Gubbe, gubbe, gubbe: Ekots Cecilia Uddén i Beirut

3:54 min

Utrikeskrönikan 20 mars med Cecilia Uddén.

Beirut, måndag.

När jag var journalistelev på 80-talet, hade vi en lärare som under den dagliga tidningsgenomgången brukade bläddra och peka på bilderna i morronblaskan och mumla: gubbe, gubbe, gubbe, gubbe gubbe gubbe - det var dels en kritik av könsfördelningen, dels ett sätt att uppmärksamma oss på hur små chanserna var att en porträttbild av ansvarig gubbe i slips skulle locka till läsning.

Jag tänker ofta på de lektionerna när jag reser omkring i Mellanöstern bland gubbporträtt. I helgen var jag i de libanesiska bergen hos druzerna där man högtidlighöll 40-årsdagen av mordet på drusledaren Kamal Jumblatt, och i varenda liten drusisk by satt stora eldröda affischer med Kamal, hans son Walid och sonsonen Taymour.

Walid Jumblatt, drusernas nuvarande ledare, är en av dessa libanesiska politiker som alltid lyckas komma undan med politiska helomvändningar. Trots att det sannolikt var syrierna som mördade Kamal Jumblatt, var sonen Walid under många år lojal mot Assadklanen i Syrien, nu är han en hårdnackad motståndare till den syriska regimen och till Assadklanens libanesiska stödtrupper Hizbollah, vars stormöte för kvinnor jag åkte till direkt från de drusiska bergen.

På storbildsskärm talande Hassan Nasrallah till tusentals shiamuslimska kvinnor i svart chador. Jag träffade flera stolta martyrmammor, vars söner stupat i Syrien där de krigar för Bashar al Assad. Porträtten av dessa martyrer kantar vägarna i hizbollahland tillsammans med påträngande jätteansikten som föreställer Irans Khomeni och Khamenei och hizbollahledaren Hassan Nasrallah själv.

På väg till mitt nästa möte, med fransktalande libanesiska damer som drack sin eftermiddagschampagne på ett café i det flotta hjärtat av Beirut, passerade jag dels porträtt av sunnimuslimska politiker som stödjer den andra sidan i Syrienkriget och jätteaffischer av Libanons nye president, den kristne generalen Michel Aoun, också han en man med ett komplicerat förhållande till Syrien. På 90-talet ledde han Libanon i krig mot syrierna, han förlorade och tvingades gå i exil i Frankrike, men nu har han bytt sida, återvänt, som pro-syrisk president - i en osannolik allians med shiamuslimska Hizbollah.

De fransktalande damerna jag stämt möte med var Aounsupporters. En av de sa till mig: Tack gode gud för Hizbollah, vore det inte för dem, hade vi haft IS här i Beirut.

Det enda jag kunde tänka på i det ögonblicket var bilden. Istället för gubbe, gubbe, gubbe, skulle jag vilja illustrera denna osannolika allians med två kvinnor: en champagnedrickande kristen dam vid sidan av en shiamuslimsk hizboolasupporter i svart chador. Men det är två kvinnor vars vägar aldrig korsas i kontrasternas Libanon, trots att båda ingår i en ohelig prosyrisk allians mellan Aouns kristna supporters och Hizbollahs shiamuslimer.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista