Mannen med järnröret attackerar: Ekots Alice Petrén i Paris

3:39 min

Utrikeskrönikan den 23 mars med Alice Petrén.

Paris torsdag morgon.

"Hon ska betala dig för det där!  Se till att hon ger dig pengar!"

Mannen väser. Han dyker upp på min vänstra sida när jag intervjuar en afghan som sökt asyl här i Paris. Vi står på en gata i 18:e arrondissemanget utanför en organisation som stödjer flyktingar och migranter.

Min allra första tanke är: Han är libyer. Han ser ut som många av de krigskadade libyerna som fyllde upp hela lobbyn på hotel Intercontinental i Tunis - hotellet El Hana - i samband med Khadaffis död och arabiska våren. Det snaggade huvudet, den svarta, vassa blicken och hans uttryck. Han är kanske 50- 60 är, klädd i en brun jacka och beiga byxor. Och under armen har han en käpp. Inte en träkäpp - för han går alldeles utmärkt - utan av stål med ett handtag mitt på. Som en lång batong.

Jag säger till honom att sluta blanda sig i mitt samtal med 25-åringen från Kabul, men han fortsätter att hetsa afghanen: "Du ska inte prata med henne om du inte får pengar för det!" och han håller den ena handflata över den andra och drar isär dem som ett dragspel för att visa hur mycket jag minsann tjänar på denna intervju. "Hon - hon - får massor med pengar. Hon blir rik".

Mannen är inte en förbipasserande, någon vem som helst. Han har ett ärende och är totalt oförsonlig. Jag försöker avvisa hans påståenden och fortsätta intervjun, men det är otrevligt.

Detta har hänt tidigare, när jag intervjuat migranter - att en man dyker upp med järnrör. I Turkiet vid kusten mot Grekland väntade många hundra migranter på att smugglarna skulle föra över dem i gummibåtar. De syriska flyktingarna, irakierna, iranierna, afghanerna hölls i hus utan vatten, el och fönster.

Jag gick runt och försökte prata med några, när både min taxichaufför och tolk gemensamt plötsligt sa: Vi måste åka - nu - genast! De hade fått syn på att mannen som gick bredvid mig hade ett stort järnrör i handen, som han hade började svänga på. När vi sen gick kom några syrier  springande efter oss och berättade att de under natten hade blivit rånade under pistolhot.

Människosmugglarna finns längs hela flyktvägen. Även i hjärtat av Paris och runt om i Europa. Mannen hade inte järnröret för att försvara sig själv utan sina dunkla affärer och för att skrämma bort mig, annars hade han ju inte gett sig till känna. Risken att jag skulle bli slagen är förmodligen mindre än att de utfattiga afrikanerna som stod där på gatan skulle spöas upp. Alltfler afrikanska flyktingar och migranter, som jag träffar, säger att de har klippt kontakten med sina familjer därhemma. Kanske är det ett sätt att skydda sina anhöriga från utpressningssamtal från smugglarna. 

Skulder, tortyr, våldtäkter - stora vedermödor kantar flyktingars och migranters väg till Europa och kanske också väl här.

Kanske kopplade jag också mannen till Libyen för att rapporterna därifrån mest handlar om hejdlös brutalitet. Han gick till slut, vände sig om flera gånger på gatan och skrek till afghanen: Hon ska ge dig pengar!

25-åringen framför mig bad om ursäkt. Han sa: Jag vill inte ha pengar, Jag vill ha ett liv, Jag vill ha ett jobb, en familj och ett liv. 

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista