Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
10 min
Sigrid Hjertén visste färgernas vikt
Ons 30 aug 2017 kl 13:04
Sigrid Hjertén uppgav i en intervju att hon bara målade för nöjes skull och istället gick upp i sin mans arbete. Hennes konst berättar en annan historia, konstaterar Linda Fagerström.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Jag målar inte så mycket numera. Jag går upp i min mans arbeten. Hans framgångar, motgångar, drömmar och strävanden är mina, dessutom har jag vår pojke och hushållet. Det räcker och jag finner glädje i det. När jag nu målar är det mest för nöjes skull.” Orden är konstnären Sigrid Hjerténs, och hämtade från en intervju i tidningen Idun 1924. Jag stöter på citatet i den kronologiskt upplagda biografin ”Kvinna i avantgardet. Sigrid Hjertén. Liv och verk” – och frågar mig, liksom bokens författare, Görel Cavalli-Björkman, gör: är yttrandet ironiskt eller kanske rationellt? Tog Hjertén tillfället i akt för att göra parodi på den överdrivet fogliga hustrun som lägger penslarna på hyllan till förmån för en framgångsrik make? Eller berättade hon faktiskt sanningen – hade hon efter lång kamp till sist gett upp och kapitulerat inför samhällets förväntningar på henne som kvinna, fru och mor?

Som Cavalli-Björkman påpekar, stämmer uttalandet inte överens med verkligheten. Sigrid Hjertén målade flera viktiga verk i början av 1920-talet och ställde ut flitigt, även utomlands. Intrycket är knappast det av en yrkesverksam kvinna som resignerat inför tanken på ett liv som hemmafru.

Ändå låter Sigrid Hjerténs ord bekanta. Nästan övertydligt illustrerar de fenomenet ”konstnärshustrun”, ett epitet som var ganska vanligt under 1900-talet. För även om Cavalli-Björkman inte analyserar de konsekvenser som dåtidens könsbundna föreställningar om yrkesliv, äktenskap och föräldraskap hade för Hjertén är de uppenbara.

Själv drar jag mig till minnes något journalisten Sven Aurén formulerade strax innan Sigrid Hjerténs död 1948. I en beskrivning av Stockholms konstliv berörde han då dessa ”konstnärshustrur” – ett, enligt honom – märkligt slags extremt gladlynta människor. Han förklarade att de ”på ett storartat och uppoffrande sätt hjälpa sina slarviga men hyggliga och begåvade äkta män att hålla huvudet över vattnet när kriserna sätta in.” Aurén menade, att de sällan hade egna inkomster, utan istället bidrog med ”hårt hemmaarbete, gott humör, en aldrig sviktande tro på maken och hans talang.”

Jag tänker också på Stockholms-Tidningens konstkritiker vid samma tid, Gustaf Näsström, som karaktäriserade konstnärshustrur som ”kvinnor av en mjuk och överströmmande moderlighet, som sublimeras i omvårdnaden om maken, den stora, slarviga, oresonliga pojken. De brukar föda hela kullar av barn och finansiera sitt stora hushåll med hälften gott humör och hälften vackert väder”. Många av de där kvinnorna var förstås konstnärer själva, som gift sig med en konstnärskamrat och gett efter för konventionen och samhällets förväntningar om skötsel av barn och hem.

Sådana tidstypiska beskrivningar speglar på ett ganska belysande sätt dåtidens syn på kvinnors funktion i konstvärlden: glättiga, barnafödande och ordningsamma medhjälpare.

Ändå var ju, som bekant, de kvinnliga konstnärerna ganska många. Sigrid Hjertén var bara en av dem. Som Matisse-elev utforskade hon i hans anda det tidigmoderna måleriets möjligheter med starka, mättade färgtoner i bilder som bröt mot traditionella idéer om tredimensionalitet och djupkänsla. Stilens skissartade penseldrag med synliga spår efter handens rörelser gav intryck av ett otyglat arbetssätt, och i Frankrike kallades konstnärerna vilda. Det franska ordet för vilddjur, fauves, gav upphov till uttrycket fauvism.

Hjertén använde en måhända vild, eller åtminstone driven färgskala med lackrött, ärggrönt och koboltblått. Ändå är det med linjer hon gick allra längst, och i hennes fall de diagonala linjerna. Bordsskivor, balkongräcken och trottoarkanter bildar spetsiga trianglar när diagonalerna skär snett genom synfältet och klyver bildytan. Den som en gång upptäckt diagonalerna i Sigrid Hjerténs måleri förstår att hon använde dem medvetet. Man förstår också, att hon inte alls lät sig uppfyllas av hushållssysslor, som hon lät påskina i intervjun 1922. Det är tydligt att hon i själva verket lade stor energi på att fördjupa sitt kunnande både om färg och komposition.

Men vad lockade henne att gång på gång återkomma till diagonalerna? Varför valde hon dem? Jag tror, eftersom de alltid har en riktning. Diagonaler lockar ögat att fortsätta sin rörelse och skänker liv åt en komposition som annars blivit statisk och livlös. Rastlöst far blicken över ytan och förmedlar en känsla av dynamik och rytm.

Diagonaler bryter mot traditionell kompositionslära som säger, att en harmonisk bild baseras på ett tänkt rutnät av horisontella och vertikala linjer. Diagonaler stör jämvikten. Men, en erfaren konstnär som Sigrid Hjertén kunde balansera en bild genom att använda sin kunskap om färgers visuella tyngd. Ja, färger väger faktiskt olika mycket i ögat. Gult, till exempel, uppfattar vi som lättare än rött. En stor fläck gult behöver bara en liten fläck rött bredvid sig för att ögat ska uppfatta dem som jämntunga, trots att deras ytor har olika storlek. Genom att laborera med färg på det här viset, kunde Hjertén fylla sina bilder med diagonaler utan att vi upplever dem som disharmoniska eller obalanserade.

”I trädgården” heter en målning från 1922, som Görel Cavalli-Björkman kallar för ”ett utsökt prov på Hjerténs färgsinne”. Och visst bildar de citrusgula blommorna snygg kontrast till trädstammarnas skuggor som balanserar mellan blåbär och magenta – men själv blir jag helt förbryllad av något helt annat: en gigantisk triangel i ljust vitrosa nyans, som upptar i bildens hela mittparti. Konstnären låter detta spetsiga hörn, där kiselsten lagts mellan planteringarna och runt ett trädgårdsmöblemang, breda ut sig. Kvinnan vid bordet verkar sekundär i sammanhanget. Diagonalerna spelar huvudrollen här.

Ett kornblått balkongräcke tar på ett liknande sätt över i målningen ”Blondinen på terrassen” från 1923. Trots att blondinen har en egyptisk prinsessas profil och därtill grönt ansikte och dras blicken mot järnräckets diagonal. I ”Harlekin” från 1928 ligger en Isaac Grünewald-lik leksaksdocka i en fåtölj, lutad mot det toppiga bröstet på en vit kvinnotorso som påminner om en antik kärleksgudinna – en Venus eller Afrodite. Motivet öppnar sig för tolkningar som berör relationen mellan Hjertén och maken Grünewald, en historia vars bristande harmoni är välkänd. Också målningen upplever jag som fylld av disharmoni. Den domineras av bakgrundens harlekinmönstrade tyg, där diagonaler bildar kantiga romber som riktar sina vassa spetsar mot kärleksparet i fåtöljen. Så hade den som ”mest målar för nöjes skull”, som Hjertén berättade för Iduns reporter, knappast gjort.

En gammal idéhistorisk tanke går ut på att betrakta horisontella linjer som jordens princip, och vertikaler som himlens. Då jord och himmel möts, balanseras elementen: en parallell till relationen mellan ande och materia. Det kan också beskrivas som relationen mellan tanke och kropp – eller, om man ska tro resonemang som var populära under det tidiga 1900-talet: den maskulina principen mot den feminina. Kvinnor som materia, jord och kropp, män som ande och intellekt: jo, det låter unket – men för hundra år sedan, då Sigrid Hjertén levde, var tankarna populära. Mot bakgrund av ett sådant synsätt, menar jag, blir det meningsfullt att betrakta hennes undersökningar av diagonalens möjligheter i måleriet som en parallell till hennes sätt att utforska en tillvaro mitt emellan, eller kanske bortom maskulint och feminint. En riktning som pekar mot en plats där konstnär och konstnärshustru möts och balanserar livet.

Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

 

Litteratur

Görel Cavalli-Björkman: Kvinna i avantgardet –Sigrid Hjertén, liv och verk. Albert Bonniers förlag, 2017.

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Läsning 3 : Begäret efter bokstäverna och kropparna Tor 19 apr kl 06:01(10 min)

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga.

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga.

Läsning 2: Den läsande kvinnan är aldrig neutral Ons 18 apr kl 06:01(9:51 min)

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser.

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser.

Läsning 1: Fem skäl för vuxna att läsa barnlitteratur Tis 17 apr kl 06:01(10 min)

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.

Världen blir synlig på nytt och det bekanta blir främmande och större. Barn- och ungdomslitteraturen är rik och egensinnig. Och den riktar sig också till dig som är vuxen, säger Karin Nykvist.

När Frankrike satte krydda på tillvaron Tor 12 apr kl 06:01(11 min)

Äta gott på lokal är ett ganska sent fenomen, och restaurangens uppkomst en sägen omgärdad av många myter. Och kan en vital restaurangkultur ha någon betydelse för det konstnärliga skapandet?

Äta gott på lokal är ett ganska sent fenomen, och restaurangens uppkomst en sägen omgärdad av många myter. Och kan en vital restaurangkultur ha någon betydelse för det konstnärliga skapandet?

Hoppet behövs i klimatkrisens tid Ons 11 apr kl 06:01(9:37 min)

Hoppet sägs vara det sista som överger oss. Men ofta tycks det vara viktigare att peka på allt som är fel, än att lyfta fram goda exempel. Men hur ska världen då bli bättre? undrar Eva-Lotta Hultén.

Hoppet sägs vara det sista som överger oss. Men ofta tycks det vara viktigare att peka på allt som är fel, än att lyfta fram goda exempel. Men hur ska världen då bli bättre? undrar Eva-Lotta Hultén.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".