Varför skulle våren tveka?: Inger Arenander, Washington

3:33 min

Utrikeskrönika den 9 mars 2017. Washington.

Washington, torsdag.

Det är ljumma vindar här i Washington så jag bestämde mig för att lämna kontoret och det evigt pågående nyhetsflödet om Donald Trump för att se efter hur långt våren hade kommit.

Otto Lagotto fick följa med, det är vår hund.

Han lägger sig precis innanför ytterdörren så fort någon börjar röra sig i huset, ständigt hoppfull och ständigt beredd om det kan vara promenad på gång.

På hundars vis avläste han läget direkt. Jaa! Han skulle få följa med. Ingen av oss vill vara inomhus så här års.

Jag kan nu rapportera att några av de berömda körsbärsträden runt Tidal Basin har börjat slå ut.

En grönklädd parkpolis i ljusbrun hatt därnere sa att de räknar med att det blir peak bloom, när 70 procent av blommorna slagit ut, den 17 mars.

Det är ovanligt tidigt.

Det är en stor fråga här när körsbärsträden ska blomma. Turister planerar sina resor hit efter det. Det kommer hundratusentals för att titta på blomningen.

Otto och jag mötte ett gäng från Baltimore när jag stod och läste en informationsskylt om de 3 000 berömda träden som var en gåva från Japan.

Javisst, det är klart, det var som vanligt den senaste tiden. Varifrån kommer du? Sverige. Sverige? Jaha! Och så skrattet: Hur har ni det där egentligen med alla terrorattackerna?

Donald Trump här också. Alla pratar om Trump.

En kvinna med kamera med stort objektiv fotograferade körsbärsknopparna i närbild, entusiastiskt. Det visade sig att hon var från Mississippi men hade bott i Japan i många år, på en militärbas.

Eftersom jag tittar så mycket på amerikansk TV var jag på vippen att säga "thank you for your service", precis som journalisterna gör här när de talar med militärer.

Hon hade aldrig sett körsbärsblommorna i Washington tidigare, bara i Japan.

Jag bor här i närheten, jag går ner varje dag och tar kort, sa hon.

"Jag längtar efter att se blomningen. I can´t wait."

Ett familj från Texas kom in på parkeringen. De hittade ingen plats och frågade parkpolisen om man inte kan parkera nånstans i den här stan? De hade tänkt titta på körsbärsblommorna, fast det var lite tidigt.

Mannen som körde talade som en man från Texas gör. Han var vänlig med långt skägg och solglasögon som satt åt tätt vid tinningarna, ungefär som att han kört motorcykel i stället för sin lilla familjebuss.

Han hade en skylt fastklistrad på bakrutan, blå med röd ram. Det stod Trump med stora vita bokstäver på den och Pence under med lite mindre.

Trump här också, men vi pratade bara om var man kunde parkera.

Otto tittade efter tikar. Jag vågade inte ha honom lös. Han är inte kastrerad som de flesta hundar här. Alla dofterna och ljuset var berusande både för hundar och människor.

På vägen hem lyste ginsten solgul i trädgårdarna men många av knopparna på Washingtons mäktiga magnolior, som slog  ut i jubel redan när våren tvekade, har nupits av frosten.

Otto gick långsammare och långsammare och när vi närmade oss huset tvärnitade han en bit från ytterdörren.

Jag förstod förstås. Kan vi inte stanna ute ett tag till?

 

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista