En gryende Norden-vurm: Jens Möller, Stockholm.

3:18 min

Utrikeskrönikan den 4 april 2017. Stockholm.

Stockholm, tisdag.

Stockholm har blivit om inte Nordens huvudstad så åtminstone tillfälligt centrum för det nordiska politiska samarbetet.

I dag samlas Nordiska Rådets politiker för en dags diskussioner om allt från en omtvistad rysk gasledning till Norden som en kärnvapenfri zon.

Åsså huvudtemat, om Nordens förhållande till USA under Donald Trump. Vad kan den nya ledningen i Washington innebära för vår del av världen, säkerhetspolitiskt, ekonomiskt med mera?

Som du hör; här finns stora, tunga politiska frågor på dagordningen. Fast hos oss i media brukar Nordiska Rådets möten leda till de här rubrikerna:

(Tystnad)

Det är inte din radio som har gått sönder, det du hör är bara ekande tystnad. Kanske en trött suck. För vem bryr sig om det politiska samarbetet i Norden?

Nja... kanske allt fler, säger min magkänsla. Det är just bara en magkänsla, utan vetenskaplig grund, men jag som en av Sveriges Radios Nordenkorrespondenter tycker mig höra ett tassande mot mer av nordiskt samarbete i tider av ökad osäkerhet i omvärlden.

EU lider av en slags existensiell ångest i skenet av Brexit och nationalism, många ser Ryssland som alltmer hotfullt och USA.. tja, ingen tycks veta vartåt den atlantiska supertankern är på väg med Donald Trump vid rodret.

I en sådan här värld kan Norden kännas ganska tryggt och hemtamt. Nog för att vi nordbor har ägnat mycket tid åt att slå ihjäl varandra på slagfälten, men det var ändå hundratals år sedan. Nu är just försvar och säkerhetspolitik det område där det nordiska samarbetet skyndas på kanske allra mest.

Olikheter finns i Norden, till exempel språkligt och i relation till militäralliansen Nato, men likheterna är nog fler. Enstaka entusiaster hoppas till och med på att hela eller delar av Norden ska bilda en framtida federal stat.

Fast om det nu finns en nygammal Norden-vurm tror jag att ett skäl till det kan vara just att det nordiska samarbetet, på gott och ont, inte bygger på någon överstatlighet, så som EU delvis gör. I Norden handlar det i stället om att folk och nationer med liknande bakgrund ska försöka stötta och lära av varandra. Mer av artig nyfikenhet än hårda beslut, kan man säga.

Detta är en försiktig modell som inte lär skapa så många braskande rubriker i framtiden heller, men åtminstone jag vill gärna se om och i så fall hur Norden-samarbetet kan utvecklas på sikt.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".