, som man avstår ifrån under fastan, till förmån för mer hälsosam olivolja, hummous, sallad,  bönor, tahina, fisk, rödbetor och morötter.

Den koptiska fastan har redan börjat - kopterna fastar i 55 dagar, det vill säga två veckor längre än den så kallade västkyrkan - men det finns väl knappast någon som fastar i Sverige efter dagens sista semla.

Årets koptiska fasta är tyngd av en ny oro. Sen i fredags har hundratals kristna flytt från norra Sinai efter den senaste mordvågen där terrorrörelsen IS sökt upp kristna män som mördats i sina hem. 

När jag först kom till Mellanöstern som reporter, då när jag inte visste att Mardi Gras var samma sak som Fettisdagen, då fick jag höra av vissa äldre kollegor, att muslimska mammor inte sörjer sina döda barn på samma sätt som vi i väst - eftersom de är övertygade om att barnen kommer till paradiset. Denna avhumanisering ingick i ett misstänkliggörande av dessa kvinnor som mammor till potentiella terrorister, särskilt när mammorna sa: jag är inte ledsen, jag är lycklig, jag firar att min son är martyr.

Häromdagen var jag med om något liknande när en kollega sa: du vet de sörjer inte, de är tacksamma att släktingarna har blivit martyrer. Det var efter att jag hade intervjuat 10-årige Issaf, en koptisk pojke vars morfar och morbror mördats av IS på Sinai - för exakt en vecka sedan idag. Issaf berättade sakligt och till synes oberört om hur morden gått till och så sa han med automatik: jag är lycklig, för jag vet att morfar och morbror befinner sig på en bättre plats - hos Jesus.

Samma ord hörde jag från mammorna till de koptiska unga män, gästarbetare i Libyen, som tvingades marschera i orange fångdräkt på en libysk strand innan IS bödlar skar halsen av dem. Min son är martyr, jag tackar gud.

Alla som sörjer utvecklar sätt att hantera sin förtvivlan. För många troende i Mellanöstern är martyrskapet en djup tröst, och upprepandet av att min son, min morfar, min make befinner sig på en bättre plats, blir ett tröstande mantra, en rit som alla kan samlas kring.

Och så kan vi journalister slå oss till ro med att de nog inte är så ledsna, de är annorlunda - för att de tror.

Det vi inte förstår är att de sörjandes naturliga instinkt att skydda sig själva, att hindra sig själv från att sjunka ner i sorgens avgrund -  har en helt annan mycket farligare effekt på oss. Vi skyddar oss också. Det är skönt att slippa leva sig in i en förtvivlad människas sorg eftersom det gör en så maktlös, så mycket lättare att finna ursäkter för utebliven empati genom att nicka instämmande när 10-årige Issaf förkunnar att han är lycklig för morfar befinner sig på en bättre plats.

Och sällan funderar vi över hur den avtrubbade reporterns distans bidrar till lidandets banalisering.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".