Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
9:49 min
Stephen Kings "Det": En resa in i det omedvetna
Tis 12 sep 2017 kl 13:04
Många förknippar ”Det” med den otäcka clownen Pennywise. Men Mattias Hagberg menar att boken inte är någon skräckroman, utan snarare en fallstudie.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När Stephen Kings artonde roman landade på kulturredaktionerna runt om i USA vid mitten av åttiotalet var det många som drog efter andan. Vad var detta? Ett monster?

Romanens omfång blev snabbt ett hett samtalsämne. Fjortonhundra tätskrivna sidor. Ett närmast maniskt flöde av ord.

De flesta recensenter kunde inte låta bli att kommentera romanens storlek – dess fysiska dimensioner. De mätte och vägde. Räknade sidor och ord. ”It”, som boken heter på engelska, var onekligen något utöver det vanliga.

Många kritiker var tveksamma. De efterlyste en mer renodlad berättelse. De undrade var redaktörerna tagit vägen. De frågade sig varför ingen dragit i nödbromsen och bett författaren att skära och stryka i sitt enorma manus.

Men publiken älskade boken. Den blev snabbt en av åttiotalets mest lästa och miljontals kopior spreds över världen. Sedan dess har den behållit sin position; gång på gång framröstad som en av nittonhundratalets stora skräckberättelser.

Själv minns jag den svenska utgåvan från 1987, i svart med en tecknad vit clown på omslaget. Romanen, som fick heta ”Det” på svenska, fanns överallt. Under några år framstod den närmast som en obligatorisk inredningsdetalj – åtminstone bland tonåringar i åttiotalets Sverige. Alla skulle ha sitt eget exemplar, även om det är oklart hur många som egentligen orkade ta sig igenom hela volymen.

Jag var tolv, eller möjligen tretton, när jag själv läste romanen för första gången. Det var sommar och jag låg på sängen och betade av sida efter sida. Det var en litterär upplevelse, även om jag inte kan påstå att jag minns särskilt mycket av innehållet. Nej, det var något annat som blev kvar. En känsla av barndom, en känsla av oändlighet och ansvarslöshet – sommardagar som bara gled förbi utan något riktigt mål.

När jag nu läser om den är det märkligt hur väl mina egna minnen och känslor knyter an till romanens mest grundläggande tema.

Redan i inledningen slår Stephen King an ett ackord som sedan ljuder genom hela boken. ”Det” handlar om barndom, eller mer precist om minnet av de där skälvande sista månaderna innan vuxenlivet tränger sig på.

I efterhand har Stephen King berättat att han var tvungen att försätta sig i ett slags drömtillstånd för att kunna skriva romanen, ett tillstånd där han i korta ögonblick av klarhet fick närkontakt med sin egen uppväxt i femtiotalets USA. Och ju mer han skrev, ju mer återupptäckte han. Historien kom till honom alltefter som, i korta Flashbacks.

Trots omfånget är det lätt att sammanfatta innehållet. ”Det” handlar om en liten stad i New England som hemsöks av ondskan, en ondska som för det mesta framträder i skepnad av en clown, och om några elvaåringar som bestämt sig för att besegra denna hemsökelse. Beverly, Ben, Bill, Eddie, Stanley, Mike och Richard är ett gäng outsiders som funnit varandra och bildat en klubb – The Losers – Förlorarklubben. Tillsammans, och genom sin vänskap, är de starka nog att slå tillbaka clownen, monstret – Det.

Så långt är romanen en tämligen konventionell berättelse om en handfull barn och deras kamp mot ondskan. Det finns hundratals i samma genre.

Men Stephen King ville något mer än att bara berätta en historia. Det är som om han hela tiden rycker läsaren i armen och säger: Tror du verkligen på detta? Förstår du inte att alltihop bara är en fantasi om en barndom där förlorarna blir hjältar? Min egen dröm.

”Det” faller isär i två delar. I den ena är det femtiotal och förloraklubben upplever en magisk sommar tillsammans – även om ondskan hela tiden lurar i bakgrunden. I den andra är det åttiotal och Bill och Ben och de andra återvänder till sin hemstad för att än en gång bekämpa det onda. Men de minns nästan inget av dåtiden. Bara enskilda fragment som efter hand blir fler och fler och till slut bildar en berättelse.

