Arlanda flygledartorn och fascismens lockelse

11 min

Att ha text av fascismens guldgosse på Arlandas flygledartorn, det gick inte. Maria Küchen reflekterar över de flygande författarna d'Annunzio och de Saint-Exupéry, samt människans ljus och mörker.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den som har flugit till eller från Stockholm har kanske lagt märke till att flygledartornet på Arlanda är speciellt. Det är inte enbart ett logistiskt centrum och ett arkitektoniskt verk, utan också en konstinstallation.

Flygledningen på Arlanda bärs upp av två liksom sammanvuxna tvillingtorn, ett ljust och ett mörkt. Byggnaden invigdes 2001 och är ritad av arkitektbyrån Wingårdh. Den finska konstnären Silja Rantanen fick uppdraget från Statens Konstråd att utsmycka det.

I stället för att bidra med lämpliga dekorationer, integrerade Rantanen byggnad och konstverk på ett subtilt sätt.

Flygledartornet på Arlanda är randigt – ljusa ränder kring den mörka delen av tornet, mörka ränder kring den ljusa. Ett ljust och mörkt randigt torn var arkitektens idé, och Silja Rantanen bestämde sig för att använda ränderna som textrader. I ränderna fogade hon in text av pionjärpiloten, mystikern och författaren Antoine de S:t Exupéry.

Som flygare blev Exupéry legendarisk genom sina insatser för franskt postflyg på 1920-talet. Till hans litterära verk hör bland mycket annat ”Den lille prinsen”, världens genom tiderna mest spridda barnbok, och debutromanen ”Courrier Sud” från 1928. Så småningom översattes den av poeten Gunnar Ekelöf och gavs ut i Sverige 1960 med titeln ”Postflyg Syd”.

Han strödde både bomber och dikter från sitt flygplan och han blev fascismens galjonsfigur.

Textfragmenten som finns på Arlandas flygledartorn är hämtade ur den boken. Där speglas kraftfulla inre och yttre skeenden under en postrutinflygning i början av förra seklet. Himlens och jordens mysterier och drama tvinnas samman, i en kärleksakt och en kamp som S:t Exupéry i sitt skrivande skulle fortsätta utforska.

S:t Exupéry har fått ett slags helgonstatus. Många ser hans böcker som en källa till livsvisdom och vägledning. Han formulerar skönheten i drömmen om att flyga som en metafor för människans sökande och mod. Det är vackert. Exupéry är lätt att tycka om. Men tanken från början var inte att enbart hans text skulle skrivas på flygledartornens väggar.

Rader ur "Postflyg Syd" skulle pryda det tornets ljusa del, var det tänkt. På den mörka sidan ville Silja Rantanen ha text av den italienske piloten och poeten Gabriele d’Annunzio.

Även d’Annunzio  flög. Han skrev. Han gjorde båda sakerna bra. Liksom Exupéry formulerade han människans grandiosa drömmar så att människor kände det.  Men han var milt sagt inte lika oproblematisk som Exupéry. Det inser den som läser Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans digra verk ”Bebådaren” från 2017, där fenomenet d’Annunzio genomlyses grundligt.

D’Annunzio  var ett hår av hin. Han satte i system att behandla andra illa, och omgivningen gick med på det med nästan masochistisk fröjd. Han lämnade ett spår i historien genom att erövra och utropa staden Fiume i nuvarande Kroatien till sin egen personliga fristat. Denne extremt karismatiske och framburne italienske poet och pilot tände nationalistisk glöd i massorna inför första världskriget. Han strödde både bomber och dikter från sitt flygplan och han blev fascismens galjonsfigur. Mussolini högaktade honom. Samtida italienska fascister håller honom också högt.

I arkitekturtidskriften ptah nummer 2 och 3 2001, publicerade Silja Rantanen en lång reflekterande essä i två delar om sitt konstnärliga arbete med flygledartornet på Arlanda. När hon reflekterade över de konstnärliga möjligheterna som ett flygledartorn erbjuder, beskrev hon det som ”chansen att drömma tillsammans”. Jag tror att flygledartornet som hon ursprungligen tänkte sig det, skulle ha gestaltat att chansen att drömma tillsammans också innebär en risk.

Är det inte just vad fascismen erbjuder – en chans att riskabelt drömma tillsammans, att få ingå i en karismatisk gemenskap som ger mod, styrka, självtillit, kraft? Att skapa gemenskap genom att agera ut mot andra som anses sämre, svagare, inte värda att få finnas?

... då blir tornet i nuvarande skick kanske en konstnärlig utsaga om vad vi inte vill prata om, inte vill se, om den förbjudna texten.

Bärtås och Ekmans ”Bebådaren” väcker de här frågorna, utan att jag tröstas med lugnande svar. Boken är strålande och otäck. När jag läser den framstår d’Annunzio  för mig som ett slags mörkt motstycke till ljusgestalten Exupéry.

Våra vackra drömmar om kraft och överskridande har en mörkersida. Att drömma om att flyga, i d´Annuzios fall, är också en dröm om att segra, överordna sig, kuva. Att låta d’Annunzios texter pryda den mörka delen av tornet på Arlanda, som konstrast till Exupérys ord på det ljusa tornet, det är kort sagt närmast genialt.

Men Rantanens idé stötte på patrull. Hennes projekt krävde inte bara intensivt praktiskt samarbete, tillexempel med Strängbetong i Herrljunga som gjöt tornfasadens betongelement. Det krävdes också långa förankrande kommunikationer med en mängd olika instanser som skulle säga sitt om verket.

När det gällde d’Annunzio  sa uppdragsgivarna ifrån. Att ha text av fascismens guldgosse på Arlandas flygledartorn, det gick inte. Rantanen fick klartecken för att genomföra sitt verk på villkor att d’Annunzios text ströks.

Så, i dag står det dubbla tornet där, de två tornen, det ljusa och det mörka, med text enbart av Antoine de S:t-Exupéry.

 idén om konsten som ett direkt avtryck av konstnärssjälen, har gått ur modet.

Vart tog konstnärens frihet vägen, undrar nu kanske någon. Men efter att ha mött den fullständigt fria konstnären i d’Annunzios skepnad, både i Bärtås och Ekmans bok ”Bebådaren” och i Göran Häggs biografi ”D’Annunzio” från 2015, känner jag att begreppet ”fri konstnär” behöver belysas kritiskt.

Man kan lugnt säga att d’Annunzios verk speglade hans personlighet och kynne. I sin essä i ptah, apropå konst i allmänhet, skrev Rantanen att hon starkt invänder mot idén att ett verk bör reflektera upphovspersonens temperament. På Arlanda ville hon i stället skapa ett intryck som bottnade i kontrasten mellan verklighetsnivåer i arkitektur och i litteratur. Verket tycks söka sin näring i gåtan som uppstår när gestaltningen av ett existentiellt drama tar plats i funktionens och logistikens offentliga rum.

Att i stället förse Arlandas flygledartorn med något slags mer personligt uttryck, hävdade hon, skulle bara vara att göda en populär missuppfattning om konstnärer.

Jag tror de flesta konstnärer idag känner viss frändskap med Silja Rantanen på den här punkten. D’Annunzios och Exupérys självsvåldigt grandiosa konstnärsgestalter, idén om konsten som ett direkt avtryck av konstnärssjälen, har gått ur modet.

Som gestalt och persona är d’Annunzio passé, och det är nog bäst så, även om hans eldiga flygdiktning är BRA. För det är den. Den ljusa kraften i oss, människan som Guds avbild, exemplifierad i text av den helgonlike Exupéry, hade kunnat kompletteras på Arlandas flygledartorn med stark flygpoesi av en konstnär som personifierade det diaboliska, det syndfulla och fallna och farliga.

Om man vet, när man idag ser det ljusa och mörka tornet på Arlanda, att det fascistoida i oss i stället är bokstavligen bortlyft ur gestaltningen – då blir tornet i nuvarande skick kanske en konstnärlig utsaga om vad vi inte vill prata om, inte vill se, om den förbjudna texten. I tomrummet skulle vi kanske ha behövt den förkastliga människans drömmar, klart utsagda, för att se dubbelheten i vår djärvhet och längtan för vad den är.

Men. Nu är det bara Exupérys som står där, skriven på flygledartornets vägg, nästan omärklig och fragmentariskt gåtfull.

Vi ser den varje gång vi flyger till eller från Arlanda, utan att veta att vi ser den. I centrum av modernitetens offentliga logistiska rum, flygplatsen, står de två tornen där som bärare av ett slags hemlig skrift, som det oåtkomliga svaret på en evig fråga: Vilka är vi, vi som flyger och drömmer om att flyga? 

Maria Küchen, författare och kritiker

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".