Med Shakespeares sonetter i skärgården

11 min

När Shakespeare tappar intresset för sin publik kommer han ännu närmare, konstaterar Jan Henrik Swahn, som läser flera svenska översättningar av bardens sonetter.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag befinner mig återigen vid platsen för avskedet, den där sista sommaren med familjen; släkthuset på Knösö i Blekinge skärgård där jag för fyrtio år sedan, veckorna innan jag flyttade hemifrån, bevittnade min fars mödor med att få pli på William Shakespeares sonetter, skrivna knappt fyrahundra år tidigare. "En sonett om dagen" var hans motto.

Tretton år har gått sedan den sista Swahndikten skrevs på Knösö. Enstaka diktutkast kan fortfarande hittas i lådor eller ute i vedbon. Diverse favoritlektyr och de gamla lexikonen finns också kvar. The Universal English Dictionary, "in a class of itself" om man får tro Times Literary Supplement, står lutad mot lika bastanta franska ordböcker, samtliga insvepta i genomskinlig plast mot mott och mal och inte längre redskap för översättarbedrifter. Hemma i Malmö där arbetet med sonetterna avslutades står än tyngre lexika kvar, beredda att rycka in om det skulle behövas.

Våren 2017 utkom ännu en tolkning av Shakespeares sonetter, signerad Lena R Nilsson. De är välljudande, fria och räds inte rimpar som hjärta och smärta. Betydligt mer texttrogna är Martin Tegens tolkningar från 2007 medan Eva Ström i sina tolkningar utgivna 2010 följer något slags gyllene medelväg. Alla fyra tolkningsvolymerna får vara med här, följa med ut till ljugarbänken med utsikt över sundet och sedan, när kvällen blir fuktig och det sista solblänket slocknar bakom Verkö, följa med tillbaka in igen till långbordet i storstugan, vid fönstret som vetter mot appladalen. Där ligger även K A Svenssons enligt min fars egen utsago väl lundensiska översättningsförsök från tidigt sextiotal. De var vad han hade att jämföra med, vid sidan om akademiledamoten Carl Rupert Nybloms högstämt romantiska men absolut läsvärda och sköna tolkningar från 1871, som finns tillgängliga på Litteraturbanken och Projekt Runeberg på nätet.    

Ett minne väcks till liv. Som sjuttonåring såg jag något egendomligt i huset hemma i Malmö. Jag måste ha gått ner i källaren för att fråga min far om något men hittat kontorsstolen tom och den elektriska skrivmaskinen avslagen. Men ett papper satt kvar under valsen. Nyfiken i en strut som jag var började jag läsa: "Ett ungt och aldrig odlat kvinnosköte / ska villigt öppnas för din hårda plog". Vad var detta? Jaha, det var alltså en sonett av Shakespeare.

Nu, många sedda eller lästa Shakespearepjäser senare, lär mig Eva Ström att bilden med mannen som plöjer kvinnans åker var allmängods vid denna tid. Vi befinner oss långt från den höviska trubadurdiktningen. Det är sent 1500-tal och den unge Will står inte med en luta under någon fager jungfrus balkong utan är inbjuden till slottet hos någon ung litterär mecenat som tagit sig an honom och då måste ju någon form av motprestation levereras också. Säkert har Shakespeare sedan taffeln brutits eller redan i väntan på efterrätten fått allt ljus på sig och underhållit sitt sällskap med några nyskrivna sonetter. Eva Ström betonar starkt att sonetterna kanske inte i första hand skrivits för att publiceras utan just för att läsas i ett slutet sällskap, där själva uppläsningen gett stort spelrum för möjligheterna att betona exempelvis ekivoka underströmmar som annars kanske skulle ha förblivit dolda. Därmed är det lätt att se sonetterna som ett slags förövning till de senare pjäserna. Och eftersom Shakespeare vid den här tiden redan arbetade som skådespelare visste han nog en del om hur man vinner sin publik. Men ändå. De sjutton första sonetterna handlar alla mer eller mindre om samma sak – att den fagre mecenaten borde sluta onanera och i stället gifta sig och skaffa barn. Inte kan man väl kväll efter kväll resa sig, klara stämbanden och läsa ännu en sonett om detta? Eller om det nu var en gång i veckan som det var träff på slottet. Det låter mer som ett beställningsverk av oroliga föräldrar, undrande över varför deras son verkar så totalt ointresserad av vackra flickor.

De första 126 av de 154 sonetterna förefaller vara riktade mot denne rike yngling. Sedan flyttar Shakespeare sitt fokus till den mörka damen. Jag har alltid tolkat detta som att hon var en kvinna klädd i svart, eller möjligen svarthårig. Eva Ström tror mer på att hon kallades mörk för att hon var av afrikanskt ursprung och kanske därtill prostituerad och ger belägg för att sådana mörkhyade prostituerade fanns i England på Shakespeares tid. Men kanske var hon helt enkelt bara en uppfinning för att komma bort från klichéerna om "the fair mistress"? Sonetterna innehåller en del av sin tids allmängods. Det ingick så att säga i genrekontraktet. Att skriva sonetter handlade inte bara om rim och meter utan även om att turnera bilder och uppfattningar på ett inom rimliga gränser nytt och oväntat sätt. Och vad passade väl då bättre än en mörk och frigjord kvinna som ställde adelns dygdemönster i skamvrån?

Det sen kväll. Fåglarna har tystnat. Sprakandet från brasan är det enda som hörs. Jag sitter på en pall framför elden och lyser på sonett 125 med en ficklampa. Det är en ensam poets dagbok jag läser i och det märks på tonen att det är dags för avsked. Hela sonettcykeln har spårat ur och blivit opublicerbar, färdig att läggas på hyllan. Det är adjö till samtiden. Adjö till ynglingen och adjö till konsten, adjö till retoriken, de döda metaforerna och de platta rimmen. Nu är det äkta känslor som ska uttalas och då ska de uttalas jämlikt, bortom alla sociala skrank, i en sonett som inte hör offentligheten till. Så det gör Shakespeare. Som en jämlike. Adjö med dig, yngling, ha ett bra liv. Och ni som dröjt vid formens sak och betalat dyrt för konstlad kost framför en enkel smak och nu stå gapande på dumboms vis, adjö även med er. Så här låter det i min fars tolkning:

         

Jag kunde om så varit varit en

som bar din tronhimmel som en gärd av aktning

jag kunde slavat mer för eftervärlden, men

dess mark är föga lönsam i förpaktning;

så ofta jag har sett formalitetens offer

som slösat tills de stupat på sin hyra,

som bytt sin vardagskost mot dyra stoffer

och fått ett dyrköpt Intet att bestyra;

nej, låt mig tillbe i min inre krets

och tag emot min enkla offergärd

en ringa, konstlös gåva som beretts

av Ge och Ta, – för allt vad den är värd;

     kräk, som bär skvaller, bort åt alla håll,

     en trogen själ står utom er kontroll.

 

Precis som Shakespeare någonstans i sin sonettcykel till den sköne ynglingen tycks ha tappat intresset för sin publik och blivit alltmer upptagen av själva sonettcykeln märker jag hur läsningen för mig allt längre bort från Shakespeares villkor och samtid och istället djupare in i själva textens universum. Någonstans försvinner klichéerna och de retoriska greppen ur sikte. Den svarta damen bleknar, den unge mecenaten avpolletteras, någonting oerhört bara det. Men kanske behövde inte Shakespeare mecenatspengarna längre. Kanske blev han trött på hela den världen.

Till slut känns det som om sonetterna är skrivna bara för mig, eller kanske för dig.

Jan Henrik Swahn, författare och översättare

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".