Andrej Platonovs litterära revolution

10 min

Den ryska författaren Andrej Platonovs poetiska vision var för djärv för regimen. Dan Jönsson undersöker hans förhållande till revolutionen i romanen "Tjevengur”.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Längst in i varje människas innersta finns en osynlig kärna. Den kallas själen; man brukar säga att den är odödlig. På samma sätt finns längst in i varje samhälle en gemensam nervknut, osynlig men stark. Folksjälen, kallas den av nationalromantikerna. Värdegrunden, i de liberala demokratierna. De marxistiska historiematerialisterna brukar tala om produktionsordningen. Om man löser upp den knuten faller samhället sönder. Det som sker när en samhällsordning störtas eller går under är alltså att, precis som när en människa dör och den odödliga själen blir fri, så förlorar folksjälen, eller produktionsordningen, vad man nu vill kalla den, sin fysiska hemvist i samhällskroppen och börjar leta efter ett nytt ställe att slå rot. Det är därför revolutioner är så svåra att lyckas med. Förr eller senare, när man minst anar det, sticker nationalismen upp ur den liberala värdegrunden, eller privategendomen ur den kollektiva gemenskapen, och kväver det nya, som ett ogräs.

Ungefär så kan man beskriva förutsättningarna i den sovjetryske författaren Andrej Platonovs stora roman ”Tjevengur”. Vi befinner oss några år efter revolutionen, i ett lantligt sydryskt landskap där klasskriget mellan de vita och de röda arméerna har slagit den gamla bondevärlden i spillror. Samtidigt visar sig den nya socialistiska ordningen än så länge mest som abstrakta dekret och högstämda paroller, när den nu inte drabbar mer brutalt i form av krigskommunismens livsmedelsrekvisitioner eller rena massmord. Vid denna nollpunkt i historien beger sig den unge ”Sasja” Dvanov och hans äldre vapendragare Kopjonkin på hästen Proletärkraften iväg för att söka efter en stad långt ute på stäppen vid namn Tjevengur, där kommunismen enligt ryktet ska ha blivit verklighet.

Det visar sig, när de väl kommer dit, vara en märklig kommunism, född i blodet från brutala massavrättningar och där det enda produktiva arbetet utförs av solen med hjälp av en sorts primitiva solfångare. Stadens invånare är upptagna med besynnerliga sysselsättningar som att flytta hus och trädgårdar hit och dit eller hjälpa varandra med diverse vildvuxna projekt helt utan ekonomisk betydelse. Som en av invånarna förklarar: ”Vi arbetar inte för nyttan, utan för varandra”. Det är en idealism som till och med för revolutionens tjänstemän och ideologer verkar naiv och världsfrånvänd. Och ur djupen under den tunna kommunistiska myllan hämtar förstås de gamla feodala och kapitalistiska produktionsordningarnas rötter ny kraft.

Andrej Platonovs romaner passade aldrig in i den sovjetiska kulturmallen, och när de nu sent omsider kommer ut i fullt format har de ofta tolkats som en frän kritik av socialismen, med sina råa skildringar av våld och vanmakt, misär och godtycke. Men det är en alltför bekväm läsning. Platonov skrev inte om revolutionen, han skrev mitt i den. När ”Tjevengur” kom till var han i tjugofemårsåldern och i full karriär som elektroingenjör just i de vidsträckta provinser som romanen skildrar. Platonov själv var övertygad kommunist, och trots att hans böcker aldrig fick ges ut förblev han av allt att döma lojal med revolutionen, till och med under trettiotalets stalinistiska istid när han gjorde några fåfänga försök att anpassa sig till den socialistiska realismens påbud. Men varken allegorin om den föräldralösa fallskärmshopperskan och tunnelbanesprängerskan i ”Lyckliga Moskva” eller berättelsen om socialismens ankomst till det centralasiatiska nomadfolket ”Dzjan” blev några uppbyggliga ideologiska moraliteter. Platonovs blick var alltför klar och visionär, hans poetiska fantasi för djärv, hans röst för sprucken och orolig.

