Men är det konst? Lars Vilks och Fahlströms palett

10 min

Om en konstinstitution råkar sätta upp en konstnärs palett på väggen, blir det då konst? Nej, tyckte konstnären Öyvind Fahlström. Ja, säger Lars Vilks. Karsten Thurfjell reder ut förvirringen.

I mars 2012 kom Lars Vilks till Radiohuset i Stockholm för att kolla en grej. Han hade som vanligt med sig sin eskort från Säpo, efter dom dödshot som vilat över honom sedan rondellhundens tillkomst, men hans ärende hade – i princip -  inget med det att göra.
I Public Serviceföretagens konstsamling finns nämligen en pannå med intorkad färg som en gång gjorde skandalsuccé på Stockholms konstscen, och som nu tilldrog sig Lars Vilks intresse. Pannån hade tjänstgjort som palett, och den som blandat sina färger på den var den legendomspunne konstnären Öyvind Fahlström, mest känd för sina popkonstinfluerade kollage och serietidningslika målningar från 60-talet över världens kapitalströmmar och politiska strukturer. Men på 50-talet ägnade sig Fahlström åt ett särpräglat, detaljrikt, icke föreställande måleri, och när han skulle lämna in sina bidrag till grupputställningen ”Kring spontanismen” med abstrakt måleri på Konstakademin 1959 slog han in sina bilder i ett paket och la med sin väl använda palett av masonit som skyddande stödemballage.
Det bar sig inte bättre än att utställningskommissarien Lars Erik Åström uppfattade paletten som ytterligare ett konstverk och hängde upp även den på väggen. Två veckor in i utställningen kom Fahlström hem från Paris och upptäckte misstaget. Eftersom han själv arbetade journalistiskt såg han förstås till att larma tidningarna, som tog roliga foton och ritade skämtteckningar på Fahlström när han stirrar på sin utställda palett, och inte minst reagerade TV:s nystartade program Aktuellt, vars förste kulturreporter Torbjörn Axelman ryckte ut för att få konstnärens kommentar.

Ja, sen följde bland annat en mycket tidstypisk diskussion om ändå inte vissa abstrakta konstverk kunde tillkommit av slumpens skördar, eller av en olyckshändelse. För var det nånting som utmanade den dåtida konstpubliken, så var det spontanistisk abstrakt konst. Man förstod inte vad det handlade om, eller vad det föreställde, och dessutom kunde ju det där kluddet lika gärna gjorts av ett barn.
Nå, även den olycklige Lars Erik Åström som låtit hänga upp paletten, utsattes för en plågsam TV-intervju där han försvarade sig med att skillnaden mellan bilderna inte var så stor och att Fahlström borde ha skrivit på paletten att den inte var något konstverk.
Så det gjorde han! ”OBS! Detta är ABSOLUT INTE ett konstverk, utan ett emballage!” undertecknat Öyvind Fahlström. TV-reportern Torbjörn Axelman, som förresten själv var utbildad konstnär efter fem år på just Konstakademien, fick pannån i present, och så småningom, drygt 40 år senare, införlivades den i Public Serviceföretagens konstsamling, som ett tv-historiskt objekt, inte som ett konstverk, för det var det ju som sagt inte, enligt konstnärens skriftliga försäkran. Eller?
Det var det här som Lars Vilks gick igång på och som gjorde att han tog sig mödan att komma till Radiohuset. Det konstbegrepp som fler och fler började tillämpa på 1960-talet, ett utvidgat konstbegrepp som gick ut på att det som presenteras som konst är att betrakta som konst, oavsett hur det har kommit till. Och det är det konstbegrepp vi fortfarande använder oss av. Det finns liksom inget annat som fungerar. Ordet konst bildades för många sekler sedan ur ordet ”kunna”, men sen dess har själva kunnandet kommit att handla om fler konstnärliga kompetenser än att bara vara duktig med skulptur- eller målarverktygen., och idag kanske man kan sammanfatta universalmedlet till ett lyckat konstnärskap med ”konsten att få till det”. Själva presentationen, alltså, och givetvis kontexten, sammanhanget.
Själv har Lars Vilks, inspirerad av sin läromästare, den minst lika mytomspunne tyske konstnären Joseph Beuys och hans expanderade konstbegrepp, införlivat allt som hänt kring Nimis och hans andra omtalade utomhusskulpturer på stranden vid skånska Arild i verken. Till och med Länsstyrelsen i Skåne och deras handläggare har fått finna sig i att spela olika roller som delar av detta konceptuella konstverks eviga process.
I konsekvens med det skulle den misstolkade paletten mycket väl, enligt det Vilkska konstbegreppet, kunna kallas konstverk, trots Fahlströms och Åströms protester. Och dom olika turerna kring det tragikomiska misstaget skulle utan tvekan kunna beskrivas som en riktigt lyckad processperformance. Och Öyvind Fahlström hade ju enkelt kunnat utnämnda den trist ärtsoppsfärgade masonitskivan till konstverk – om han hade velat, men det hade han inget intresse av – då. Han strävade efter kontroll och ansvar för sina uttrycksmedel, även när han experimenterade som värst. Men senare, när han deltog i 60-talets performancerörelse skulle det, måhända, kunna ha passat.

