Homoanklagelsen fäller fortfarande mäktiga män

10 min

På Medeltiden kunde anklagelsen om att vara homosexuell kosta en livet. Men likheterna med den grymma dåtiden finns idag, skriver Tor Billgren.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

1998 greps den zimbabwiske politiske veteranen Canaan Banana, anklagad för sodomi och sodomitiska övergrepp. På 80-talet hade han under sju år varit landets förste president, innan premiärminister Robert Mugabe tog över posten och gjorde den mer enväldig. Banana dömdes senare till 10 års fängelse. Han avtjänade sex månader, och avled 2003 i cancer – sedan länge politiskt neutraliserad.

Ett mer aktuellt exempel är Anwar Ibrahim, oppositionspolitiker i Malaysia. Sedan 2014 avtjänar han ett femårigt fängelsestraff för homosexuella handlingar.

Zimbabwe och Malaysia är länder där homosexualitet inte bara är kriminellt, utan också tabu och stigmatiserande. I båda fallen finns misstankar om att anklagelserna skulle kunna vara politiskt motiverade – ett sätt att röja de anklagade ur vägen.

I Sverige har vi kommit längre, är det lätt att säga, och det är ju också sant – men det skadar inte att erinra om att det så sent som 2004-2005 stormade kring dåvarande ordföranden för Kristdemokraternas ungdomsförbund. Då användes det faktum att han var öppet homosexuell som ett sätt att röja honom ur vägen. Hans sexualitet ansågs skada förbundet och han fick lämna uppdraget efter ett år.

Det var på 1200-talet som man i Europa började kalla män som gjort sig skyldiga till samkönade sexuella handlingar för sodomiter, med anspelning på berättelsen om Sodom och Gomorra i Första Mosebok. Begreppet innefattade även sex med djur och mycket annat, men i det här sammanhanget avgränsar jag mig till manligt umgänge. Under 13- och 1400-talet inrättade storstäder som Florens, Paris och Venedig kommissioner med uppdraget att förfölja och bestraffa sodomiter. Män ur alla samhällsklasser drabbades av denna häxjakt.

”Det är svårt att tänka sig en mer graverande anklagelse i 1300-talets samhälle”, skriver historikern Henric Bagerius i sin bok ”Olydnandens söner”. Den har undertiteln ”Sodomi som politiskt vapen i det senmedeltida Europa”, och handlar om fyra kungar, som på olika sätt anklagades för sodomi. Richard II av England, Henrik IV av Kastilien, den svenske 1300-talskungen Magnus Eriksson och Edward II, som är den jag ska fokusera på här. Han regerade England under en 20-årsperiod från 1307.

Alla kungarna som Bagerius skriver om, hade ett mindre antal hovmän och rådgivare omkring sig än vad som var brukligt. Dessa gunstlingar fick stora landområden och fina titlar – de var ofta lågättade, unga, och säkert vackra. Så det är klart att snacket började gå.

På bokens omslag finns en målning från 1872, där kung Edward och hans förste gunstling, den jämnårige Piers Gaveston sorglöst och skämtande promenerar i en park, medan baroner och stormän – det vill säga de som var vana att ha tillgång till konungen – står en bit bort och betraktar det hela med stor skepsis.

Det finns inga kärleksscener i Henric Bagerius bok – han håller sig till vad som de facto är skrivet av krönikörer och historiker. Men de båda unga männens relation har ändå inspirerat många konstnärer med homoerotisk inriktning, den mest explicite är väl Derek Jarman, som 1991 gjorde en film baserad på Christopher Marlowes pjäs om Edward II.

Kungens kritiker talade oftast inte heller om sexuella handlingar rakt ut, utan använde sig på ett utstuderat sätt av luddiga begrepp som ”onämnbara” handlingar eller ”obscena intimiteter”, för att så frön i omvärldens sinnen.

Det var inte förrän 1326 som en biskop sa rakt ut i en predikan att kungen är sodomit. Året efter avsattes och fängslades Edward II, och dog under mystiska former, som jag ska återkomma till.

Men medeltidens sodomianklagelser hade fler aspekter än de sexuella. När Edward valde ut EN förtrogen man, störde det en traditionell maktbalans som var skriven i sten, eller till och med given av Gud. Att rubba dessa hierarkier var i sig ett brott mot naturens ordning. Dessutom förkvinnligade kungen sig, om han gjorde sig beroende av en enda man.

”Som retorisk figur hjälpte då sodomin till att sätta ord på en olust hos rikets stormän”, skriver Henric Bagerius i ”Olydnadens söner”.

Ordningen kunde också rubbas om förhållandet mellan kungen och drottningen inte följde normen. Det var viktigt att deras roller kompletterade varandra. Kungen skulle vara beslutsam och behärskad, medan drottningen skulle vara mild – och de skulle ha samlag enligt naturgivna föreskrifter. På så vis var kungaparet en förebild för undersåtarna och för samhället i stort. Om det uppstod en klyfta, som mellan kung Edward och hans okuvliga hustru, drottning Isabella, var ordningen satt ur spel och riket i fara.

Kung Edwards fiender i adeln lyckades så småningom röja de störande elementen ur vägen. 1312 avrättades Piers Gaveston, han på bokens omslag, och 1326 gick en annan av kungens gunstlingar, Hugh Despenser den yngre, ett grymt öde till mötes. Avrättningen av honom finns på en mycket känd målning, där man ser Despenser stå högt uppe på en stege. Han är blodig i skrevet, och torson är uppskuren så att hjärtat blottas. Nedanför stegen brinner ett bål. Bödeln har alltså först skurit av hans könsorgan och kastat dem i elden, och står i begrepp att skära ut hans hjärta, som också kommer att slängas på bålet.

Några decennier efter Edwards egen död började det cirkulera rykten om att han hade mördats: Den fängslade kungen skulle ha överrumplats i sömnen och fått ett glödgat järnspett uppkört i ändan.

Oavsett vad som verkligen hände, så skapade eftervärlden en tillfredsställande balans i frågan, en heteronormativ harmoni. En berättelse där kungahuset på ett närmast rituellt sätt renades från den sodomitiska synden – både den köttsliga och den symboliska. Förförarens kön och hjärta förtärdes av eld, liksom den förfördes innanmäte. Så långt ”Olydnadens söner” av Henric Bagerius.

700 år har gått. Som jag gav exempel på från Zimbabwe och Malaysia i början av essän, kan sodomianklagelsen fortfarande fungera för att neutralisera politiska motståndare. Ett annat försök är homoryktena som cirkulerade kring Frankrikes president Macron i samband med valet. De passade dessutom väl in i den medeltida modellen, med en hustru som rubbar den traditionella maktbalansen. Macron är ju gift med sin fjorton år äldre före detta lärare.

Men idag finns det också en annan, mer subtil typ av sodomianklagelse. Jag tänker på den genre av humoristiska fotocollage och bildmanipulationer som svämmar över sociala medier, där Vladimir Putin eller Donald Trump, sminkas som dragqueens eller avbildas i intima omfamningar.

De här bilderna är säkert välmenande. Trump- och Putin-humoristerna ser sig som allierade med gayrörelsen, som de tror sig stötta genom att förolämpa dess fiender. Men samtidigt befäster de ju också föreställningen, att det ÄR en förolämpning att bli utmålad som homosexuell – och därmed bidrar de till att hålla ett av medeltidens sunkigaste och mest ödesdigra politiska vapen välputsat och blankt.

Tor Billgren, frilansjournalist

 

Litteratur

Henric Bagerius: Olydnadens söner – Sodomi som politiskt vapen i det senmedeltida Europa. Natur & kultur, 2017.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".