Men det är denna röst som gör Platonov unik. Det han gör i ”Tjevengur” är att han försöker hitta ett nytt sätt att beskriva den nya verklighet som tar form i Sovjetryssland. Vid denna historiska nollpunkt måste också språket ställas vid en nollpunkt; i ”Tjevengur” resulterar det i en splittrad mosaik av realism och naivism, fantasterier och satir. Berättarrösten är varken allvetande eller subjektiv; ”Tjevengur” är istället en kollektivroman som i ett hallucinerande flöde rör sig in och ut mellan gestalternas medvetanden och ibland långt över deras huvuden, mot det fjärran Kreml där Lenin sitter och skriver – ibland får jag nästan känslan av att det är denne mytiske Lenin som är berättaren. Kanske är ”Tjevengur” en dröm som spirar mellan raderna i hans skarpa analyser och dekret? Om den nu inte är själva motsatsen – för om det är något som genomsyrar den här romanen är det den marxistiska dialektikens övertygelse att det är motsättningarnas kamp som driver historien framåt. Även romanens historia, förstås – när en av invånarna i Tjevengur säger att ”här finns kommunism och motsatsen” får han det att låta som en självklarhet. Annars vore ju ingen utveckling möjlig.

Men Platonov omsätter alltså den abstrakta teorin i fysisk, rent ut sagt blodig handling. Han fortsätter på samma väg i romanen ”Grundgropen”, som utspelar sig under kollektiviseringen i slutet av tjugotalet och där ett arbetslag håller på att lägga grunden till ett hus åt proletariatet – ett sisyfosprojekt som hela tiden hindras av motstridiga dekret och försvåras av våldsamheter och umbäranden. Symboliken är lika omöjlig att missa som den är lätt att missförstå för en eftervärld som tycker sig veta hur historien slutade. Det man bör tänka på är att Platonov skrev utan facit – alla hans romaner kom till i stort sett samtidigt med de skeenden de skildrar och det öppna, ofärdiga i dem är en effekt av det. ”Tjevengur” och ”Grundgropen” slutar båda i tragedi – ”Tjevengur” när en grupp kosacker går till storms mot staden, ”Grundgropen” med den lilla flickan Nastias död. I ett kort efterord till den romanen klargör Platonov sina avsikter: ”Författaren”, skriver han, ”kan ha misstagit sig när han i den lilla flickans död framställde undergången för den socialistiska generationen, men detta misstag skedde endast på grund av en mycket stor oro för att förlora något älskat – en förlust som skulle vara liktydig med att inte bara hela det förgångna utan också framtiden ödelades”.

En sådan programförklaring verkar svår att ta på allvar idag. Och just därför tror jag att man ska försöka. Kanske bör vi om den ryska revolutionens betydelse säga som Kinas premiärminister Zhou Enlai lär ha sagt om den franska: ”Det är för tidigt att säga”. I Platonovs romaner finns mycket som känns främmande hundra år senare – den revolutionära mytologin flätas ihop med kristna frälsningsmetaforer, men också med obskyra paralleller till den futuristiske vetenskapsfilosofen Nikolaj Fjodorovs ”biokosmiska” program, som Platonov var starkt influerad av och som såg återuppväckandet av de döda som den stora ”gemensamma saken”. För Platonov och hans generationskamrater var revolutionen så mycket mer än ett uppror och ett maktskifte: den var ett steg in i en ny epok, en existentiell omvälvning. Och Platonovs romaner är nog så nära man kan komma själen i den övertygelsen. Odödlig eller inte: i alla politiska visioner som vågar sig bortom det beståendes horisont finns ett litet frö av den. Det enda vi kan vara riktigt säkra på är att vi inte heller nu sitter med historiens facit på hand.

Dan Jönsson, författare och kritiker

(Essän sändes första gången 26/6 2017) 

 

Andrej Platonov på svenska
Don Quijote i revolutionen, översättning Sven Vallmark. Norstedts, 1973.
Grundgropen, översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2007.
Lyckliga Moskva översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2008.
Dzjan, översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2009.
Tjevengur, översättning Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz, 2016.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista