Försvarsmekanismer 1: Med Freud på Friskis & svettis

9:48 min

Sublimering – att omvandla förbjudna driftsimpulser till konstruktiva beteenden – är en motor i kulturell utveckling. Men Aase Berg tycker inte människan ska tyglas med tramsiga aktiviteter.

I tävlingen Most stupid animal of the year contest – Årets mest korkade djur – finns det en återkommande vinnare: grävlingen.

Det kan illustreras med den här lilla fabeln, där ett handjur av arten fattar ett dåligt beslut: En grävling får syn på en robotgräsklippare på avstånd. Gräsklipparen håller på att ansa en gräsmatta med minutiös precision. Grävlingen galopperar i vild fart mot den upptagna maskinen: Vilken brud!

”Inte just nu, jag har inte tid”, säger robotgräsklipparen.

Det skiter grävlingen i och hoppar upp och sätter på den med sin makalöst blålila penis.

Då hörs ett plötsligt ljud:

Frrrr!

Blodslamsor sprutar ut över det nysnaggade gräset.

Vafan hände?

Robotgräsklipparens knivar är vassa. Sensmoralen är väl att nej betyder nej. Grävlingen borde ha lagt band på sin maktlystna drift. Det gäller att hålla den dåliga impulskontrollen stången.

Det är de psykiska försvarsmekanismerna som skiljer människorna från djuren. Reptilhjärnan är inte människans bästa vän. Tvärtom måste man lära sig räkna till tio, skjuta upp behovstillfredsställelsen och förädla sina begär.

Men det duger inte med vilka former av impulskontroll som helst. Det finns mogna och omogna försvarsmekanismer. Sublimering till exempel, det räknas som moget försvar, medan till exempel passiv aggressivitet är omoget. Sublimering betyder att man omvandlar förbjudna driftsimpulser till mer konstruktiva beteenden och gör saker som förhöjer det civiliserade i människan. Sublimeringen är motorn i all kulturell utveckling.

När Freud pratar om sublimering så är det framför allt sexualdriften som förädlas. 

Jag är inte riktigt med på noterna här. Att sublimera sexualdriften verkar skitonödigt om man så bara är snäppet smartare än en grävling, det är väl bättre att ligga, inte med vad som helst, men med en villig partner?

Jag anser snarare att sexualdriften sublimeras alldeles för mycket nuförtiden. Sex trumpetas visserligen ut i medierna och nästan all reklam spelar på sex och sexistisk objektifiering, men när det kommer till att verkligen ligga är statistiken deppig. Folk jobbar för mycket och ligger för lite. I och för sig har många kvinnor använt huvudvärken som ursäkt i alla tider, eftersom de inte vill rätta sig efter mannens val av tidpunkt eller har varit pådyvlade en tanke om att kvinnlig lust är skamlig. Dessutom är det inte så kul att ägna livet åt att föda tolv barn.

Men nu har också männen börjat undvika sex. Och det famösa hipstercelibatet som diskuterades häromåret – att den moderna mannen sexvägrar för att istället ägna sig åt asketisk surdegsbakning och autoerotisk kroppskontroll – är ett direkt arv från kyrkans maktapparat

Religionen snodde det mogna försvaret och gjorde det omoget. Celibatet har aldrig varit konstruktivt, inte i religionen heller. Pedofilskandalerna inom katolska kyrkan är bara ett av många exempel.

Motsvarigheten till kyrkans sexuella askes idag är hälsovurmen, och för fysiskt lata finns ju nyandligheten, den pansexuellt utflytande och rätt snurriga trivselerotiken i att famla omkring efter sin egen aura eller simma runt sådär sensuellt i en bassäng med delfiner.

En sak som Freud inte diskuterade fullt så mycket var sublimeringen av aggression. I dagens samhälle, där ilska och oro sparkar neråt istället för uppåt, är det viktigt att ha koll på sin egen vrede. Aggression kan vara ett fruktansvärt vapen, men också en hjälpkraft.

Av någon anledning anses förädlad aggression nästan vara en samhällsfara när den utrycker sig i konst, filosofi eller strategiskt tänkande, det vill säga former som inte bara cementerar en ofarlig jämnvikt utan utmanar det invanda. Experimentell kultur står inte precis högst på agendan i det nya samhället.  

Nej, för att undvika att vreden tar sig upproriska uttryck så premieras istället mer ofarliga metoder för att sublimera våld. Förr använde man helvetet som repressiv instans, ett bra exempel på aggression som tyglas av makthavare för att hålla tillbaka oacceptabla beteenden så att ilskan istället omvandlas till fantasier om de fallnas syndastraff.

Men kristendomen har ju successivt avskaffat det hotfulla helvetet för att istället ägna sig åt omsorgsmartyrisk andlighet.

Nuförtiden finns det mer effektiva metoder för repression.

För att undvika att den farliga kulturen ska ta över jobbet efter kyrkan försöker man istället suga in alla barn i idrotten – den enda formen av sublimerat våld som är tillåten i dagens samhälle. Det är inte ofta man hör röster höjas för daglig filosofiundervisning i skolorna. Idrott däremot kan de små monstren aldrig få för mycket av, eftersom det tydligen är enda sättet att domesticera dem.

Precis som helvetetshotet ägnar sig idrotten enbart åt att tygla våldet och ge utlopp för det i kontrollerad form, inte åt att förädla det i utvecklande riktning. Idrotten håller drifter i schack och karaktärsdanar ungdomar, men den skapar ingenting. Ibland anförs det som försvar att idrott handlar om lek, och det kan möjligen gälla för barn även om det oftare verkar handla om att göra dem till små maktlystna vuxna genom att peppa fram vinnarskallar.

Idrotten är ett system som inte har nån annan mening än sig själv – en filterbubbla, om man så vill. Ni vet: idrott och politik anses inte höra ihop. Idrott och kapitalism ska man inte heller snacka alltför mycket om, för det är ju gemenskap och fair play som är ansiktet utåt. Idrotten parerar revolten, och gör allt för att förvandla vuxna till barn och barn till vuxna.

För att inte tala om den individuella träningen. Vad kom först – babygymmet eller Fitness-centret?  Vad hade Sigmund sagt om roddmaskinen – universums mest meningslösa uppfinning? Jag hade velat se Freud dimpa ner på Friskis & Svettis – som signalerar barnslighet ända in i varumärket med sina förgulligande diminutiver. Vilka teorier hade han inte kunnat skapa utifrån åsynen av ett gäng självspäkare som tämjer drifter genom att studsa omkring till tonerna av barnkalasdisco? Om han inte hade vänt redan i dörren förstås, på grund av rökförbudet. 

Det finns förstås andra typer av infantilt parerande i vårt samhälle också – ofarliga sysselsättningar som människor kan säga att de brinner för utan att sätta sin egen trygghet på spel eller behöva utsättas för kritiskt tänkande. Konsumtionsknarkandet exempelvis är ännu ett uttryck för regredierad autoerotik, för att inte tala om boomen för matlagning - vår tids massregression tillbaka till det orala stadiet.  

Jag håller alltså inte med om att all sublimering är mogen. Mogen sublimering är att använda kraften till något som är skapande. Omogen sublimering är att tygla och domesticera kraften med infantiliserande och harmlösa beteenden.

Många lever idag ett liv surfande på ytan av omogna försvar – förutom infantilisering kan man till exempel nämna projicering – att skuldbelägga andra för den egna svagheten och rädslan.  

Och från omogna försvarsmekanismer är steget inte långt till inga försvarsmekanismer alls. Reptilhjärnan är på tillväxt, människan kryper allt närmare Detet. I den svenska delfinalen av Most stupid animal of the year contest håller grävlingen på att få allvarlig konkurrens.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".