Åter till Alpernas andliga torftighet

11 min

Thomas Bernhard var Österrikes mest skandalomsusade och prisbelönta häcklare under sin levnad . Nu har romanen ”Ja” från 1978 kommit på svenska, översatt av Jan-Erik Bornlid - en rasande textmängd.

Ja! Nu har ”Ja” kommit också!

Om man först helt fräckt skulle adressera vana Bernhardläsare, så är ”Ja” en behändig roman i mittfåran, från 1978, under den period i författarbanan där den stundtals mycket effektive upphovsmannen fått en idé, sett till att isolera sig i något av sina hus i Oberösterreich för att under några veckor hamra ner det hela på sitt speciella vis. I det här fallet är ”Ja” komponerad som ett av flera kammarmusikstycken, med slutrepliken ”Ja” identisk med titeln, ensamt på den sista sidans enda rad. Det är svaret på en fråga, vars ohygglighet inte ska spoilas i förväg...

Allt är bara en rasande textmängd, som vanligt. Den första meningen sträcker sig över drygt två sidor, den starten gör ingen besviken – och vi hamnar mitt i det ögonblick där berättelsen tar sin vändning.

Huvudpersonen, en vetenskapsman som isolerat sig i sin alpstuga för att fördjupa sig i sin forskning, är i stället på väg att driva sig själv till ett sammanbrott. Vad forskar han om? Antikroppar förstås!

Nu är han i färd med att på det mest skamlösa vis ösa sin ångest över Moritz, den närmsta grannen, fastighetsmäklare och ofrivillig terapeut till det oroliga berättarjaget. Och just i detta ögonblick blir berättaren avbruten i sina tirader, för fastighetsmäklare Moritz får besök, av ”schweizarna”, dvs en framstående schweizisk kraftverksbyggare, både arkitekt och ingenjör, och hans iranska livskamrat, kallad ”persiskan”. Parets inträde i den bedövande alpmonotonin är tillräcklig för att bryta romanberättarens begynnande psykos, men vad är dom själva ute efter?

Jo, dom ska köpa en tomt i byn, men det är inte vilken tomt som helst, utan en eländigt belägen, vattensjuk, starkt sluttande jordlott bakom kyrkogården som mäklare Moritz försökt bli av med i åratal. Och där ska kraftverksbyggaren uppföra en villa i betong, påtagligt lik ett kraftverk, om man får tro berättaren.

Låter det illavarslande? Ja varför köper dom tomten rakt av, utan att ens fråga om lägets eventuella brister?

På samma gång som berättaren räddas från sin undergång, börjar det schweizisk-persiska parets bevekelsegrunder nystas upp, eller snarare ner, mot, ja, vi ska väl inte avslöja för mycket, men som i alla Thomas Bernhards romaner, prosastycken och pjäser är det inte direkt någon förlösning vi når fram till. Däremot dras vi ofrånkomligt med i den muntert svartsynta språkdansen, där Bernhard varv efter varv rekapitulerar detta skeende, och för in nya melodiska element för varje upprepning, med en noga komponerad spänning mellan stillsamma iakttagelser och verbala utbrott.

Det kan gälla i stort sett varenda känt fenomen i den västerländska kulturhistorien, varenda by, stad, trakt och region i landet Österrike, lika väl som varje konstnär,  kompositör, författare, och givetvis politiker, vars sammantagna inkompetens och uselhet är så djupgående att det krävs åtminstone tre-fyra sidor oavbrutet upprepade utskåpningar för att nog kunna understryka dessa lika upprörande som skandalösa tillkortakommanden.

Bernhards förmåga att driva upp tempot och temperamentet gör detta ordkrig till en lång, sann fröjd.

I romanen ”Ja” riktas utfallen mestadels mot det utomordentligt torftiga andliga klimat som råder i det alpinska Oberösterreich, en provins som alltså hade äran att räknas som Thomas Bernhards hemtrakt, och som många gånger fick sig en släng av sleven i hans romaner och pjäser.

Ett bra exempel kunde vi se i Sverige 1989 på Dramaten, med Ernst Hugo Järegård som skådespelaren Bruscon i pjäsen ”Teatermakaren”, också visad i TV, där den stackars teatermannen på sin turné nått avkroken Utzbach.

Det piggar upp att skriva såna saker, sa Thomas Bernhard i en TV-intervju, det fick fart på blomloppet.

Det är kanske förståeligt att folk var lite skraja för att närma sig en person som skrev såna saker, att gå fram till honom när han satt på Kafé Bräunerhof i Wien och läste sina tidningar, eller vid stambordet på Gasthof Klinger i Oberösterreich. För visst älskade han sitt Österrike, både Wien och provinsen, han behövde det verkligen i sin roll som nestbeschmutzer, den som kackar i eget bo. Alla österrikare tyckte väl inte att landet behövde honom, men det masochistiskt lagda kulturlivet gjorde det uppenbarligen, och även det litterära Tyskland tog honom till sitt hjärta.

Jan-Erik Bornlids bragdlika översättning lyckas förmedla den musikaliska energin och pulsen, ett arbete han förresten berättade om i en OBS-essä förra året, som lätt hittas på vår sajt.

Vi kan ta ett exempel från ett av Bernhards sena verk på 80-talet, då han som en sista kärleksakt ägnade sig åt att i tre romaner hudflänga dom olika konstarterna. I Undergångaren” gav han sig på den klassiska musiken, i ”Gamla mästare” koncentrerade han sig på bildkonstens undermålighet, och i ”Skogshuggning” tog han heder och ära av teatern, samtidigt som han flitigt anlitades som husdramatiker på nationalscenen Burgtheater, där han rundade av med den magnifika skandalpjäsen Heldenplatz. I ”Skogshuggning” är berättaren hembjuden till ett par i den wienska kultursocietén för att hylla en Burgtheaterskådespelare.

Dom Bernhardska upprepningarna återkommer nära nog tvångsmässigt i dramatiken, som repliker i alla skådespelares mun. Häromdan såg jag ”Ritter, Dene, Voss” på Dramatens Lejonkulan, där Stina Ekblad, Irene Lind och Staffan Göthe stundom fick ge sina versioner av dom Bernhardska tiraderna. Det kan faktiskt påminna om Monty Pythons Thesaurus-sketcher, som byggde på rituella upprepanden ur synonymlexikon, varav papegojsketchen från 1969, högst samtida med Thomas Bernhard, är den mest kända.

Det är inte så många som utanför lyrik och sångtexter tordats jobba så mycket med upprepningar, med synonyma variationer på temat, fraser som hela tiden fylls på, en metod som –hävdar jag och många med mig - leder in läsaren eller lyssnaren att främst uppfatta och tolka texten musikaliskt, vilket också gör den lätt att känna igen – och att memorera, som ett minne för livet.

Och så förstås: att han kallade merparten av alla österrikare för gamla nazister, det skrattade vi åt då. Idag är det inte ett dugg kul.

Karsten Thurfjell

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".