Ett avsnitt från Utrikeskrönikan
2:58 min
Välkomnad men inte välkommen: Stephanie Zakrisson i Kairo
Tis 29 aug 2017 kl 10:00
Utrikeskrönika den 29 augusti 2017. Kairo.

Kairo, tisdag

Välkommen till Egypten, säger de på informationsministeriet när jag ansöker om presstillstånd.

Men hur välkommen är man som journalist egentligen, i ett land där journalister fängslas, där nyhetsredaktioner stängs ner och där kritiska mediers hemsidor blockeras?

Välkommen till Qatar, säger de.

Där intervjuar jag chefsingenjören för fotbollsarenabygget i Qatar och han kallar byggarbetarnas boende för femstjärnigt.

Men när jag ville åka och se denna femstjärniga by var det plötsligt omöjligt. 

– Nej nej, inte med så kort varsel. Men jag är här i två dagar till? 

– Nej det går inte, vi måste följa våra säkerhetsrutiner. Kanske nästa gång.

Välkommen till Turkiet.

Landet där runt 150 journalister sitter fängslade, och där en parlamentsledamot dömts till 25 år i fängelse för att ha gett information om vapensmuggling in i Syrien till en tidning.

Välkommen till Israel, där premiärministern vill stänga ner Al-Jazeeras kontor i Jerusalem och frånta bolagets journalister sina presstillstånd. Där jag själv blev beordrad av polisen att lämna Gamla Stan i Jerusalem när jag ville se hur de nya säkerhetsåtgärderna runt det heliga området såg ut.

Välkommen till Gaza, där man inte får prata om att droganvändningen och självmorden ökar, tio år efter att Hamas tog kontrollen.

Någon dag innan jag anlände har Hamas meddelat att jag inte får rapportera något om homosexuella i Gaza.

Det är inte så svårt att förstå var det kommer ifrån, de måste ha hittat min krönika som jag gjorde i anslutning till att Pridefestivalen i Stockholm inleddes. Då pratade jag om bristen på rättigheter för hbtqi-personer i flera länder i Mellanöstern, och hur jag själv är privilegierad som hemma på Stockholms gator kan gå hand i hand med vem jag vill, oavsett kön.

Den friheten saknar jag här.

Men jag saknar också det som för mig är något av det svenskaste som finns – pressfriheten. Rätten för oss journalister att granska vad vi vill, och rätten för medborgare att berätta för oss om missförhållanden eller korruption.

Bristen på de rättigheterna är något man kanske tvingas vänja sig vid när man arbetar som journalist i vissa länder. Men jag blir lika upprörd varje gång. Det är en ständig balansgång. Varje bild jag lägger upp på Facebook, Instagram, Twitter, varje inslag, krönika eller reportage jag gör – jag måste räkna med att jag har ögonen på mig. 

En man jag intervjuade i Gaza vars namn jag inte kan berätta, har torterats på grund av sina kritiska åsikter.

Om jag intervjuar någon som är kritisk eller berättar om saker som inte är tillåtna kan de råka illa ut. För även om jag kan resa vidare, är personerna som jag intervjuar kvar.

 

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".