Sveriges Radios Margareta Svensson i Paris

3:08 min

Utrikeskrönikan den 11 april 2017. Paris.

Paris tisdag.

När jag ser bilderna av folkmassan som samlas för en tyst minut på Sergels torg så tänker jag på de tiotusentals människor som fyllde gatorna här i Paris den 11 januari 2015. Det var då den stora manifestationen ägde rum på väg mot Place de la République efter dådet mot Charlie Hebdo och den judiska matbutiken.

Jag tror att många av oss som var där var rädda, men också beslutsamma.

Det var farligt men ändå tryggt och stabilt att stå på en öppen plats några dagar efter terrorattentaten, eftersom vi var så många där tillsammans.

Men efter varje nytt hot mot det öppna samhället, så har de franska myndigheterna svarat med att skruva upp säkerhetsnivån ännu en smula, med övervakningskameror, säkerhetskontroller, och säkerhetszoner och det är både en trygghet och djupt olustigt att mötas av en grupp militärer eller militärpoliser med sina vapen i beredskap på järnvägsstationer, på trottoarer och på flygplatser, eller att julhandla bakom kravallstaket.

Ändå gör vi det. Vi åker tunnelbana, tar tåget, går på konserter och varuhus. Eftersom alternativet är att bli paralyserad av rädsla.

När strandpromenaden i Nice öppnades igen några dagar efter lastbilsattentatet ifjol, och platsen började fyllas av blommor, då låg det på ett ställe en liten hög av knytnävsstora stenar.

På några av stenarna och på papperslappar under stenarna, stod det saker som "galna mördare" "fegis" och "din jävel" någon hade hällt en röd vätska över allt. Budskapet var riktat till gärningsmannen.

Bredvid stod den 21-årige Olivier. Han hade förlorat en jämnårig vän från universitetet. Dagen innan hade Olivier varit på plats med sina vänner för att lägga ner blommor, men nu var han tillbaka, ensam. Han tyckte att gärningsmannen förtjänade orden på stenarna, för han kände ett starkt hat och han hade lust att spotta på dem, sa han.

Jag föreslog att det nog ändå var bättre, än att agera ut ilskan genom hämnd, han tänkte efter lite och sa sen att han höll med.

På ett annat ställe på strandpromenaden i Nice stod ett vinglas på fot med några blommor i på marken. Som en påminnelse om det sköra livet. Så länge jag stod kvar där så fick glaset stå kvar, mirakulöst nog lyckades alla gå runt det.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".