Det svenska geniet som löste stenens gåta

11 min

Johan David Åkerblad hette svensken som löste Rosettastenenes gåta. Fredrik Sjöberg försöker teckna ett porträtt av ett språkgeni med sidokarriär som diplomat och hedonist.

Min morfar, som var född på 1880-talet, var en lika kortvuxen som tunnhårig högerman med den för oss barnbarn vagt indianboksmässiga titeln häradshövding – en framstående jurist som sent i livet började odla andra intressen, mera kulturhistoriska, och en sommar, i mitten av 1970-talet, bestämde han sig för att bibringa också mig något av detta vetande.

Kanske, vad vet jag, tyckte morfar att mina kunskaper om skalbaggar och annat liknande säkert var bra, men ändå inte en tillräckligt stabil grund att stå på inför vuxenlivets alla besvärligheter. Alltså fick han för sig att undervisa mig i fornsvenska. Passerar man en runsten, sa han, bör man kunna läsa vad det står.

Exakt hur detta skulle göra mitt liv enklare framgick inte, men eftersom jag var lite svag för beröm redan på den tiden, lyssnade jag gärna. Det var den sommaren jag skaffade moped, så morfar upplyste mig om att det står en runsten i Gamleby, två och en halv mil bort, varpå jag åkte dit längs de dammiga grusvägarna, ritade av stenen, och for hem igen. Morfar satt i solen på terrassen och läste börsnoteringarna i Svenska Dagbladet. Han lade tidningen åt sidan, granskade min avskrift, och förklarade kråkfötternas innebörd.

Jag kan inte påstå att lärdomen fastnade för gott, och jag insåg snart att runinskrifter sällan är minnesvärda. Märgfullt korthuggna meddelanden bara, ofta om vem som har slagit ihjäl vem, ungefär som på Flashback. Men känslan är inget jag glömmer, själva lärandets glädje. Minnet av denna sommardag var därför ofrånkomligt när jag nyligen lät mig uppslukas av boken ”Rosettastenens förste tolkare” av historikern Fredrik Thomasson.

Rosettastenen känner de flesta till, alltså den stora, svarta sten med ristningar på tre språk som påträffades under Napoleons misslyckade invasion av Egypten, 1799. Dåtidens orientalister anade redan från början att de tre texterna avhandlade samma sak, och att stenen därför kunde fungera som en kodnyckel. Den översta texten bestod av hieroglyfer, som då ännu var komplett obegripliga, men den längst ner var på grekiska, fullt läslig. Vilket språk texten i mitten var skriven på, det hade man ingen aning om.

Men det fanns en som ägde kunskap och fantasi nog att lösa gåtan, och det var den svenske språkforskaren, diplomaten och hedonisten Johan David Åkerblad. Vilken kille!

Åkerblad kom från Stockholm, där hans pappa var spegelmakare, och började redan som 15-åring sina studier vid Uppsala universitet. En typisk språkbegåvning av den där irriterande sorten som i främmande land lär sig tala och läsa språket alldeles obehindrat lika snabbt som vi andra snappar upp glosor nog för att beställa en pilsner. Samtida källor uppgav att han till sist behärskade 23 språk, varav många utdöda.

Av okänd anledning specialiserade han sig tidigt på arabiska och turkiska, och därför var det inte konstigt att hans första jobb i utlandet var på den svenska beskickningen i Konstantinopel. Det var år 1783; Åkerblad var 20 år gammal, och han gjorde sig snabbt oumbärlig som tolk och översättare. Sveriges förbindelser med det Osmanska riket var ganska omfattande på den tiden, mycket på grund av de tröttsamma krigen med Ryssland.

Åren i Konstantinopel gav Åkerblad rika möjligheter till vidsträckta resor i området runt östra Medelhavet. Han kryssade mellan de grekiska öarna och vistades länge i den syriska metropolen Aleppo; likaså kom han tidigt till Alexandria och Kairo, och överallt besökte han klosterbibliotek och arkeologiska utgrävningar på jakt efter antika textfragment. Nya språk lärde han sig hela tiden – arameiska, kurdiska, etiopiska, persiska, hebreiska och så vidare i all oändlighet – vilket gav honom en sällsynt känsla för språkens föränderlighet och släktskap.

När så Rosettastenen dök upp föll det sig därför naturligt att Åkerblad var en av dem som försökte knäcka den kryptiska koden. Han var redan då ett aktat namn i de lärda kretsarna, bland annat för att han, vid ett av sina besök i Venedig, hade upptäckt runinskriften från vikingatiden på den ursprungligen grekiska marmorstaty som kom att kallas Pireuslejonet.

När Åkerblad granskade avskrifterna från Rosettastenen begrep han snart att den mellersta texten var skriven på en äldre variant av koptiska, och efter bara ett par månaders arbete hade han kommit långt nog för att publicera sin översättning. En sensationell avhandling, snart nog ryktbar, och inledningen till det lingvistiska genombrott som slutligen ledde till att en av hans yngre kollegor lyckades lösa hieroglyfernas gåta.

Något porträtt av Johan David Åkerblad finns tyvärr inte, men han lär ha varit stor och tjock, och kanske var det övervikten som gjorde att han gick ur tiden vid 55 års ålder, år 1819, då han sedan länge var bosatt i Rom. Eftersom han inte var adlig, utan en vanlig borgarpojke, kunde han inte göra karriär i utrikesförvaltningen. Han var visserligen Sveriges chargé d’affaires i Paris en gång, efter revolutionen, men han verkade främst som privatlärd, understödd av diverse mecenater. Hemma i Sverige skulle han snart falla i glömska. Det är lätt hänt när man bor utomlands under andra halvan av sitt liv.

Det fina med ”Rosettastenens förste tolkare” är nu inte bara att boken blir till ett äreminne över ett bortglömt språkgeni. Ännu intressantare är att den ger en mycket levande bild av denna så turbulenta tid i vår del av världen. Franska revolutionen och det påföljande skräckväldet, mordet på Gustav III och inte minst de på många sätt så förödande Napoleonkrigen – alltsammans var av största betydelse för Åkerblads liv och gärning.

Dessutom lyckas Fredrik Tomasson att med stor precision korrigera den alltför snäva syn på forskningen som kan härledas till Edward Said och hans alltsedan 1970-talet så inflytelserika bok ”Orientalism”. Detta verk, som tidigt kom att bli en av de postkoloniala studiernas kanoniska böcker, är visserligen banbrytande, men i sin iver att utmåla 1800-talets orientalister som den europeiska kolonialismens vägröjare, glömmer Said att män som Åkerblad, till skillnad från senare forskare, framhöll att Västerlandets kulturella rötter inte skulle sökas i antikens Grekland, utan längre österut.

Ja, Åkerblad var en riktig stjärna. Synd bara att Sveriges konsul i Rom, som gjorde bouppteckningen efter hans död, brände nästan all korrespondens med hänvisning till att innehållet i breven, som framför allt var skrivna av kvinnor, kunde, som det heter, ”kompromettera friden i många familjer”. Gift var han aldrig. Ärelysten säkert, och lite konstig, sarkastisk ibland, och dryg. En diplomat i Florens anmärkte en gång att Åkerblad betraktade ”alla som inte kunde koptiska eller arabiska, eller i varje fall grekiska, som obildade tölpar.”

Den åsikten var möjligen att gå ett steg för långt, fast å andra sidan känns den på något vis uppfriskande och aktuell, nu när en hel armé av kulturlösa politruker och managementkonsulter hotar att lägga under sig de universitet som en gång styrdes av lärda.

Ingen lärdom är meningslös. Allt räknas.

Mina egna barnbarn är visserligen ännu inte stora nog att åka moped, men den dagen kommer, och då är det jag som ska leta upp någon avsides belägen bautasten som de kan uppsöka och avbilda, och visst, jag vet, de kommer att glömma det de lär sig, men kanske sitter själva känslan kvar, minnet av den där banala upptäckarglädjen och lyckan att lära sig något ännu banalare som står på en sten.

Fredrik Sjöberg, författare och biolog

 

Litteratur

Fredrik Thomasson: Rosettastenens förste tolkare - Johan David Åkerblads liv i Orienten och Europa. Bokförlaget Atlantis, 2016.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".