För Lars Vilks var det i alla fall viktigt att få närstudera paletten ifråga, och även om dom konstnärliga kvaliteterna är oavsiktliga, har objektet, nästan 60 år senare, onekligen förvärvat det som Walter Benjamin kallade ”originalets aura”. Fahlströms för tidiga död i cancer 1976 och hans tilltagande postuma berömmelse över världen som följde decennierna därefter, bidrar förstås till det, men faktum är att det vilar något nästan pornografiskt över palettens stelnade färgsjok, för där kan man tydligt följa konstnärens penselföring innan färgen når duken. Längs kanterna finns flöden av rött, vitt, ockra och kimrök. I mitten är allt hoprört till en brun smetig virvel - som det ofta blir i stridens hetta. Och så, som sagt, blyertsskriften på baksidan som förnekar denna masonitskivas rätt till några som helst konstnärliga anspråk.
Kanske är det så att vi senare i livet, när vi känner av tidsavståndens verkningar, tillåter fetischismen att spela en större roll. Att komma i materiell kontakt med någon av kulturhistoriens sedan länge försvunna aktörer genom ett objekt, kan bli ett nästan generande intensivt möte.
I sin bok ”ART – den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet och den internationella samtidskonsten” tog Lars Vilks senare upp denna palett som exempel på konstens gränsdragningsproblematik. I detta fall hade en respekterad konstinstitution, i själva Konstakademins lokaler, visserligen av misstag, men ändå, utnämnt paletten till konstverk. Så frågan var om konstnärens röst vägde tyngre än institutionens? Lars Vilks håller entydigt på institutionen, och han skriver: ”Fahlströms deklaration förhindrar inte detta. Frågan är alltså inte om det är konst eller ej, utan om vilket konstnärligt värde det ska ges.” Slut citat.
Dom senaste 100 årens konsthistoria är fylld av exempel på helt okända konstnärskap som lyfts fram i efterhand av konsthallar och museer, ofta långt efter upphovsmännens och kvinnornas död – och deras möjlighet att lägga någon synpunkt på sin upphöjelse. Och när det gäller den moderna konsten kan vi helt krasst konstatera, att för många konstnärskap har det lönat sig att vara död. Ett faktum som ju tyvärr inte direkt gynnat konstnärerna själva.
Likaså finns många exempel på konstnärskap som lyfts fram låt säga 100 år efter konstnärens död, för att sedan vara totalt bortglömda ytterligare 100 år senare. Konsten är uppbyggd på smakideal som följer liknande förändringsprocesser som vår idéhistoria och vår människosyn.
Vi kan inte ens veta vad konstpubliken inners inne tycker om det dom ser, för majoriteten föredrar att hålla sina reaktioner väl dolda inom sig. Det är som konstnären Ola Billgren sa: man ser aldrig på folk vad dom känner inför mina bilder. Det är bara ibland det pyser ut, ibland långt, långt senare. Men det är också det som är det roliga med konsten – man vet aldrig vad den ger för effekter.

Karsten Thurfjell, medarbetare på kulturredaktionen

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista