Kulturkrönikan: Konstens gränser testas i Paris

9:55 min

Hur långt kan en konstnär kan gå innan samhället slår tillbaka? I veckans Kulturkrönika funderar Cecilia Blomberg vidare kring en rad konstbråk i Paris.

I veckans program hör ni även ett reportage om inspelningen av den animerade konstfilmen "Loving Vincent"

Den här helgen pumpar den franska konstmässan FIAC på för fullt inne i Grand Palais vackra byggnad från Världsutställningen år 1900. 

Men mediefokus har glidit ut från mässan och till stor del handlat om en rad konstskandaler, som den ryske exilkonstnären Pjotr Pavlenskijs aktion mot Banque de France i tisdags morse. Utrustad med ett par dunkar bensin tuttade han eld på två fönster vid ett av riksbankens kontor, ställde sig sen själv i mitten och blev filmad innan polisen arresterade honom.

Det har också handlat om ett verk som skulle visats i FIACS utvidgade utställning i Tuilerieträdgården. En stor kantig skulptur som föreställer två klossigt legoaktiga figurer som har sex. I mina ögon snarare humoristisk än provocerande. Men tydligen blev nederländska Atelier Van Lieshouts Domestikator för mycket för Louvren som ger tillståndet och skulpturen hamnade istället utanför Centre Georges Pompidou, på betryggande avstånd från Louvren.

Den tredje händelsen som tagit plats i media får mig att tro att Louvren för tillfället fått nog av sex och nakenskandaler.  För i veckan förlorade Louvren en rättegång mot konstnären Deborah de Robertis som blivit känd för sina nakenaktioner på flera muséer i Paris. Den här gången satte hon sig med särade ben och blottat kön under museets mest kända målning Mona Lisa. I 30 sekunder höll hon sig kvar innan vakterna släpade henne därifrån.

Och så vill hon undersöka den där gränsen för vilken nakenhet som är accepterad i konstens namn.

Den franska domstolen gick på konstnärens linje och slog fast att det rörde sig om ett politiskt, konstnärligt verk i egen rätt och hon slapp de åtta månaders fängelse som åklagaren yrkat på.

Deborah de Robertis är grundlig i sitt tillvägagångssätt. Hon väljer med omsorg ut de verk hon genomför sina aktioner framför. Är lika noggrann med kläderna, frisyren, sminket. Allt i en tydlig dialog med målningen hon interagerar med. För det är ett agerande. En roll hon går in i och hon har med sig ett team som dokumenterar hela händelseförloppet.

På Louvren var inspirationen ett fotografi av performanceikonen Valie Export - en känd bild där konstnären sitter och skrevar i ett par uppklippta läderbyxor med könet blottat. Deborah de Robertis gjorde samma sak - men Mona Lisa trogen var kläderna inspirerade av renässansen.

Deborah de Robertis är en arvtagerska till Valie Export, men även till en ung Marina Abramovic. Det handlar om att våga ta risker och ta plats för att hon faktiskt vill prata om något. I Deborah de Robertis fall handlar det om kvinnors plats och roll i konsthistorien.

Och så vill hon undersöka den där gränsen för vilken nakenhet som är accepterad i konstens namn. Att det måste finnas en ram eller för en performance allra helst ett stängt scenrum runt det nakna för att det ska kunna upphöjas till konst. Ett målat skrev passerar.Och en nakenperformance kan vara accepterad, men bara om den är godkänd i förväg.

Frågan efter veckans dom är nu inte om, utan var Deborah de Robertis dyker upp nästa gång och hur långt hon vågar gå då.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".