Megaminnen och osynliga monument: Ekots Daniela Marquardt i Saarbrücken

3:38 min

Utrikeskrönikan 22 mars med Daniela Marquardt

Saarbrücken, onsdag.

När jag frågade en ny bekant här i Saarbrücken vad jag måste ha sett innan jag lämnar stan tittade han länge tomt framför sig. Neej, inte finns det så mycket speciellt, tyckte han som bor här och är uppvuxen i regionen.

Ja det skulle väl vara barockbyggnaderna, slottet och Ludwigskyrkan, kom han på efter en stund.

Det gör inte så mycket väsen av sig, detta det minsta av Tysklands delstater Saarland, längst ut i sydväst på gränsen till Frankrike och Luxemburg. Med sin stora kol- och stålindustri var det länge föremål för våldsam dragkamp mellan det bittra fienderna Frankrike och Tyskland.

Det dröjde nästan tio år efter att Förbundsrepubliken grundades tills fransmännen släppte taget och  lilla Saarland blev en del av dåvarande Västtyskland.

Och fortfarande är den här delen av Tyskland ofta förbisedd och inte riktigt taget på allvar. Under perioder var det snarare en belastning, som när den stora gruv- och stålkrisen bredde ut sig på 80-talet. Flera företag lade ned verksamheten och ödelade tillvaron för tusentals människor vars familjer i generationer hade slitit, en del offrat livet, i gruvan eller på verket. Också vi är en gammal gruvfamilj, berättar min bekant och kommer på vad jag inte får missa när jag är här.

Järnverket i Völklingen, inte långt från Saarbrücken.

När en epok och med den en hel livsstil gick i graven ville man ändå bevara minnet för eftervärlden.

Efter över 100 års verksamhet stoppades produktionen på verket i Völklingen. Men istället för att skrotas ställdes det i ordning för att öppna upp igen som museum – en gigantisk industrianläggning med sina enorma masugnar, vindlande rör och väldiga maskinhallar. Slamret, dånet, hamrandet och gnisslandet som tidigare hördes över hela staden, dag och natt, det kan vi besökare idag bara ana med hjälp av ljudillustrationerna som kommer ur högtalarna.

Anläggningen blev det första industriminnet på Unescos lista över världsarv och i informationstexter jämför man sig stolt med pyramiderna, kinesiska muren och Kölner-domen. 

Men på min upptäcktsfärd i trakten får det här minnet i megaformat konkurrens av ett helt annat - det osynliga minnesmärket.

Vid samma tid som det putsades och fejades för att göra järnverket till museum, gick en konstprofessor och hans studenter i all hemlighet på nattliga turer till slottet i Saarbrücken.

I skydd av mörkret bröt de loss gatstenar ur uppfarten till slottsgården. Sammanlagt 2.146 stenar. Lika många som antalet judiska begravningsplatser i Tyskland innan nazisterna tog makten. I varje sten mejslade de in namnet på en av begravningsplatserna och satte sen tillbaka stenen med texten nedåt.

För våra ögon syns ingenting – man vet inte vilka av stenarna som bär ett namn. Här kan man gå över förträngda och förnekade minnen utan en aning. Man kanske inte känner till att slottet som vägen leder fram till, en gång var regionens Gestapohögkvarter, med fängelseceller och tortyrkammare i källaren.  

Men så snart man vet är det som om den ödsliga slottsgården dånar, slamrar och gnisslar av påminnelser som blir mäktigare än alla synliga monument.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista