Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Ett avsnitt från OBS
10 min
Ovidius ”Fasti” och tidens obarmhärtiga gång
Ons 20 sep 2017 kl 13:04
I romarriket fanns inte kanelbullens dag, men väl en mängd andra högtider. Poeten Ovidius sökte dagarnas mytologiska förklaring i diktverket ”Fasti”, som får Anna Blennow att fundera över tidens gång.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hur ser egentligen tiden ut? Hur uppfattar vi tidens själva lopp? Ständigt i rörelse, lättflyktigt, ogripbart. För mig har året alltid haft formen av en rektangel, som i Scoutförbundets almanacka, där man klistrade upp en ny bild för varje månad i fyrkantig omloppsbana. Våren var utförsbacke ned mot sommaren, som vilade lugnt och tungt i botten; hösten var en mörk och brant väg uppåt mot vinter.

Tiden får annars ofta formen av en linje, om den skildrar ett historiskt förlopp, eller en cirkel om den betecknar årets återkommande struktur. Den kan vara en ansamling av kvadratiska månader, som i en skrivbordskalender, eller sida efter sida med dagar och veckor i en fickalmanacka. Tidens rörelse orkestreras med blicken, som rör sig längs strukturerna, eller genom fingrarnas bläddrande bland bladen. Tiden går, tiden är i rörelse, tiden har redan gått och gått ut, men precis som dagen, natten och årstiderna återkommer den också ständigt. Tiden är den mänskligaste av strukturer.

Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars

Tiden är vårt hem, och kanske är det den oundvikliga tiden som egentligen utgör det vi kallar verklighet. Om vi tänker på annat en stund försvinner den, men vi kallas alltid tillbaka genom klockslag, alarm och specifika tidpunkter. Vi är besatta av tiden och dess indelning. Ändå vill vi fly den, precis som den flyr från oss. ”Fråga inte om när jag eller du ska nå vår levnads gräns”, råder den romerske poeten Horatius i ett av sina oden, det som innehåller det nu nästan utslitna citatet ”fånga dagen”, carpe diem. Framtiden är oviss, och bara gudarna vet hur många år som återstår.

För antikens romare hade tiden formen av kolumner. En för varje månad, och en rad för varje dag. I dessa tabellsystem fyllde man på under månadernas namn med dagarnas beteckning, indelade efter tre huvuddagar i varje månad: Kalendae (den första dagen i månaden), Nonae (den femte eller sjunde dagen) och Idus (den trettonde eller femtonde). Men romarnas kalender hade fler fixpunkter än så. Dåliga dagar, när det inte var tillåtet att hålla rättegång eller utföra andra offentliga aktiviteter, markerades med ett N för Nefasti, medan gynnsamma dagar hade ett F för Fasti, och ”Fasti” var också det namn som kalendern i sin helhet hade. Under romarrikets allra äldsta tid fanns bara 10 månader, vilket snart ökades till 12, och själve Julius Caesar lät sedan i den så kallade julianska kalendern finjustera månadernas dagar till det antal de har idag.

Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi.

Men tiden kan också anta formen av en berättelse. Dagarnas skilda signifikans kan fyllas med myter, gestalter och historiskt meningsinnehåll. Vi människor tycks gärna vilja göra den kopplingen: privata och offentliga födelsedagar, årsdagar av såväl förfärliga som fantastiska händelser, och speciella hyllningsdagar till föräldrar, kanelbullar och tulpaner. Runt år 8 i det som skulle bli vår tideräkning påbörjade den romerske poeten Ovidius ett ambitiöst diktprojekt med just detta syfte: att i berättelsens form skildra årets gång. Med Ovidius’ mått mätt var det förstås inte år 8 efter Kristus, utan år 760 efter Roms grundläggning, eller, enligt romarnas mer vardagliga sätt att datera, ”året då Camillus och Quinctilianus var konsuler”.

Verket fick namnet ”Fasti”. Här skulle inte bara festivaler och minnesdagar förankras kronologiskt, utan också förklaras. Ovidius hade redan tidigare grundmurat sin mytologiska kompetens i sin bok Metamorfoser, där gudars och människors förvandlingsmyter flätades in i en obruten följd som inte släpper sin läsare. I ”Fasti”, som 2017 kom i svensk översättning av Ingvar Björkeson, doppar han pennan ännu djupare för att nå myternas själva ursprung. Varför offrades salt och spelt till skördegudinnan Ceres? Vem var Veiovis, den okände guden med ett gammalt tempel på Capitolium? Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars, och berättar för Ovidius vilka de är och varför de helgas med ceremonier. Skaldens noggranna konstruktionsarbete är ständigt synligt i dikten: ”Noga, tre fyra gånger om, gick jag genom kalendern, men jag fann ingenstans utmärkt Sånadens dag. ’Dagen bestäms av präster’ sade en musa som såg mig. ’Tidpunkten är inte fast, så varför letar du där?’” Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi. Gudar anropas i början och slutet av varje verk, och poesin vandrar både i gudarnas fotspår och ledband.

Även en läsare med normalgod orientering i antikens mytologi tappar snabbt bort sig i en skur av referenser till platser, gudar och epitet. Och inte ens Ovidius själv har alltid säkert svar. Gudinnan Anna Perenna är en doldis i den romerska gudavärlden. Hon firades den 15 mars – betydligt mer känd som dagen för mordet på Julius Caesar. Denna dag inleddes ursprungligen det romerska nyåret, och Anna Perenna firades genom vinpicknick i det gröna vid Tiberns strand. Men vem var hon? Ovidius ger flera förslag: drottning Didos syster från Karthago, en flodnymf, månen själv, eller en gammal gumma från en grannby som bakat bröd till belägrade romare. Hur själva festen gick till var säkrare: lika många bägare vin man lyckades dricka, så många år förväntades man ha kvar att leva. Anna Perenna verkar alltså mer än någon annan vara den flyende tidens gudom, och tillflykten för dem som inte lyder Horatius uppmaning om att inte räkna dagar och år. Hennes namn har både med latinets annus, år, och perennis, evig, att göra.

Tidens oundvikliga gång och vår längtan att fånga den i kalendrar, scheman och veckoplaneringar är det enda som förblir beständigt

Länge var Ovidius berättelse om Anna Perenna den enda kända källan till gudinnan och hennes kult, förutom kortfattade notiser i de bevarade romerska kalenderlistorna. Men bara för några decennier sedan kunde arkeologiska fynd för första gången belägga både gudinnan och hennes kultplats. I ett händelseförlopp typiskt för Rom och värdigt en Fellinifilm grävde man för att anlägga ett garage i en av Roms norra, vardagliga förorter. Av en slump träffade man på en antik fontän, sinnrikt uppmurad med vattenledningar och cisterner. I vattnet fann man offerföremål som mynt och pinjekottar, och i den låga muren framför bassängen fanns latinska votivinskrifter riktade till Anna Perenna. Och vi, som i Ovidius efterföljd återigen försöker rekonstruera Roms religiösa ceremonier, fick plötsligt handfasta bevis att lägga till poetens berättelse i det stora historiska pusslet av text och kontext.

Ironiskt nog blev ”Fasti”, verket som skulle skildra tidens lopp och årets gång, bara halvfärdigt. Av skäl som idag inte är helt klarlagda hamnade Ovidius i konflikt med kejsar Augustus, och drevs i exil till Svarta havet, vilket antas ha avbrutit arbetet med dikten. Han återvände aldrig ur exilen, utan i orten Tomis slöts hans livs cirkel. ”Tiden glider, vi åldras snabbt med de tigande åren, och ingen tygel förmår hejda dagarnas flykt”, skriver han på en av de sista sidorna i ”Fasti”. Tidens oundvikliga gång och vår längtan att fånga den i kalendrar, scheman och veckoplaneringar är det enda som förblir beständigt. Kanske ska vi hellre lyda Horatius råd: Fånga din dag – tro ej på ännu en.

Anna Blennow, latinforskare och skribent

Programmet tillhör kategorin: Kultur/Nöje
Alla avsnitt från programmet OBS
Människans outhärdliga och outgrundliga tillvaro Tor 31 maj kl 06:01(10 min)

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth.

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth.

Vad Selma Lagerlöf kan lära dig om smarta telefoner Igår kl 06:01(9:37 min)

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm.

"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm.

Essän går stick i stäv med samtidens krav Tis 22 maj kl 06:01(10 min)

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför.

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför.

Kan någon visa vägen till Arkadien? Mån 21 maj kl 06:01(11 min)

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien.

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien.

Barlasten bär på en rik kulturhistoria Tor 17 maj kl 06:01(10 min)

Barlasten är den extra last som behövs för att ett fartyg ska flyta stabilt. Men den gömmer också oanade berättelser och arkeologiska sensationer, konstaterar skutseglaren och kritikern Tor Billgren.

Barlasten är den extra last som behövs för att ett fartyg ska flyta stabilt. Men den gömmer också oanade berättelser och arkeologiska sensationer, konstaterar skutseglaren och kritikern Tor Billgren.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".