Dödsstråket som blev cykelväg: Ekots Daniela Marquardt i Berlin

3:58 min

Utrikeskrönikan 7 juni med Daniela Marquardt.

Berlin onsdag.

En förlängd helg är till ända men känslan sitter kvar i benen.

En utflykt på cykel till stadsdelen Wannsee i Berlins sydöstra utkant bjöd på härliga upptäcktsfärder, på slingrande vägar genom skogar och intill glittrande sjöar, långt från bullrig biltrafik och snålt tilltagna cykelstråk. Här var hela breda vägen bara till för tvåhjulingar och gående.

Lika glad och fri som man kan känna sig när man susar fram där idag, lika farligt och ofritt var det när vägen kom till. För det som idag är en, med vissa avbrott, 160 kilometer lång cykelväg runt västra Berlin, det var del av det som kallades dödsstråket, muren som slöt tätt kring Västberlin så att ingen östtysk skulle kunna lämna DDR via den kapitalistiska världens yttersta utpost.

Gränsen var ju inte bara en mur, utan en bred zon med flera livsfarliga fällor, spikmattor, hundar, minor och vakterna som hade order att skjuta varje misstänkt republikflykting. Av skräckanläggningen återstår nu, snart 28 år efter murens fall, bara patrullvägen som den enda fysiska kvarlevan och som har omvandlats till en inbjudande cykelled.

När jag cyklar här och passerar gamla ökända kalla krigs-skådeplatser som Glienicker bron, där öst- och väst-sidan bytte tillfångatagna agenter med varandra, då snurrar det vid tanken på de totala kontrasterna mellan då och nu. Hur omöjligt det var då, att tänka sig att det någonsin skulle bli annorlunda och hur svårt det är idag att tänka sig att människor så brutalt kunde stängas in och stängas av från varandra.

Medan jag rullar på svävar tankarna vidare, om friheten att kunna cykla här, friheten att cykla och det fredliga i att cykla. Jag tänker på långa resor jag gjort på cykel och alltid hälsats välkommen av nyfikna och öppna människor. Och jag tänker på den långa resan som cykeln har gjort.

För om bara några dagar, den 12 juni, firas cykelns 200-årsdag. Då var det en träram med hjul som man sparkade sig fram på, som de där som man idag kan se små barn springa fram med. Som så ofta var det en uppfinning av nöden, flera års missväxt hade drivit upp foderpriserna och det blev dyrt att hålla sig med häst. Det behövdes energisnålare transportmedel.

Uppfinnaren, Karl von Drais, vars namn lever vidare i dressinen, hyllades först för sin ”springmaskin”. Men den var ganska opraktisk och när priset på havre sjönk, kom hästen till heders igen. Efter flera motgångar i livet dog Drais utfattig bara några år innan cykeln försågs med kedja och pedaler och slog igenom på allvar.

På senare år har cyklingen firat nya triumfer. Här i Tyskland sätts försäljningsrekord år efter år och stad efter stad vill ta upp kampen med världsmästarna Amsterdam och Köpenhamn om att bli en attraktiv cykelstad. Men det är väldigt långt kvar här i bilens hemland, och särskilt här i huvudstaden, trots att kampen om utrymmet hårdnar för varje dag som fler och fler flyttar till Berlin.

Men om man lyckades med det som länge var en omöjlighet, att riva muren, varför skulle man inte på allvar kunna röja undan plats- och energislukande bilar och låta så många fler cyklar ta plats på samma utrymme?! Man behöver ju inte gå omvägen och först bygga murar för att sen, när de ändå kommer att rivas få fram vettiga cykelvägar, tänker jag medan jag cyklar fram på Berliner Mauerweg.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista