Att ha tur eller otur: Richard Myrenberg i Bangui

3:16 min

Utrikeskrönika den 2 mars 2017. Bangui.

Bangui torsdag.

Det finns det där uttrycket som en del svenskar använder ibland som ett sätt att se på omvärlden, och då ofta de lite fattigare delarna: "Det är tur ändå att man är född i Sverige" och sedan någonting om hur orättvist allting är.

Jag har alltid haft lite svårt för det där, av flera skäl. Jag tycker det förenklar världsbilden för mycket. Svensk - eller svenskt pass för den delen - bra; alla andra - å vad synd det är om er! Det vilar något överlägset, en illa dold självbelåtenhet över uttrycket. Att Sverige alltid har varit varit bra, att det är hugget i sten på något vis. 

Man glömmer lätt att där Sverige står i dag, det är resultatet av en politiskt och ekonomiskt dragkamp som hållit på i några hundra år, minst.

Det har aldrig varit någon självklarhet, någon naturlag, utan resultatet av två steg framåt och något bakåt. Om du frågade en statare i slutet på 1800-talet: visst är det tur att man är svensk ändå? Skulle han, eller hon, nog skaka på huvudet och gå därifrån. Hundratusentals valde istället att emigrera bort från svält och fattigdom. 

I de flesta länder jag besökt i Afrika, har jag inte tänkt på det där uttrycket. Folk pratar gärna om sina respektive länders problem och utmaningar. Det kan vara fattigt och eländigt många gånger, men lika ofta en optimism och framtidstro, att det sakta blir bättre.

Men inte här i Centralafrikanska republiken.

Det är dammigt, skräpigt, skitigt och hett. Folk har ingenting här. Jag ser en ström av försäljare som vandrar runt med kanske tre bananer i handen, någon avokado till salu.

Jag har aldrig sett så många försöka sälja så lite. Allt för att överleva.

Det finns ett stråk av desperation hos dem jag möter här. Eller total uppgivenhet.

Landet gick först igenom några decennier av misskötsel av diverse diktatorer, kejsar Bokassa, är den mest kände. Därefter har befolkningen drabbats av inbördesstrider, ett maktövertagande av en hårdför muslimsk milis som begick sådana övergrepp att olika medborgargarden bildades för att hämnas. De var massakrer, folk höggs ihjäl med machetes. En etnisk och religiös splittring som trasat sönder familjer.

Jag träffade en präst häromdagen som berättade om alla dessa barn som utnyttjats sexuellt av fredsstyrkor, men också av centralafrikanska milismän från alla sidor i konflikten.

De senaste årens kaos har lämnat de mest sårbara helt rättslösa. Det finns ingen polis att tala om, inga domstolar värda namnet. Statens närvaro är inte ens en tunn fernissa på ytan. Kriminella beväpnade gäng styr sina delar av huvudstaden. Ute på landsbygden härjar fjorton beväpnade miliser.

Våldet och övergreppen bara fortsätter. Det är hårt och obarmhärtigt. Det är så söndertrasat att det känns bortom allt hopp. Jag ser också det här i blicken hos välutbildade centralafrikaner med bra arbeten. Desperation. Hopplöshet.

Ja, det är orättvist.

Och ja, jag tycker att jag har tur som har ett svenskt pass.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".