Det ofödda barnet: Catarina Gustafsson i London

3:44 min

Utrikekrönikan den 17 augusti 2017. London.

London torsdag.

Jag kan inte sluta tänka på det här barnet. Det ofödda oskyldiga barnet som ligger där i sin mammas mage, i just nu någorlunda tryggt förvar. Mamman sover ibland på gatorna i en blå sovsäck, men oftast sover hon i en övergiven bil som står någonstans i Paddington.

Hon har tur, att hennes kille hittade den där bilen så de slipper sova ute om nätterna när det regnar och är kallt. Hon har varit ihop med den här killen nu i fyra månader. Han är inte far till barnet men han har sagt att han kan tänka sig att uppfostra det om relationen fortsätter. Inte adoptera men finnas där, för henne och för barnet.

Den blivande mamman mötte killen på gatorna någonstans här i London. Han hade hamnat i slagsmål på ett härbärge och var inte välkommen där längre. Han är väl runt 45 och har varit hemlös sedan han var 13. Hans tänder är gula och där tänderna möts är det mörkbrunt. Han har en vaken blå blick, fast ett öga är blodsprängt.

Han blev attackerad häromdagen. Han säger att någon bestämde sig för att dansa river dance på hans huvud, när han låg och sov, han skrattar lite rått. Jag försvarade mig men jag blev mest rädd för att min flickvän skulle bli skadad, säger han, hon bär ju på ett barn. Han verkar så snäll, jag tycker om honom. Han gör sitt bästa för att hålla hygienen, duschar på ett service center varje dag för fem pund. Försöker köpa märkeskläder på second hand-butiken. Jag tänker att han nog skulle vara ganska stilig om hans liv hade tagit en annan bana. Heroin, crack kokain, alkohol, metadon, cigg. Han älskar sina cigg! Nuförtiden bara alkohol och metadon förresten, och cigg.

Han tycker om att teckna. På en kartongbit skissar han en slingrande svart orm. Jag vill lämna något efter mig säger han, ett arv. Jag är lite av en entreprenör egentligen. Men.... Han tystnar.

Jag kan inte låta bli att röra vid honom för att visa att jag tycker att han är fin. Hans svarta luvtröja är blöt på armen. Han tittar på mig och ler. Vad sa du att du hette säger han? Catarina svarar jag och han tar min hand. Ett hårt varmt handslag. Jag ger honom alla mina kontanter, det är inte mycket, fem pund men det kan betala för morgondagens dusch. Han säger tack, God bless you.

Jag har svårt att slita mig från honom men reser mig upp och promenerar vidare i mina märkesjeans och allt för dyra t-shirt. Jag skäms, jag skäms över att jag är lyckligt lottad. Eller inte skäms kanske men det är något som skaver i bröstet. Skaver i magen.

Snart kommer han att packa ihop sin filt och sina kartonger. Möta sin flickvän som stryker lätt över magen med sin hand. Hon har suttit på en annan filt, på en annan gata och bett om pengar hela dagen. Hennes barn ligger därinne i hennes mage och vet inte något om vad som väntar.

Kommer barnet att få vara med sin mamma, kommer den ofödda babyn att ha påverkats av mammans hårda liv.  Kommer hon att orka ge sitt barn all kärlek och värme som det behöver. Kommer hon att få hjälp och stöd. Kommer hon att föda i den där övergivna bilen? Jag kan inte sluta tänka på barnet och dess förutsättningar.

I dag tänker jag gå och prata med honom igen, han med sneda smutsiga tänder som gillar att skissa. Jag tänker fråga honom hur hans flickvän mår. Kanske är det det här barnet som kommer att bli det arv som han lämnar efter sig. Jag tror han skulle bli en bra pappa, om bara förutsättningarna var annorlunda. 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".