Daphne du Maurier får mörkret att lysa

9:14 min

Författaren bakom Hitchcocks succéfilmer ”Fåglarna” och ”Rebecca” är en mästare på att skildra det obehagliga starkt och realistiskt. Ludvig Josephson slår ett slag för Daphne du Maurier.

Det är något drömlikt och tablåaktigt med Daphne du Mauriers skildringar av lyckliga tillfällen, av någorlunda normalitet och vardagstrivsel då katastrofen ännu inte inträffat. De liknar snarare idéer om lycka, normalitet och trivsel. Allteftersom det hos du Maurier ständigt lurande obehaget tränger sig på blir ljuden, bilderna och till och med dofterna mer påtagliga, inlevelsen starkare och stilen personligare.

Modernista förlag har gett ut två böcker med äldre översättningar av du Mauriers verk: ”Fåglarna och andra noveller” samt romanen ”Rebecca” från 1938. Och det finns alla skäl att än en gång upptäcka den engelska författaren och dramatikern, som levde 1907 till 1989 och gärna lät sig inspireras av den trakt i Cornwall där hon bodde stora delar av sitt liv.

I novellen ”Äppelträdet” blir en nyligen pensionerad tjänsteman änkling, då hustrun efter en kort tids sjukdom avlidit. Äktenskapet har varit olyckligt. Utan att någonsin gräla eller höja rösten har hustrun ideligen låtit maken förstå hur mycket hon vantrivs med tillvaron. De mest triviala vardagsbestyr har blivit till bördor som bokstavligen böjt och krökt henne. Onödiga och självpåtagna uppgifter, städmanier, inköpsrundor och andra plikter har utförts med ständigt antydda förebråelser mot maken och alla hans försök att avlasta hustrun har bestämt avvisats med ännu mer skuldbeläggande. När hustrun dör kommer maken snart över det. Pensionerad från sitt kontorsslaveri och med ordnad ekonomi ska han nu ägna sig åt att äta ute, gå på bio och göra en ordentlig semesterresa i det efter Andra Världskriget nu någorlunda återuppbyggda Europa.

Men det dröjer inte länge innan han lägger märke till att ett av äppelträden i trädgården faktiskt påminner om den avlidna hustrun. Det avviker från de andra friska träden med sin knotighet och brist på frukt. Och istället för att njuta av tillvaron så som han tänkt, ger sig änklingen in i en allt mer besatt kamp mot äppelträdet som inte lämnar honom någon som helst ro.

Och, än en gång, det är något ytligt och klichéartat i skildringarna av hur änklingen turistar i Italien och vågar sig på att bjuda upp unga flickor till dans på en piazza. Interiörerna från det lokala värdshuset, med sitt trivsamma småprat och lugna fryntlighet känns mer som hämtat från en turistbroschyr än en verklig upplevelse.

Medan den utförliga beskrivningen av hur hustrun, medan hon ännu är i livet, nästan driver honom från vettet med sina ständiga demonstrativa gäspningar är nästan obscen i sin realism och tydlighet. 

Som om allt det vackra och roliga i livet ligger oåtkomligt som i ett sånt där påskägg med titthål. Mera ett önsketänkande än något verkligt. Föraningen, obehaget, den brutala fasan är det verkliga, då varenda detalj plötsligt blir synlig och minsta ljud hörbart. Lukterna blir kväljande och sticker i näsan.

Paradoxalt nog är det ofta när händelseförloppet hos Daphne du Maurier övergår i det orimliga eller rent hallucinatoriska, som den där känslan av verklighet börjar inträda. I novellen ”Titta inte nu” möter vi det gifta paret som försöker få lite andrum från sorgen efter ett förlorat barn med en semester i Venedig. De solbelysta piazzorna och de pittoreska kanalerna med sina gondoler flimrar distanserat, som om det bländande ljuset skymmer detaljseendet. Först när det skymmer och paret går vilse blir staden synlig och påtaglig. Mycket av händelserna kommer att kretsa kring en syn som mannen får, ett varsel som det ska visa sig. Illusionen är så verklig i sin detaljrikedom att den förleder mannen att ställa till med en ordentlig oreda, där han drar in polis, hotellpersonal och ett par excentriska gamla tvillingsystrar.

