Tills kometen kommer – titta mot skyn!

11 min

Förr eller senare kommer jorden att kollidera med en komet. Och vi hade kunnat göra någonting åt det. Maria Küchen funderar över en passiv mänsklighet under en aktiv himmel.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Andra veckan i augusti varje år passerar jorden genom meteoridbältet Perseiderna. Det ger upphov till fantastiska stjärnfall.

Perseiderna heter som de gör, eftersom stjärnfallen ser ut att komma från stjärnbilden Perseus. Fast ”stjärnfall” är ett missvisade ord. Det handlar inte om stjärnor som faller, utan om grus och stenar som dras in i jordatmosfären och brinner upp.  ”Eldsten” vore ett lika vackert ord som som ”stjärnfall” och lika korrekt som ”meteor”.

Jordens gravitation gör att meteorider, stenar ute i rymden, dras in mot vår planet. De störtar så fort mot jordytan att deras friktion mot luften får dem att fatta eld och förvandlas till meteorer. Är de så stora att de inte brinner upp helt i atmosfären, då slår de i marken och sedan hittar vi kanske en meteorit, en sten från rymden här på jorden.

I flera tusen år har stjärnhimlen varit föremål för vetenskapligt studium, men den förblir också en urkälla till myter som gestaltar människans mest grundläggande skräck, längtan, förtvivlan och hopp.  Stjärnbilden Perseus är döpt efter en hjälte i grekisk mytologi – fast ”stjärnbild” är strängt taget ett lika felaktigt ord som ”stjärnfall.” Det finns inga stjärnbilder. Det är våra hjärnor som skapar dem, vår drift att hitta mönster och mening även där det inte existerar.

Perseus räddade prinsessan Andromeda från att slukas av sjöodjuret Ketos. Han höll upp Medusas avhuggna huvud framför monstret som förstenades, alla som såg Medusas ansikte blev till sten. Hela berättelsen gestaltas på natthimlen, där odjuret Ketos representeras av stjärnbilden Valfisken.

Om man idag nämner Andromeda tänker kanske de flesta på en galax drygt två miljoner ljusår bort, snarare än på en forntida afrikansk mytologisk prinsessa. Inte lika många känner till Andromeda-galaxens vetenskapliga namn: Messier 31, M31, eller NGC 224.

Rymdens storslagna fysikaliska och matematiska regelbundenhet gör att ”stjärnfallen” Perseiderna kan förusägas. De uppstår när jorden årligen passerar genom meteoridbältet som finns i kometen Swift-Tuttles bana. Någon gång i framtiden, andra veckan i augusti, kommer jorden i värsta fall inte bara att passera genom den grusiga kometbanan, utan krocka med själva kometen.

Kometer ligger i omloppsbana kring solen. Ofta handlar det om väldigt långa banor. Ett enda varv kan ta tusentals år. Swift-Tuttle har en omloppsbana kring solen på hundratrettiotre år och passerade riskabelt nära oss senast år 1992.

Då klarade vi oss ändå från en kollision med god marginal. Det lär vi också göra nästa gång det är dags, år 2126, men Swift-Tuttle hotar jordens existens på allvar.

I Tintin-albumet ”Den mystiska stjärnan” predikar en förryckt gatuprofet om världens slut, medan en främmande himlakropp närmar sig vår planet. Samtidigt i observatoriet räknar astronomerna ut exakt på minuten när jorden ska gå under. Mer kan de inte göra. Här gestaltas vetenskapens hjälplöshet inför skeenden bortom människans kontroll.

”Den mystiska stjärnan” kom till under andra världskriget, precis som ursprungsversionen av Tove Janssons muminbok ”Kometen kommer”. Båda verken speglar andra världskrigets stämningar. Även om hotet från rymden i båda böcker är högst realistiskt så är det främst människans destruktivitet de båda verken speglar.

Kärlek och lekfullhet räddar mumintrollen och deras vänner från katastrofen. I grottan där de har tagit skydd har de i alla fall varandra. Och i ”Den mystiska stjärnan” är vetenskapen trots allt mänsklighetens hopp. Forskningsfartyget Aurora rycker ut med Tintin ombord för att inspektera den främmande himlakroppen som slagit ner i havet. Tintin, sinnebilden för den rationelle västerländske vite mannen, tar sitt ansvar.

Långt från solen är kometerna mörka nerfrusna block av is, grus och stenblock. När de närmar sig solsystemets centrum värms de upp. Ångan från dem bildar ett spår i rymden som lyses upp av solen. Kometen ser ut att ha ett brinnande hår. Ordet ”komet” har sina rötter via latinet i ett forngrekiskt ord för långhårig.

Förr eller senare kommer jorden att träffas av någon av dessa håriga stjärnor. Sannolikheten är hundra procent, om jag får tro astronomen och kometforskaren Alan Hale.

På nittiotalet var han en av dem som upptäckte kometen ”Hale-Bopp”.

Vi såg inte den kometen komma förrän den redan var nära oss. Hade jorden råkat ligga på kollisionskurs med den, då hade det inte funnits mycket att göra.

Hale-Bopp har en omloppstid på mer än 2500 år. Förra gången den passerade jorden lämnade det inga spår i historien. Farligast för vår planet är just sådana kometer, med så långa omloppsbanor att vi inte vet att de finns förrän de plötsligt dyker upp.

Jag lyssnar på Alan Hale i Tuscon, Arizona, på ett seminarium om hur jorden kan skyddas mot kollisioner med kometer. Hale säger att han önskar att det hade varit Mars och inte Jupiter som träffades av kometen Shoemaker–Levy 9 år 1994. I så fall skulle vi ha suttit vid ringside rent vetenskapligt.

En rad fragment av Shoemaker - Levy 9 pepprade Jupiter som från en kulspruta, genomborrade dess tunga atmosfär och slog in i planetens yta. Resultat blev undersköna eruptioner.  Det var ett spektakulärt skådespel, men hade samma komet träffat oss, då hade det varit slutet.

Forntidens människor var alltså något på spåren när de betraktade kometer som bärare av dåliga nyheter. På 1400-talet definierade påven Halleys komet som ”ett djävulens instrument” och bannlyste den. Det bekom dock inte kometen som fortsätter passera jorden vart sjuttiosjätte år. En kometpassage 1528 beskrevs av en fransk läkare som ”så fruktansvärd, så skrämmande, att vissa dog av fasa och andra blev sjuka”.

Även Hale-Bopps passage nära jorden 1997 inspirerade till hotfulla sägner. Den påstods ha en mörk följeslagare, ett rymdskepp fyra gånger så stort som jorden, kontrollerat av utomjordingar.

Samtidens sagor inspirerade av stjärnhimlen handlar om utomjordingar, inte om monster och prinsessor. Det reella hotet från skyn har fått NASA att börja skissa på försvarssystemet DART, som förhoppningsvis ska kunna förändra banorna hos farliga främmande himlakroppar.

Att skjuta sönder dem med till exempel en atommissil är ingen bra idé. Det skulle bara få den sönderslagna kometen att träffa jorden på ännu fler ställen, med ännu värre effekt.

Ett riktigt stort rymdfartyg kan genom sin gravitation ändra en kometbana. En farkost stor som en buss är ungefär vad vi människor skulle kunna prestera snabbt, men det är inte ens i närheten av vad som behövs för att kunna rubba exempelvis kometen Hale-Bopp.

Så varför bygger vi inte ett tillräckligt stort rymdfartyg i god tid, nu genast, och lägger det i beredskap ute i rymden? Vi som bevisligen kan åka till månen? Det kan man fråga sig. Och varför åtgärdar vi inte klimatkrisen? Massfattigdomen? Därför att människan är en art som ofta tänker i alltför korta perspektiv.

Men – trots allt får man önska sig något varje gång en stjärna faller. Man får ligga i gräset i den ljumma klara augustinatten, spana mot stjärnbilden Perseus och se hundratals stjärnfall i timmen, eldstenar, brinnande rymdgrus, och drömma om räddning. Och även om kometen en dag faktiskt kommer, om hundra eller tiotusen eller en miljon år, så händer det inte nu. Det korta perspektivet är tröstande ibland. Just nu under stjärnhimlen är vi ändå vid liv.

Maria Küchen, författare och kritiker

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".