Hela romanen är uppbyggd på detta sätt. Den består av osäkra, och förmodligen förskönade, minnesfragment.

Mellan Stephen Kings skrivprocess och själva berättelsen finns tydliga paralleller. Han är som en patient hos en psykolog som försöker återvända till en bortglömd period i sitt liv för att se vad det kan ge.

Jag har aldrig riktigt förstått alla dem som upplever ”Det” som genuint skrämmande. Visst, det var genialiskt av Stephen King att välja en clown som monster, och visst, romanen innehåller en hel del groteska scener, men stämningen är aldrig riktigt mörk eller skräckinjagande. Snarare vemodig. ”Det” handlar om förlust – inte skräck. Framför allt den oåterkalleliga förlusten av barndomen.

För den psykoanalytiskt orienterade är det här en rik text. Medan jag läser ser jag Stephen King på divanen. Jag ser honom bearbeta sin barndom. Jag ser honom associera fritt utifrån det han upptäcker.

För mig blir romanen en sorts fallstudie. Precis som flera andra av Stephen Kings stora berättelser är även denna tätt kopplad till hans eget psyke, hans omedvetna.

Jag tror att nyckeln till stora delar av Stephen Kings författarskap och till hans framgång finns just här, i förhållandet till det ommedvetna. Han skriver utan spärrar, utan att fundera över konsekvenser och mottagande.

Att läsa Stephen King är som att få fri tillgång till en annan människas allra mest dolda drömmar, rädslor och fantasier. Även de mest motbjudande.

I någon bemärkelse är detta såväl hans svaghet som hans styrka. Han sållar inte. Han låter det bara flöda. Han geggar ner sig och bereder plats åt det låga och smutsiga.

I ”Det” finns en scen som bara bli möjlig att förstå ur detta perspektiv.

Mot slutat av romanen låter han Beverly ha sex med alla killarna i det lilla kompisgänget vid ett och samma tillfälle. Det är, minst sagt, en tvivelaktig scen – dessutom torftigt gestaltad. Här blommar orgasmer upp som fåglar på flykt. Ja, ni fattar. Det är pinsamt och gubbsjukt.

De flesta andra författare hade strukit en sån scen, om den överhuvudtaget kommit på pappret. Men inte Stephen King. Han låter den vara kvar. Han låter den bli en banal metafor för övergången från barndom till vuxenhet.

Nej, god smak har aldrig varit hans grej. Men ärlighet. Det som dyker upp i hans huvud kommer också på pränt.

”Det” är Stephen Kings största och mest gränslösa roman. En våldsam, kreativ explosion.

I efterhand har han berättat att han började med att ta alla monster han kunde komma på och alla historier han tidigare skrivit om barndom och integrerade dem till en enda väldig helhet. Utifrån detta avstamp växte sedan romanen, och växte, och växte. Han kunde helt enkelt inte hejda sig.

På sätt och vis har romanen aldrig slutat att växa. Den tillhör den där kategorin av berättelser som efterhand får ett eget liv, som invaderar medvetandet, förändrar föreställningar, får uppföljningar och efterföljare. ”Det” har blivit en kulturell referenspunkt.

Som skräckroman är den rätt ointressant – det är de flesta av Stephen Kings romaner. Men som fallstudie, som en undersökning av det omedvetna, är den värd all respekt den kan få.

Mattias Hagberg, författare

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Människans outhärdliga och outgrundliga tillvaro Tor 31 maj kl 06:01(10 min)

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth.

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth.

Depression ‎–‎ en ensamhet som delas av 300... Kl 06:01(11 min)

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret.

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret.

Vad Selma Lagerlöf kan lära dig om smarta telefoner Igår kl 06:01(9:37 min)

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm.

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm.

Essän går stick i stäv med samtidens krav Tis 22 maj kl 06:01(10 min)

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför.

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför.

Kan någon visa vägen till Arkadien? Mån 21 maj kl 06:01(11 min)

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien.

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".