I den avslutande berättelsen, titelnovellen ”Fåglarna”, går vi från de oroande aningarna och förebuden rakt in i den slutliga katastrofen. Och här är den inte privat och personlig, även om vi följer händelseförloppet genom den heroiskt kämpande familjen Hocken. Nu är det hela samhället och kanske resten av världen som drabbas, då fåglar av alla sorter gemensamt bestämt sig för att invadera hus och hem och attackera allt i sin väg. Från det första olycksbådande knackandet av en näbb på familjen Hockens sovrumsfönster skenar händelseförloppet mot undantagstillstånd och samhällskollaps. Annars trivsamma småfågelarter som kvittrar anspråkslöst i häckar och på åkrar, rasslar nu i flaxande pickande drivor över takets tegelpannor och svärmar in genom fönster och rökgångar i kollektivt ursinne. Liken efter starar och gärdsmygar som störtat in väggar och fönsterrutor ligger travade ända in i familjens förstuga. Och tolkningsmöjligheterna står nästan på kö. Det mer än antyds att de invaderande fågelsvärmarna kan uppfattas som en effekt av såväl rubbningar i det arktiska klimatet som av det hotande tredje världskriget.

Parallellt med ”Fåglarna och andra noveller” utkommer alltså även romanen ”Rebecca”, som precis som ”Fåglarna” blev förlaga till en av Hitchcocks mest kända filmer.

Här är det inte bara olyckorna och mardrömmarna som gör berättelsen alltmer synlig och tydlig allteftersom de hopar sig. Själva huvudpersonen Rebecca, som vi aldrig möter men som är ständigt närvarande, är till en början osynlig just genom att alla som känt henne, med den demoniska hushållerskan fru Danvers i spetsen, prisar och lovsjunger henne så till den grad att läsaren inte får något som helst grepp om vem hon kan ha varit. Sikten grumlas ännu mer av den änklingens alla tvångsmässiga tabun kring den döda, som han också tvingar på sin nyblivna flickhustru. Nya tabun byggs kring de gamla och Rebecca blir än mer otydlig, tills hon mera är en idé än en tidigare levande person.

Först när sanningen om hennes verkliga karaktär uppenbaras får vi syn på människan bakom legenden. Hon får plötsligt ett utseende och en personlighet. På samma sätt som det idylliska slottet Manderley med sina ägor får någon sorts påtaglighet först när dimman tätnar och trädgården bara tillfälligt lyses upp i skenet från nödraketerna från det grundstötta skeppet i havsviken, den kväll som är början till slutet för alla de lögner och illusioner som försänkt godset i ett slags tvingande halvslummer.

Att läsa du Maurier är lite som att ställa sig frågan ”Om du och jag bytte sinnen med varandra, skulle vi känna igen världen då?” Vistas vi i samma verklighet? Kan vi lita på våra intryck? Det enda rimliga sättet att förhålla sig till den tanken utan att bli galen, är att till slut, som kvinnan i novellen ”De blå linserna”, ödmjukt böja sig för att det är så här världen ser ut – för mig. Oavsett hur den upplevs av alla andra får man finna sig tillrätta i sin egen illusion, acceptera den och leva i den så gott det går.  För vad var egentligen en illusion? Så som världen såg ut innan en oförutsedd händelse, eller så som den efter denna händelse plötsligt framstår?

Ludvig Josephson, producent på Sveriges radio

 

Litteratur

Daphne du Maurier:

Fåglarna och andra noveller. Översättning Gerd Lilliehöök, Lisa Rothstein och Gösta Sellin. Förord av Johan Theorin. Modernista förlag, 2017.

Rebecca. Översättning Dagny Henschen och Hilda Holmberg. Förord Mattias Fyhr. Modernista förlag, 2017.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista