De verkliga hjältarna: Richard Myrenberg, Kigali

3:52 min
Utrikeskrönika den 14 augusti 2017. Kigali.

Kigali måndag.

Ja, så var det dags då. Det här blir min sista utrikeskrönika som Afrikakorrespondent.

Efter fyra år här, så flyger jag inom kort hem. Och det är klart att det ska bli kul att återse alla där, kunna gå in i en mataffär som har precis allt. Men jag kommer nog bara bli förvirrade av det breda utbudet.

Men gud vad jag kommer sakna denna spännande, roliga, härliga kontinent! Jag kommer sakna underbara Kigali som ligger så vacker på alla sina kullar, alla dessa rwandier som lyckats kämpa vidare från en hemsk historia, till vad som ser ut som en bra framtid.

Men det jag nog kommer sakna mest är alla dessa kollegor därute. Just nu är större delen av gänget i Nairobi för att bevaka oroligheterna där efter valet. Jag var där för några dagar sedan och stötte bland annat på Carl, Alfie och Jerome därute i slummen i Mathare där det var stenkastning och tårgasgranater. Sist vi sågs var nog i Bujumbura för två år sedan, då det också var kravaller. Nä, Jeorome stötte jag på i Banjul i Gambia i vintras.

Det är inte alltid vi känner varandra så väl, men med hjälp av sociala medier har man ändå en ganska bra koll på varandra. Griff som nu är åter i Goma i Kongo-Kinshasa, och åker runt med min Mc-hjälm. Patricia har åkt till Juba, men i Nairobi vi hann prata om franskans roll i Afrika, och var överens om att ska man bevaka hela kontinenten, ja då ska man kunna franska. 

Förutom alla dessa amerikaner och britter, har vi greker, australier, belgare, kenyaner, svenskar, norrmän, fransmän, Quebec-kanadensare, sydafrikaner och annat löst folk. Många är rätt unga utan barn, men det finns också rätt gott om småbarnsföräldrar. Det förekommer också en del mindre intriger, skvaller och retsam humor.

Men för det mesta leds vi av en stark kåranda. Vi möts ofta vid större nyhetshändelser, inte sällan lägen som nu i Nairobi där det kan vara kravaller och skottlossning. I dessa intensiva lägen samarbetar vi, vi tipsar och ger information om läget till varandra, vi går ofta i mindre grupper tillsammans om det drar ihop sig på allvar. Vi stöttar och hjälper varandra. Och hinner vi så ses man gärna för en öl och snackar av sig och utbyter erfarenheter. Det kommer jag sakna. Jag minns tex när jag kom till flygplatsen i Banjul i vintras för att se landets långvarige diktator flyga ut ur landet. Och vem möter man inte om Matina som tagit sig dit från Nairobi, Maxime som alltid berömmer mig för vad han tycker är min goda franska, och som numera har Dakar som bas. Från Paris så dök också Daniel upp i sista minuten, vi sågs senast i 40-gradig hetta i Ouagadougou inför valet i Burkina Faso 2015.

Det är ett kul gäng, som älskar det äventyr det är att bevaka den här kontinenten. Och även om några råkat illa ut, så har vi alltid möjligheten att åka härifrån, om vi skulle tröttna eller tycka det var för farligt. Den möjligheten har inte våra kollegor som är födda här.

Så därför ställer jag mig nu upp.

Och bugar med vördnad och respekt för alla dessa kollegor som tar betydligt större risker, som ofta arbetar i svåra miljöer, som inte sällan hotas. Estras, som kämpade på men fick fly Burundi efter att ha blivit misshandlad, John Allan, undersökande reporter i Kenya som ständig gräver fram nya saker, Dimanche i Burkina Faso som hoppas på en bättre framtid, Sainey från Gambia som är så glad att få komma tillbaka till sitt hemland efter år av exil i Senegal, och som nu jobbar på för fullt, unga Jeannette i Kamerun som tagit stora risker, som är ung och ambitiös och kommer gå långt, mina kollegor i Rwanda försöker tänja på gränserna, John i Sydsudan som knappt kan arbeta där längre, Nigel i Zimbabwe som också balanserar på slak lina, Valery, superproffsig burundier som fortsätter rapportera om övergreppen i Burundi från exilen i Kigali.

 

Tack för att jag fick träffa er!

Jag kommer att sakna er - det är ni som är de verkliga hjältarna.